måndag 4 oktober 2010

Läsfrämjande insatser smäller högre än fyrverkeripjäser i Vilhelmina

Läsfrämjande insatser smäller högre än fyrverkeripjäser i Vilhelmina

Läsningen i landet minskar överlag och en undersökning som gjordes för några år sedan visar att hälften av LO-medlemmarna aldrig någonsin öppnar en bok. Erfarenheter visar att läsovana människor hittar vägen till boken om litteraturen finns lätttillgänglig.

Arbetsplatsbiblioteken är hotade. Det statliga stödet till Kultur i arbetslivet, KIA-bidraget, har avskaffats. Det var pengar som använts bland annat till att bygga upp arbetsplatsbibliotek, ordna kurser för bokombud och bekosta ett årligt seminarium om boken på arbetsplatsen.

I KIA-pengarna ingick också två andra utmärkta projekt: "Läs för mig pappa", som läsfrämjande uppmaning till LO-pappor att läsa högt för sina barn och "Vägkrogsbiblioteken", ljudböcker som lastbilschaufförerna kunde låna att lyssna på under färden. Detta projekt var mycket uppskattat. Många chaufförer har vittnat om hur litteraturen för första gången kommit in i deras liv. Och stannat.

Vad lätt det är att riva ned det som så mödosamt byggts upp! När allt färre resurser läggs på folkbiblioteken, ökar klasskillnaderna. Allt färre personer läser och håller sig underrättade om vad som sker runt om i världen. Hur ska de då kunna bilda sig en uppfattning och rösta i allmänna val? Plånboksfrågorna blir de allena avgörande.

Därför anser jag att Vilhelmina kommuns val, att trycka och dela ut det hitintills opublicerade verket "Nybyggares dagliga leverne" av historikern O.P. Pettersson till alla kommunens invånare vara ett enastående beslut och en kulturell välgärning, istället för att fyra av ett dyrbart nyårsfyrverkeri. Det är dessutom en mycket vacker bok på 479 sidor, som alla kommuninvånare nu får ta del av.

Förutom att detta är en beundransvärd kulturgärning i sig undrar jag vilken läsfrämjande insats som kan smälla högre?

tisdag 28 september 2010

Några tankar om Bokmässan i backspegeln

Ja, nu är den slut för i år. Bokmässan alltså. Jag har haft egen monter där i 6 år nu och varje gång på söndagen klockan 17.00 när högtalarrösten meddelar att "nu är det slut för i år. Vi tackar alla utställare och besökare och önskar er välkomna tillbaka nästa år" gläder jag mig åt den mässa som varit och den som komma skall. I år presenterade jag min dokumentärroman "Kolonisterna på hjortronmyrarna" på ett seminarium i F4, i Västerbottens och Norrbottens läns monter och på Författarscenen. Självklart drunknar ett så litet bokförlag som vårt i allt brus, men ändå känner jag mig glad att så många uppskattade min framställning. En kvinna från pressen undrade om jag "möjligen var lärare" och jag bekräftade hennes misstanke. "Ja, jag förstår det", sa hon "så strukturerad kan bara en lärare vara!" En sådan uppfattning tackar jag och mina kollegor för!

Det finns ett VIP-rum för Speakers. Där går det intressant till, må ni tro. Jag satt där vid mitt bord, sörplade på mitt te och betraktade min omgivning. Där satt kändisen K. och pep till när den ändå mer namnkunnige M. larvade in genom dörren. K. kastade sig om halsen på honom och såg mycket lycklig ut. Sedan kom nästa celebritet gående och samma scenario återupprepades. K. log sitt vackraste leende och såg bara Honom. Detta pågick varje gång jag vistades i VIP-rummet och det väckte många tankar. Här umgås de som styr det som folk "önskar" läsa, här möts den svenska och utländska intelligentian och kliar varandra ömsesidigt på ryggen.

Teet var gott och upplevelsen märklig. Bara så ni vet.

söndag 8 augusti 2010

Gränslös intolerans?

Gamla testamentet är fyllt av berättelser om främlingskap, förföljelse och exil. Efter fördrivningen ut ur paradiset kom syndafloden. När Gud ansåg människan synda som mest genom skrytbygget av Babels torn, bestämde Han sig för att detta var övermaga och bestraffade henne med att dela upp språket i olika tungomål, så att den ena människan inte längre kunde förstå den Andre.

Då inträdde den stora språkförbistringens tidevarv. Främling är den som inte är som jag. En främling är någon som är annorlunda, någon som skiljer ut sig från normen, från mängden. Främlingskapet kan handla om allt ifrån språkets ordvändningar och intonation till kulturella och religiösa seder och bruk. Den främmande är en person som ännu inte har anpassat sig, den ännu inte självklare. Även om man lär sig behärska det nya språket i det nya landet, finns det fortfarande ett hav av oupptäckta nyanser och skiftningar som förblir ouppnåeliga. Varje språk, vare sig det handlar om ett tungomål eller ett beteende har sin egen ton och färg och är ett unikt uttryck för ett lands eller en grupps kulturella hemvist. Den fördjupade kunskapen inhalerar barnet tillsamans med modersmjölken.



"Du kommer och går utan att någon lägger märke till det eller saknar dig" beskrev en gång en väninna till mig sin känsla av främlingskap. Själv betraktar hon sig som världsmedborgare, talar sju olika språk, men inget av dem accentfritt. Hon är rotlös. Varhelst hon befinner sig på jorden är hon en främmande fågel, passar inte in någonstans. Hon känner sig samtidigt som en utomstående i sitt eget liv; avskuren, vinddriven och rotlös, oförmögen att finna glädje någonstans. 1938 hade hon flytt undan nazisterna och lever sedan dess i ödsligheten, överallt och ingenstans. Flyttar fåglarna hem eller bort? Borde det inte för alla varelser finnas ett borta och ett hemma?

Ända sedan den turkiska belägringen till dagens kulturella konflikter har Mellaneuropa varit fyllt av rivaliserande nationaliteter. I flera före detta mångkulturella centra, darrar folk vid tanken på att behöva dela med sig av sina ändå förhållandevis stora tillgångar eller att behöva tolerera någon annan kulturell eller religiös inställning. "Man kan ju bli som de!" Toleransen mot det som är annorlunda är ofta en måttstock på hur frisinnat ett samhälle är. I länder där personer med annorlunda beteende, uppfattningar eller synsätt trakasseras är avståndet inte långt till att bestraffa eller förfölja även andra grupper. Det börjar med hets mot en redan svag och utsatt människa och fortsätter med hets mot hela folkgrupper.

Rent geografiskt kan avståndet mellan liv och död vara nära. Du går över gränsen och hamnar i en värld med helt annorlunda koder. Det beteende som accepteras i Tel Aviv, blir man hängd för i Teheran. I Iran stenar statens företrädare kvinnor som beskylls för att ha varit otrogna mot sina män. Protesterar världssamfundet, hänger man dem istället. Det är hugget som stucket. Homosexuella män stenar man inte, hängning är kanske värdigare ändå. Alla länder bevakar sina geografiska och kulturella gränser med uniformklädda, vapenförsedda myndighetsutövare. På den ena sidan av gränsen är måhända polisens uniformer blå med guldknappar, på den andra kanske gröna med svarta knappar. Men de utför samma arbete. De kontrollerar och sorterar människor.

Att vara främling är det vidrigaste under solen. Den som inte foglöst passar in i ett sammanhang ses som ett hot, tvingas förklara och uppfinna sig själv gång efter annan. Den som en gång lämnat sin hemort är dömd att fortsättningsvis berätta sin historia om och om igen. Vilken historia du berättar beror på i vilken situation du befinner dig eller hamnar i. "Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om livet undgår oss. Endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt.", skriver Theodor Kallifatides i sin bok "Ett nytt land utanför mitt fönster". Redan de gamla grekerna kallade främlingarna för barbarer, men erbjöd dem ändå sin gästfrihet. Gästfrihet? Kanske på den tiden, men inte nu längre. Greklands asylpolitik kritiseras skarpt av Amnesty International.

I det upplysta Skandinavien, där man är stolt över sin vidsynthet, omfamnar alla beteenden inom sexuallivet och strider för mänskliga rättigheter, kastar man i samma stund ut romer, även om de som EU-medborgare har laglig rätt att uppehålla sig i ett EU-land i tre månader. Deras tiggerier i tunnelbanan anses besvära oss i så hög grad att vi inte står ut med åsynen av dem. De svenska myndigheterna säger sig stödja sig på utlänningslagen att man som besökare måste kunna försörja sig på ett ärligt sätt. Eftersom många romer sträcker ut handen efter allmosor, betraktas de som brottslingar, även om tiggeri inte är förbjudet i svensk lag. I Frankrike raseras romernas läger och de som skapar "ordningsproblem" utvisas omedelbart från landet enligt Frankrikes inrikesminister Hortefeux.

Människorättsorganisationer menar att detta är ett sätt för Nicolas Sarkozy att återigen spela på folks rädsla och locka röster från extremhögern. Receptet har han kanske hämtat från Italien. Arizonas guvernör Jan Brewer säger att hon ska överklaga och kämpa ända upp till Högsta domstolen för den nya hårda invandringslag hon föreslagit, nämligen kravet på polisen att kontrollera personers identitet på blotta misstanken att de befinner sig i landet olagligt och arbetar utan arbetstillstånd. Lagen innebär att det blir brottsligt att inte bära med sig sitt uppehållstillstånd. Låter inte det som gammal mossig Sydafrikansk apartheidpolitik i repris?

Den som mot förmodan släpps in i ett land och inte blir bannlyst förpassas ofta till ett uppsamlingsläger eller till en segregerad förort, där alla andra oönskade inkräktare redan är inhysta. I de flesta storstäder i Europa förekommer tre olika kategorier av bostadsområden: nobelkvarter, arbetarförorter och invandrarområden. Låter det främmande? I Stockholm heter invandrargettona Rinkeby, Tensta, Fittja, Farsta, Alby och Norsborg för att nämna några. Södertälje är ett utmärkt exempel på segregationens utverkningar. I en högstadieskola i nämnda stad har man byggt upp en vägg inom samma skola och infört passerkort för att förhindra kontakten mellan "invandrarelever och svennar". Elevernas enda mötesplats är matsalen. Hur tror man att man ska kunna bygga upp en harmonisk och tolerant atmosfär där? Hatet mellan de olika grupperna växer på ömse sidor. Invandrarna kan ju inte ens lära sig snusa om de inte får umgås med "svennarna". Att tänka nytt är svårt, särskilt om det handlar om djupt liggande tankestrukturer.

Endast några få invandrare är delaktiga i samhällslivet. De ofta välutbildade och till övervägande delen sekulära immigranternas röster hörs knappast i samhällsdiskussionerna och de har heller ännu inte funnit vägen in i de kulturella institutionerna. Men det är en lisa att höra dem yttra sig i Ring P1.

En jord välver sig under människans fötter och över allas våra huvuden svävar molnen på en och samma himmel. Gränserna mellan de olika länderna löper härs och tvärs på jorden. Det borde finnas en plats för varje människa att få leva sitt korta liv på denna vår jord i harmoni med sig själv och med andra. Men tanken är väl alltför naiv, förstås. Någonstans finns det väl ändå en gräns? Och frågan är var den ska dras.

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Bilderna är från filmen Intolerance av D W Griffith

torsdag 29 juli 2010

Kritik från BTJ (Bibliotekstjänst)

Recension
Lektör Elsbeth Hermansson, BTJ

Montmar, Lilian O.
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Häftepos 10116383

1920-talet i Sverige präglades av hög arbetslöshet med utvandring som följd. För att minska avfolkningen upplät staten myrmark i Lappland, så kallade kolonat (jordlotter) till arbetslösa. Väg måste byggas först, därefter bostäder och slutligen vidtog arbetet att för hand med spadar dika ut och torrlägga myrarna till odlingsbar mark. Skogsarbetare krävdes till Norrlands stora skogar; tillsammans med avkastningen av ett litet jordbruk skulle kolonisterna få sin försörjning tryggad. Arbetskraften var människornas enda egendom, men då arbetet i skogen såldes till de stora bolagen blev följden återigen arbetslöshet, fattigdom och svält - fiske och jakt fick inte förekomma. Författaren har genom brev, dokument och omfattande forskning skrivit en fängslande, innehållsrik och synnerligen läsvärd roman i syfte "att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd". Kolonaten försvann som arrendeform 1947 och blev kronotorp. Per Albin med makan Ester fick inte friköpa sitt kolonat förrän 1958. På de mödosamt röjda åkerlapparna växer nu skogen och med författarens ord är det "nästan svårt att tro att dylika livsöden kan ha varit verklighet".
Läs och begrunda!

Kritik Aftonbladet av Kolonisterna på hjortronmyrarna

Kritik

Aftonbladet 6 juli 2010
Svettigt vid myrarna

Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattigdomen, missnöjet hos de arbetslösa oroade makthavarna. Idén om "inre kolonisering" dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa kronotorpare och kolonister blev tillgängliga som arbetskraft i de stora kronskogarna.
I dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna" berättar Lilian O. Montmar och hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nödhjälpsarbete kom upp till Vilhelmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin utstakad jordlott i ett då snötäckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingselberg. De fick börja med att bygga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård. Det var starka män med framtidstro, men de flesta var fabriksarbetare och hade aldrig
rest hus, dikat ut myrar eller bedrivit skogs-och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungliga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från takten, vana vid myggplågan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över. Lilian O. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbrukare och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halvvuxna barnens arbetsinsats. Det var Per-Albins efterlämnade papper i huset i Mötingselberg - det enda som nu står kvar i byn - som fick Lilian O. Montmar att börja samla material om Lapplandskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här människornas öden, deras hårda villkor, händighet och envisa vardagskamp, fångade med inlevelse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forskning om koloniströrelsens historia och intervjuat dem av Per-Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om "misslyckande" och cyniska experiment med skattemedel", men också Mosskulturföreningens milda optimism beträffande myrodlingens framtid.
För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat rabarberstånd eller några rostiga spisringar vid ett vägslut någonstans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.

Pia Bergström

torsdag 10 juni 2010

Kolonisterna på hjortronmyrarna

Skrivet av Benny Holmberg 2010-06-10 kl. 00:00

Litteratur: Lilian O. Montmar,
Kritik
Nybyggare i eget land

Lilian O. Montmar

Kolonisterna på hjortronmyrarna
Bokförlaget Alerta

"De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade visat sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per-Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro"

När Lilian O. Montmar hittar en dammig kartong med brev och dokument i övervåningen i den gamla släktbostaden Mötingselberg är det en bit svensk historia hon dammar av. Det är hennes släktingars efterlämnade vittnesmål om det hårda liv och slit som var vardag kring 1900- talet när svälten stod för dörren och arbetslösheten och kriget präglade tillvaron och det bara tycktes finnas en utväg kvar, att emigrera. I Sverige var vid denna tid 158000 arbetslösa. Detta medförde att ca 400000 familjemedlemmar led nöd och många unga människor emigrerade till USA.

Montmar bestämmer sig för att skriva en dokumentärroman om Per- Albin Andersson, hans hustru Ester och deras barn och om familjens uppbrott från arbetslöshetens verkningar och deras envisa vilja att överleva. Hon skildrar hur de tillsammans med några andra eskilstunafamiljer startar en ny tillvaro i Lapplands myrmarker och också om hur Per- Albin gör en dramatisk avstickare till Brasilien för att hitta en bättre utkomst för familjen.

Dessa familjer som drabbats så hårt av arbetslösheten önskade ändå stanna i sitt land och de undrade varför staten inte kunde hjälpa till och bereda väg så att man kunde odla upp myrmark som arbetslösa kunde försörja sig på i stället för att tvingas till svält eller emigration? Staten satte sig till en början emot men när de energiska arbetarna låg på åstadkoms en öppning. Per- Albin och Ester, bestämmer sig för att försöka skapa en ny framtid uppe i Lappland:
" - Ester, jag har fått veta att Kronan tänker staka in områden som folk skall få behålla som sin egendom.

- Ja Per Albin, Våra barn ska få trampa egen jord igen och ingen ska få jaga bort oss".

Det handlade om att dika ut ren myrmark och det var väglöst land. Det väntade ett mycket hårt arbete som trots det omänskliga slitet knappt gav annat än nödtorftet för överlevnad. Förebilden att odla upp våtmarker finner man i Holland där sådana blev vanliga redan på 1600-talet. I Tyskland hade man satsa på kolonat i slutet av 1800-talet. Tyska nybyggarsamhällen i våtmarker hade etablerats i bland annat Polen. Straffångar hade blivit kommenderade att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Nu skulle svenska arbetare göra samma sak i Lappland. De måste först bygga en väg, sedan bygga bostäder och därefter torrlägga blötmyren för odling. Att dika blötmyr uppe i Lapplands vildmark borgade inte för dagdrönarliv då det absolut inte var frågan om något latmansgöra.

Man kan konstatera att Montmars släkt är ett stycke svensk arbetar- och kulturhistoria. Genom denna familj passerar arbetslösheten, världskrigen, emigrationen, och till och med nymodigheten telefonen.

Det är en fascinerande läsning att följa det slit och den initiativlusta som driver dessa nybyggare i eget land som gav sig upp till Lappland och började dika ut myrar för att skapa sig en utkomst istället för att gå arbetslösa och svälta eller emigrera.

Montmar skriver: "Jag ville försöka skildra kolonisternas och krontorparnas villkor och tidsandan som präglades av emigration, två världskrig och statens maktapparat. Avsikten är att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd"

Montmar låter händelserna och personernas verksamhet spegla deras karaktärer säger hon. Och den rika dokumentationen, detaljrikedomen och ett gediget researcharbete förstärker detta intryck.

Montmar berättar om sin önskan att skriva dokumentärt om kolonisterna men att hon erhöll problem med gestaltningen om hon inte dramatiserade och "lade till" en smula. Annars skulle berättelsen "dö" enligt Montmar. Det infinner sig ett visst obehag i att göra våld på folk genom att lägga ord i munnen på dem speciellt om det rör sig om släktingar, men hon var tvungen säger hon.

Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd. Dessutom är det en oumbärlig dokumentation och historieskrivning för eftervärlden om en svår tid.

Benny Holmberg