Läsfrämjande insatser smäller högre än fyrverkeripjäser i Vilhelmina
Läsningen i landet minskar överlag och en undersökning som gjordes för några år sedan visar att hälften av LO-medlemmarna aldrig någonsin öppnar en bok. Erfarenheter visar att läsovana människor hittar vägen till boken om litteraturen finns lätttillgänglig.
Arbetsplatsbiblioteken är hotade. Det statliga stödet till Kultur i arbetslivet, KIA-bidraget, har avskaffats. Det var pengar som använts bland annat till att bygga upp arbetsplatsbibliotek, ordna kurser för bokombud och bekosta ett årligt seminarium om boken på arbetsplatsen.
I KIA-pengarna ingick också två andra utmärkta projekt: "Läs för mig pappa", som läsfrämjande uppmaning till LO-pappor att läsa högt för sina barn och "Vägkrogsbiblioteken", ljudböcker som lastbilschaufförerna kunde låna att lyssna på under färden. Detta projekt var mycket uppskattat. Många chaufförer har vittnat om hur litteraturen för första gången kommit in i deras liv. Och stannat.
Vad lätt det är att riva ned det som så mödosamt byggts upp! När allt färre resurser läggs på folkbiblioteken, ökar klasskillnaderna. Allt färre personer läser och håller sig underrättade om vad som sker runt om i världen. Hur ska de då kunna bilda sig en uppfattning och rösta i allmänna val? Plånboksfrågorna blir de allena avgörande.
Därför anser jag att Vilhelmina kommuns val, att trycka och dela ut det hitintills opublicerade verket "Nybyggares dagliga leverne" av historikern O.P. Pettersson till alla kommunens invånare vara ett enastående beslut och en kulturell välgärning, istället för att fyra av ett dyrbart nyårsfyrverkeri. Det är dessutom en mycket vacker bok på 479 sidor, som alla kommuninvånare nu får ta del av.
Förutom att detta är en beundransvärd kulturgärning i sig undrar jag vilken läsfrämjande insats som kan smälla högre?
måndagen den 4:e oktober 2010
tisdagen den 28:e september 2010
Några tankar om Bokmässan i backspegeln
Ja, nu är den slut för i år. Bokmässan alltså. Jag har haft egen monter där i 6 år nu och varje gång på söndagen klockan 17.00 när högtalarrösten meddelar att "nu är det slut för i år. Vi tackar alla utställare och besökare och önskar er välkomna tillbaka nästa år" gläder jag mig åt den mässa som varit och den som komma skall. I år presenterade jag min dokumentärroman "Kolonisterna på hjortronmyrarna" på ett seminarium i F4, i Västerbottens och Norrbottens läns monter och på Författarscenen. Självklart drunknar ett så litet bokförlag som vårt i allt brus, men ändå känner jag mig glad att så många uppskattade min framställning. En kvinna från pressen undrade om jag "möjligen var lärare" och jag bekräftade hennes misstanke. "Ja, jag förstår det", sa hon "så strukturerad kan bara en lärare vara!" En sådan uppfattning tackar jag och mina kollegor för!
Det finns ett VIP-rum för Speakers. Där går det intressant till, må ni tro. Jag satt där vid mitt bord, sörplade på mitt te och betraktade min omgivning. Där satt kändisen K. och pep till när den ändå mer namnkunnige M. larvade in genom dörren. K. kastade sig om halsen på honom och såg mycket lycklig ut. Sedan kom nästa celebritet gående och samma scenario återupprepades. K. log sitt vackraste leende och såg bara Honom. Detta pågick varje gång jag vistades i VIP-rummet och det väckte många tankar. Här umgås de som styr det som folk "önskar" läsa, här möts den svenska och utländska intelligentian och kliar varandra ömsesidigt på ryggen.
Teet var gott och upplevelsen märklig. Bara så ni vet.
Det finns ett VIP-rum för Speakers. Där går det intressant till, må ni tro. Jag satt där vid mitt bord, sörplade på mitt te och betraktade min omgivning. Där satt kändisen K. och pep till när den ändå mer namnkunnige M. larvade in genom dörren. K. kastade sig om halsen på honom och såg mycket lycklig ut. Sedan kom nästa celebritet gående och samma scenario återupprepades. K. log sitt vackraste leende och såg bara Honom. Detta pågick varje gång jag vistades i VIP-rummet och det väckte många tankar. Här umgås de som styr det som folk "önskar" läsa, här möts den svenska och utländska intelligentian och kliar varandra ömsesidigt på ryggen.
Teet var gott och upplevelsen märklig. Bara så ni vet.
söndagen den 8:e augusti 2010
Gränslös intolerans?
Gamla testamentet är fyllt av berättelser om främlingskap, förföljelse och exil. Efter fördrivningen ut ur paradiset kom syndafloden. När Gud ansåg människan synda som mest genom skrytbygget av Babels torn, bestämde Han sig för att detta var övermaga och bestraffade henne med att dela upp språket i olika tungomål, så att den ena människan inte längre kunde förstå den Andre.
Då inträdde den stora språkförbistringens tidevarv. Främling är den som inte är som jag. En främling är någon som är annorlunda, någon som skiljer ut sig från normen, från mängden. Främlingskapet kan handla om allt ifrån språkets ordvändningar och intonation till kulturella och religiösa seder och bruk. Den främmande är en person som ännu inte har anpassat sig, den ännu inte självklare. Även om man lär sig behärska det nya språket i det nya landet, finns det fortfarande ett hav av oupptäckta nyanser och skiftningar som förblir ouppnåeliga. Varje språk, vare sig det handlar om ett tungomål eller ett beteende har sin egen ton och färg och är ett unikt uttryck för ett lands eller en grupps kulturella hemvist. Den fördjupade kunskapen inhalerar barnet tillsamans med modersmjölken.
"Du kommer och går utan att någon lägger märke till det eller saknar dig" beskrev en gång en väninna till mig sin känsla av främlingskap. Själv betraktar hon sig som världsmedborgare, talar sju olika språk, men inget av dem accentfritt. Hon är rotlös. Varhelst hon befinner sig på jorden är hon en främmande fågel, passar inte in någonstans. Hon känner sig samtidigt som en utomstående i sitt eget liv; avskuren, vinddriven och rotlös, oförmögen att finna glädje någonstans. 1938 hade hon flytt undan nazisterna och lever sedan dess i ödsligheten, överallt och ingenstans. Flyttar fåglarna hem eller bort? Borde det inte för alla varelser finnas ett borta och ett hemma?
Ända sedan den turkiska belägringen till dagens kulturella konflikter har Mellaneuropa varit fyllt av rivaliserande nationaliteter. I flera före detta mångkulturella centra, darrar folk vid tanken på att behöva dela med sig av sina ändå förhållandevis stora tillgångar eller att behöva tolerera någon annan kulturell eller religiös inställning. "Man kan ju bli som de!" Toleransen mot det som är annorlunda är ofta en måttstock på hur frisinnat ett samhälle är. I länder där personer med annorlunda beteende, uppfattningar eller synsätt trakasseras är avståndet inte långt till att bestraffa eller förfölja även andra grupper. Det börjar med hets mot en redan svag och utsatt människa och fortsätter med hets mot hela folkgrupper.
Rent geografiskt kan avståndet mellan liv och död vara nära. Du går över gränsen och hamnar i en värld med helt annorlunda koder. Det beteende som accepteras i Tel Aviv, blir man hängd för i Teheran. I Iran stenar statens företrädare kvinnor som beskylls för att ha varit otrogna mot sina män. Protesterar världssamfundet, hänger man dem istället. Det är hugget som stucket. Homosexuella män stenar man inte, hängning är kanske värdigare ändå. Alla länder bevakar sina geografiska och kulturella gränser med uniformklädda, vapenförsedda myndighetsutövare. På den ena sidan av gränsen är måhända polisens uniformer blå med guldknappar, på den andra kanske gröna med svarta knappar. Men de utför samma arbete. De kontrollerar och sorterar människor.
Att vara främling är det vidrigaste under solen. Den som inte foglöst passar in i ett sammanhang ses som ett hot, tvingas förklara och uppfinna sig själv gång efter annan. Den som en gång lämnat sin hemort är dömd att fortsättningsvis berätta sin historia om och om igen. Vilken historia du berättar beror på i vilken situation du befinner dig eller hamnar i. "Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om livet undgår oss. Endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt.", skriver Theodor Kallifatides i sin bok "Ett nytt land utanför mitt fönster". Redan de gamla grekerna kallade främlingarna för barbarer, men erbjöd dem ändå sin gästfrihet. Gästfrihet? Kanske på den tiden, men inte nu längre. Greklands asylpolitik kritiseras skarpt av Amnesty International.
I det upplysta Skandinavien, där man är stolt över sin vidsynthet, omfamnar alla beteenden inom sexuallivet och strider för mänskliga rättigheter, kastar man i samma stund ut romer, även om de som EU-medborgare har laglig rätt att uppehålla sig i ett EU-land i tre månader. Deras tiggerier i tunnelbanan anses besvära oss i så hög grad att vi inte står ut med åsynen av dem. De svenska myndigheterna säger sig stödja sig på utlänningslagen att man som besökare måste kunna försörja sig på ett ärligt sätt. Eftersom många romer sträcker ut handen efter allmosor, betraktas de som brottslingar, även om tiggeri inte är förbjudet i svensk lag. I Frankrike raseras romernas läger och de som skapar "ordningsproblem" utvisas omedelbart från landet enligt Frankrikes inrikesminister Hortefeux.
Människorättsorganisationer menar att detta är ett sätt för Nicolas Sarkozy att återigen spela på folks rädsla och locka röster från extremhögern. Receptet har han kanske hämtat från Italien. Arizonas guvernör Jan Brewer säger att hon ska överklaga och kämpa ända upp till Högsta domstolen för den nya hårda invandringslag hon föreslagit, nämligen kravet på polisen att kontrollera personers identitet på blotta misstanken att de befinner sig i landet olagligt och arbetar utan arbetstillstånd. Lagen innebär att det blir brottsligt att inte bära med sig sitt uppehållstillstånd. Låter inte det som gammal mossig Sydafrikansk apartheidpolitik i repris?
Den som mot förmodan släpps in i ett land och inte blir bannlyst förpassas ofta till ett uppsamlingsläger eller till en segregerad förort, där alla andra oönskade inkräktare redan är inhysta. I de flesta storstäder i Europa förekommer tre olika kategorier av bostadsområden: nobelkvarter, arbetarförorter och invandrarområden. Låter det främmande? I Stockholm heter invandrargettona Rinkeby, Tensta, Fittja, Farsta, Alby och Norsborg för att nämna några. Södertälje är ett utmärkt exempel på segregationens utverkningar. I en högstadieskola i nämnda stad har man byggt upp en vägg inom samma skola och infört passerkort för att förhindra kontakten mellan "invandrarelever och svennar". Elevernas enda mötesplats är matsalen. Hur tror man att man ska kunna bygga upp en harmonisk och tolerant atmosfär där? Hatet mellan de olika grupperna växer på ömse sidor. Invandrarna kan ju inte ens lära sig snusa om de inte får umgås med "svennarna". Att tänka nytt är svårt, särskilt om det handlar om djupt liggande tankestrukturer.
Endast några få invandrare är delaktiga i samhällslivet. De ofta välutbildade och till övervägande delen sekulära immigranternas röster hörs knappast i samhällsdiskussionerna och de har heller ännu inte funnit vägen in i de kulturella institutionerna. Men det är en lisa att höra dem yttra sig i Ring P1.
En jord välver sig under människans fötter och över allas våra huvuden svävar molnen på en och samma himmel. Gränserna mellan de olika länderna löper härs och tvärs på jorden. Det borde finnas en plats för varje människa att få leva sitt korta liv på denna vår jord i harmoni med sig själv och med andra. Men tanken är väl alltför naiv, förstås. Någonstans finns det väl ändå en gräns? Och frågan är var den ska dras.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Bilderna är från filmen Intolerance av D W Griffith
Då inträdde den stora språkförbistringens tidevarv. Främling är den som inte är som jag. En främling är någon som är annorlunda, någon som skiljer ut sig från normen, från mängden. Främlingskapet kan handla om allt ifrån språkets ordvändningar och intonation till kulturella och religiösa seder och bruk. Den främmande är en person som ännu inte har anpassat sig, den ännu inte självklare. Även om man lär sig behärska det nya språket i det nya landet, finns det fortfarande ett hav av oupptäckta nyanser och skiftningar som förblir ouppnåeliga. Varje språk, vare sig det handlar om ett tungomål eller ett beteende har sin egen ton och färg och är ett unikt uttryck för ett lands eller en grupps kulturella hemvist. Den fördjupade kunskapen inhalerar barnet tillsamans med modersmjölken.
"Du kommer och går utan att någon lägger märke till det eller saknar dig" beskrev en gång en väninna till mig sin känsla av främlingskap. Själv betraktar hon sig som världsmedborgare, talar sju olika språk, men inget av dem accentfritt. Hon är rotlös. Varhelst hon befinner sig på jorden är hon en främmande fågel, passar inte in någonstans. Hon känner sig samtidigt som en utomstående i sitt eget liv; avskuren, vinddriven och rotlös, oförmögen att finna glädje någonstans. 1938 hade hon flytt undan nazisterna och lever sedan dess i ödsligheten, överallt och ingenstans. Flyttar fåglarna hem eller bort? Borde det inte för alla varelser finnas ett borta och ett hemma?
Ända sedan den turkiska belägringen till dagens kulturella konflikter har Mellaneuropa varit fyllt av rivaliserande nationaliteter. I flera före detta mångkulturella centra, darrar folk vid tanken på att behöva dela med sig av sina ändå förhållandevis stora tillgångar eller att behöva tolerera någon annan kulturell eller religiös inställning. "Man kan ju bli som de!" Toleransen mot det som är annorlunda är ofta en måttstock på hur frisinnat ett samhälle är. I länder där personer med annorlunda beteende, uppfattningar eller synsätt trakasseras är avståndet inte långt till att bestraffa eller förfölja även andra grupper. Det börjar med hets mot en redan svag och utsatt människa och fortsätter med hets mot hela folkgrupper.
Rent geografiskt kan avståndet mellan liv och död vara nära. Du går över gränsen och hamnar i en värld med helt annorlunda koder. Det beteende som accepteras i Tel Aviv, blir man hängd för i Teheran. I Iran stenar statens företrädare kvinnor som beskylls för att ha varit otrogna mot sina män. Protesterar världssamfundet, hänger man dem istället. Det är hugget som stucket. Homosexuella män stenar man inte, hängning är kanske värdigare ändå. Alla länder bevakar sina geografiska och kulturella gränser med uniformklädda, vapenförsedda myndighetsutövare. På den ena sidan av gränsen är måhända polisens uniformer blå med guldknappar, på den andra kanske gröna med svarta knappar. Men de utför samma arbete. De kontrollerar och sorterar människor.
Att vara främling är det vidrigaste under solen. Den som inte foglöst passar in i ett sammanhang ses som ett hot, tvingas förklara och uppfinna sig själv gång efter annan. Den som en gång lämnat sin hemort är dömd att fortsättningsvis berätta sin historia om och om igen. Vilken historia du berättar beror på i vilken situation du befinner dig eller hamnar i. "Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om livet undgår oss. Endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt.", skriver Theodor Kallifatides i sin bok "Ett nytt land utanför mitt fönster". Redan de gamla grekerna kallade främlingarna för barbarer, men erbjöd dem ändå sin gästfrihet. Gästfrihet? Kanske på den tiden, men inte nu längre. Greklands asylpolitik kritiseras skarpt av Amnesty International.
I det upplysta Skandinavien, där man är stolt över sin vidsynthet, omfamnar alla beteenden inom sexuallivet och strider för mänskliga rättigheter, kastar man i samma stund ut romer, även om de som EU-medborgare har laglig rätt att uppehålla sig i ett EU-land i tre månader. Deras tiggerier i tunnelbanan anses besvära oss i så hög grad att vi inte står ut med åsynen av dem. De svenska myndigheterna säger sig stödja sig på utlänningslagen att man som besökare måste kunna försörja sig på ett ärligt sätt. Eftersom många romer sträcker ut handen efter allmosor, betraktas de som brottslingar, även om tiggeri inte är förbjudet i svensk lag. I Frankrike raseras romernas läger och de som skapar "ordningsproblem" utvisas omedelbart från landet enligt Frankrikes inrikesminister Hortefeux.
Människorättsorganisationer menar att detta är ett sätt för Nicolas Sarkozy att återigen spela på folks rädsla och locka röster från extremhögern. Receptet har han kanske hämtat från Italien. Arizonas guvernör Jan Brewer säger att hon ska överklaga och kämpa ända upp till Högsta domstolen för den nya hårda invandringslag hon föreslagit, nämligen kravet på polisen att kontrollera personers identitet på blotta misstanken att de befinner sig i landet olagligt och arbetar utan arbetstillstånd. Lagen innebär att det blir brottsligt att inte bära med sig sitt uppehållstillstånd. Låter inte det som gammal mossig Sydafrikansk apartheidpolitik i repris?
Den som mot förmodan släpps in i ett land och inte blir bannlyst förpassas ofta till ett uppsamlingsläger eller till en segregerad förort, där alla andra oönskade inkräktare redan är inhysta. I de flesta storstäder i Europa förekommer tre olika kategorier av bostadsområden: nobelkvarter, arbetarförorter och invandrarområden. Låter det främmande? I Stockholm heter invandrargettona Rinkeby, Tensta, Fittja, Farsta, Alby och Norsborg för att nämna några. Södertälje är ett utmärkt exempel på segregationens utverkningar. I en högstadieskola i nämnda stad har man byggt upp en vägg inom samma skola och infört passerkort för att förhindra kontakten mellan "invandrarelever och svennar". Elevernas enda mötesplats är matsalen. Hur tror man att man ska kunna bygga upp en harmonisk och tolerant atmosfär där? Hatet mellan de olika grupperna växer på ömse sidor. Invandrarna kan ju inte ens lära sig snusa om de inte får umgås med "svennarna". Att tänka nytt är svårt, särskilt om det handlar om djupt liggande tankestrukturer.
Endast några få invandrare är delaktiga i samhällslivet. De ofta välutbildade och till övervägande delen sekulära immigranternas röster hörs knappast i samhällsdiskussionerna och de har heller ännu inte funnit vägen in i de kulturella institutionerna. Men det är en lisa att höra dem yttra sig i Ring P1.
En jord välver sig under människans fötter och över allas våra huvuden svävar molnen på en och samma himmel. Gränserna mellan de olika länderna löper härs och tvärs på jorden. Det borde finnas en plats för varje människa att få leva sitt korta liv på denna vår jord i harmoni med sig själv och med andra. Men tanken är väl alltför naiv, förstås. Någonstans finns det väl ändå en gräns? Och frågan är var den ska dras.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Bilderna är från filmen Intolerance av D W Griffith
torsdagen den 29:e juli 2010
Kritik från BTJ (Bibliotekstjänst)
Recension
Lektör Elsbeth Hermansson, BTJ
Montmar, Lilian O.
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Häftepos 10116383
1920-talet i Sverige präglades av hög arbetslöshet med utvandring som följd. För att minska avfolkningen upplät staten myrmark i Lappland, så kallade kolonat (jordlotter) till arbetslösa. Väg måste byggas först, därefter bostäder och slutligen vidtog arbetet att för hand med spadar dika ut och torrlägga myrarna till odlingsbar mark. Skogsarbetare krävdes till Norrlands stora skogar; tillsammans med avkastningen av ett litet jordbruk skulle kolonisterna få sin försörjning tryggad. Arbetskraften var människornas enda egendom, men då arbetet i skogen såldes till de stora bolagen blev följden återigen arbetslöshet, fattigdom och svält - fiske och jakt fick inte förekomma. Författaren har genom brev, dokument och omfattande forskning skrivit en fängslande, innehållsrik och synnerligen läsvärd roman i syfte "att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd". Kolonaten försvann som arrendeform 1947 och blev kronotorp. Per Albin med makan Ester fick inte friköpa sitt kolonat förrän 1958. På de mödosamt röjda åkerlapparna växer nu skogen och med författarens ord är det "nästan svårt att tro att dylika livsöden kan ha varit verklighet".
Läs och begrunda!
Lektör Elsbeth Hermansson, BTJ
Montmar, Lilian O.
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Häftepos 10116383
1920-talet i Sverige präglades av hög arbetslöshet med utvandring som följd. För att minska avfolkningen upplät staten myrmark i Lappland, så kallade kolonat (jordlotter) till arbetslösa. Väg måste byggas först, därefter bostäder och slutligen vidtog arbetet att för hand med spadar dika ut och torrlägga myrarna till odlingsbar mark. Skogsarbetare krävdes till Norrlands stora skogar; tillsammans med avkastningen av ett litet jordbruk skulle kolonisterna få sin försörjning tryggad. Arbetskraften var människornas enda egendom, men då arbetet i skogen såldes till de stora bolagen blev följden återigen arbetslöshet, fattigdom och svält - fiske och jakt fick inte förekomma. Författaren har genom brev, dokument och omfattande forskning skrivit en fängslande, innehållsrik och synnerligen läsvärd roman i syfte "att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd". Kolonaten försvann som arrendeform 1947 och blev kronotorp. Per Albin med makan Ester fick inte friköpa sitt kolonat förrän 1958. På de mödosamt röjda åkerlapparna växer nu skogen och med författarens ord är det "nästan svårt att tro att dylika livsöden kan ha varit verklighet".
Läs och begrunda!
Kritik Aftonbladet av Kolonisterna på hjortronmyrarna
Kritik
Aftonbladet 6 juli 2010
Svettigt vid myrarna
Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattigdomen, missnöjet hos de arbetslösa oroade makthavarna. Idén om "inre kolonisering" dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa kronotorpare och kolonister blev tillgängliga som arbetskraft i de stora kronskogarna.
I dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna" berättar Lilian O. Montmar och hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nödhjälpsarbete kom upp till Vilhelmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin utstakad jordlott i ett då snötäckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingselberg. De fick börja med att bygga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård. Det var starka män med framtidstro, men de flesta var fabriksarbetare och hade aldrig
rest hus, dikat ut myrar eller bedrivit skogs-och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungliga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från takten, vana vid myggplågan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över. Lilian O. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbrukare och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halvvuxna barnens arbetsinsats. Det var Per-Albins efterlämnade papper i huset i Mötingselberg - det enda som nu står kvar i byn - som fick Lilian O. Montmar att börja samla material om Lapplandskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här människornas öden, deras hårda villkor, händighet och envisa vardagskamp, fångade med inlevelse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forskning om koloniströrelsens historia och intervjuat dem av Per-Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om "misslyckande" och cyniska experiment med skattemedel", men också Mosskulturföreningens milda optimism beträffande myrodlingens framtid.
För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat rabarberstånd eller några rostiga spisringar vid ett vägslut någonstans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.
Pia Bergström
Aftonbladet 6 juli 2010
Svettigt vid myrarna
Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattigdomen, missnöjet hos de arbetslösa oroade makthavarna. Idén om "inre kolonisering" dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa kronotorpare och kolonister blev tillgängliga som arbetskraft i de stora kronskogarna.
I dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna" berättar Lilian O. Montmar och hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nödhjälpsarbete kom upp till Vilhelmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin utstakad jordlott i ett då snötäckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingselberg. De fick börja med att bygga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård. Det var starka män med framtidstro, men de flesta var fabriksarbetare och hade aldrig
rest hus, dikat ut myrar eller bedrivit skogs-och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungliga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från takten, vana vid myggplågan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över. Lilian O. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbrukare och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halvvuxna barnens arbetsinsats. Det var Per-Albins efterlämnade papper i huset i Mötingselberg - det enda som nu står kvar i byn - som fick Lilian O. Montmar att börja samla material om Lapplandskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här människornas öden, deras hårda villkor, händighet och envisa vardagskamp, fångade med inlevelse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forskning om koloniströrelsens historia och intervjuat dem av Per-Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om "misslyckande" och cyniska experiment med skattemedel", men också Mosskulturföreningens milda optimism beträffande myrodlingens framtid.
För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat rabarberstånd eller några rostiga spisringar vid ett vägslut någonstans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.
Pia Bergström
torsdagen den 10:e juni 2010
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Skrivet av Benny Holmberg 2010-06-10 kl. 00:00
Litteratur: Lilian O. Montmar,
Kritik
Nybyggare i eget land
Lilian O. Montmar
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Bokförlaget Alerta
"De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade visat sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per-Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro"
När Lilian O. Montmar hittar en dammig kartong med brev och dokument i övervåningen i den gamla släktbostaden Mötingselberg är det en bit svensk historia hon dammar av. Det är hennes släktingars efterlämnade vittnesmål om det hårda liv och slit som var vardag kring 1900- talet när svälten stod för dörren och arbetslösheten och kriget präglade tillvaron och det bara tycktes finnas en utväg kvar, att emigrera. I Sverige var vid denna tid 158000 arbetslösa. Detta medförde att ca 400000 familjemedlemmar led nöd och många unga människor emigrerade till USA.
Montmar bestämmer sig för att skriva en dokumentärroman om Per- Albin Andersson, hans hustru Ester och deras barn och om familjens uppbrott från arbetslöshetens verkningar och deras envisa vilja att överleva. Hon skildrar hur de tillsammans med några andra eskilstunafamiljer startar en ny tillvaro i Lapplands myrmarker och också om hur Per- Albin gör en dramatisk avstickare till Brasilien för att hitta en bättre utkomst för familjen.
Dessa familjer som drabbats så hårt av arbetslösheten önskade ändå stanna i sitt land och de undrade varför staten inte kunde hjälpa till och bereda väg så att man kunde odla upp myrmark som arbetslösa kunde försörja sig på i stället för att tvingas till svält eller emigration? Staten satte sig till en början emot men när de energiska arbetarna låg på åstadkoms en öppning. Per- Albin och Ester, bestämmer sig för att försöka skapa en ny framtid uppe i Lappland:
" - Ester, jag har fått veta att Kronan tänker staka in områden som folk skall få behålla som sin egendom.
- Ja Per Albin, Våra barn ska få trampa egen jord igen och ingen ska få jaga bort oss".
Det handlade om att dika ut ren myrmark och det var väglöst land. Det väntade ett mycket hårt arbete som trots det omänskliga slitet knappt gav annat än nödtorftet för överlevnad. Förebilden att odla upp våtmarker finner man i Holland där sådana blev vanliga redan på 1600-talet. I Tyskland hade man satsa på kolonat i slutet av 1800-talet. Tyska nybyggarsamhällen i våtmarker hade etablerats i bland annat Polen. Straffångar hade blivit kommenderade att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Nu skulle svenska arbetare göra samma sak i Lappland. De måste först bygga en väg, sedan bygga bostäder och därefter torrlägga blötmyren för odling. Att dika blötmyr uppe i Lapplands vildmark borgade inte för dagdrönarliv då det absolut inte var frågan om något latmansgöra.
Man kan konstatera att Montmars släkt är ett stycke svensk arbetar- och kulturhistoria. Genom denna familj passerar arbetslösheten, världskrigen, emigrationen, och till och med nymodigheten telefonen.
Det är en fascinerande läsning att följa det slit och den initiativlusta som driver dessa nybyggare i eget land som gav sig upp till Lappland och började dika ut myrar för att skapa sig en utkomst istället för att gå arbetslösa och svälta eller emigrera.
Montmar skriver: "Jag ville försöka skildra kolonisternas och krontorparnas villkor och tidsandan som präglades av emigration, två världskrig och statens maktapparat. Avsikten är att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd"
Montmar låter händelserna och personernas verksamhet spegla deras karaktärer säger hon. Och den rika dokumentationen, detaljrikedomen och ett gediget researcharbete förstärker detta intryck.
Montmar berättar om sin önskan att skriva dokumentärt om kolonisterna men att hon erhöll problem med gestaltningen om hon inte dramatiserade och "lade till" en smula. Annars skulle berättelsen "dö" enligt Montmar. Det infinner sig ett visst obehag i att göra våld på folk genom att lägga ord i munnen på dem speciellt om det rör sig om släktingar, men hon var tvungen säger hon.
Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd. Dessutom är det en oumbärlig dokumentation och historieskrivning för eftervärlden om en svår tid.
Benny Holmberg
Litteratur: Lilian O. Montmar,
Kritik
Nybyggare i eget land
Lilian O. Montmar
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Bokförlaget Alerta
"De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade visat sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per-Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro"
När Lilian O. Montmar hittar en dammig kartong med brev och dokument i övervåningen i den gamla släktbostaden Mötingselberg är det en bit svensk historia hon dammar av. Det är hennes släktingars efterlämnade vittnesmål om det hårda liv och slit som var vardag kring 1900- talet när svälten stod för dörren och arbetslösheten och kriget präglade tillvaron och det bara tycktes finnas en utväg kvar, att emigrera. I Sverige var vid denna tid 158000 arbetslösa. Detta medförde att ca 400000 familjemedlemmar led nöd och många unga människor emigrerade till USA.
Montmar bestämmer sig för att skriva en dokumentärroman om Per- Albin Andersson, hans hustru Ester och deras barn och om familjens uppbrott från arbetslöshetens verkningar och deras envisa vilja att överleva. Hon skildrar hur de tillsammans med några andra eskilstunafamiljer startar en ny tillvaro i Lapplands myrmarker och också om hur Per- Albin gör en dramatisk avstickare till Brasilien för att hitta en bättre utkomst för familjen.
Dessa familjer som drabbats så hårt av arbetslösheten önskade ändå stanna i sitt land och de undrade varför staten inte kunde hjälpa till och bereda väg så att man kunde odla upp myrmark som arbetslösa kunde försörja sig på i stället för att tvingas till svält eller emigration? Staten satte sig till en början emot men när de energiska arbetarna låg på åstadkoms en öppning. Per- Albin och Ester, bestämmer sig för att försöka skapa en ny framtid uppe i Lappland:
" - Ester, jag har fått veta att Kronan tänker staka in områden som folk skall få behålla som sin egendom.
- Ja Per Albin, Våra barn ska få trampa egen jord igen och ingen ska få jaga bort oss".
Det handlade om att dika ut ren myrmark och det var väglöst land. Det väntade ett mycket hårt arbete som trots det omänskliga slitet knappt gav annat än nödtorftet för överlevnad. Förebilden att odla upp våtmarker finner man i Holland där sådana blev vanliga redan på 1600-talet. I Tyskland hade man satsa på kolonat i slutet av 1800-talet. Tyska nybyggarsamhällen i våtmarker hade etablerats i bland annat Polen. Straffångar hade blivit kommenderade att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Nu skulle svenska arbetare göra samma sak i Lappland. De måste först bygga en väg, sedan bygga bostäder och därefter torrlägga blötmyren för odling. Att dika blötmyr uppe i Lapplands vildmark borgade inte för dagdrönarliv då det absolut inte var frågan om något latmansgöra.
Man kan konstatera att Montmars släkt är ett stycke svensk arbetar- och kulturhistoria. Genom denna familj passerar arbetslösheten, världskrigen, emigrationen, och till och med nymodigheten telefonen.
Det är en fascinerande läsning att följa det slit och den initiativlusta som driver dessa nybyggare i eget land som gav sig upp till Lappland och började dika ut myrar för att skapa sig en utkomst istället för att gå arbetslösa och svälta eller emigrera.
Montmar skriver: "Jag ville försöka skildra kolonisternas och krontorparnas villkor och tidsandan som präglades av emigration, två världskrig och statens maktapparat. Avsikten är att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd"
Montmar låter händelserna och personernas verksamhet spegla deras karaktärer säger hon. Och den rika dokumentationen, detaljrikedomen och ett gediget researcharbete förstärker detta intryck.
Montmar berättar om sin önskan att skriva dokumentärt om kolonisterna men att hon erhöll problem med gestaltningen om hon inte dramatiserade och "lade till" en smula. Annars skulle berättelsen "dö" enligt Montmar. Det infinner sig ett visst obehag i att göra våld på folk genom att lägga ord i munnen på dem speciellt om det rör sig om släktingar, men hon var tvungen säger hon.
Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd. Dessutom är det en oumbärlig dokumentation och historieskrivning för eftervärlden om en svår tid.
Benny Holmberg
onsdagen den 2:e juni 2010
Ett kärt återseende efter en lång odyssé?
Jag har landat. Medan jag nu i maj 2010 sitter nere vid havet och blickar ut mot piren kommer jag att tänka på mitt allra första möte med människorna här i Rethymnon.
Som nygift skulle jag besöka min makes hemland, hans barndoms ö i Medelhavet. På den tiden, i början av 60-talet, fanns det inga direktflyg från Stockholm. Från vår hemstad Wien bilade vi till Grekland och efter att ha övernattat hos släkten i Aten, tog vi färjan "Heraklion" över till öns huvudstad med samma namn. Resan tog nästan tolv timmar och därefter fortsatte vår bilfärd till resans mål, Rethymnon. Färjan som vi anförtrodde våra liv åt, gick under med tvåhundraarton passagerare år 1966. Fyrtiosex man överlevde. Ägarna hade fifflat med dokumenten och bland annat inte genomfört någon fartygsinspektion de senaste femton åren. De blev dömda för dråp.
Den första gången jag såg den lilla venetianska staden på Kretas nordkust, upplevde jag den som en mycket exotisk och oförstörd idyll. Familjen bodde i ett tvåvåningshus på en tre meter smal gata mitt inne i den gamla delen av staden. Med stora konservburkar istället för fina blomkrukor som inbjudningskort utanför husen, lockades grannarna till en liten pratstund om ditt och datt. I gatans ena ände växte ett stort olivträd som spärrade vägen för motortrafik. Runt hörnet fanns bagaren och doften av nybakat bröd spred sig i kvarteret. Dit bar husmödrarna sina tennfat fyllda med söndagsmiddagens läckerheter för stekning på stenugnens eftervärme. Jämns med gatorna låg de små handlarna. Det doftade av nymalet kaffe, grönsakslådorna lockade med frukter och grönsaker i alla regnbågens färger, fiskhandlarna bedyrade att fisken var dagsfärsk även om den stank lång väg i sommarvärmen. Isförsäljarna levererade isblocken till de gammaldags kylskåpen på ryggarna. Jag undrade om de sprang så fort för att de frös.
När det störtregnade fylldes gatan plötsligt med en halv meter vatten och barnen kom utspringande ur alla vrår för att hoppa i badet mitt i stan. Livet i Rethymnon gick sin gilla gång, fäderna drack en kopp kaffe, rökte sin morgoncigarett och gick till sitt dagliga värv vid sextiden på morgonen, medan mödrarna började dagen med att hälla vatten på stenbeläggningen utanför huset och på innegårdarna. Semesterfirarna vaknade antingen av att tuppen gol i granngården eller av ritsch-ratsch-ljuden, när riskvastarna ven över stengolven.
Vid middagstid upphörde alla stadens aktiviteter. Handlarna lutade en stol mot affärsdörren och man gick hem för att äta och vila. Först vid femtiden avlägsnades stolen igen och affären var därmed öppen till tio på kvällen. Mörkret sänkte sig över staden och på kvällspromenaden och vid nere vid kajen möttes stadens invånare för att svalka sig efter dagens hetta. Familjerna flanerade med barnen springande runt benen, gamla vänner stannade och pratade en stund. Man åt och drack på tavernorna. Om några främmande ansikten skymtade i trängseln blev de genast uppmärksammade och uttittade. Vem är de där? Känner du dem? Turister med tält på ryggarna. Sover på stranden. Konstig klädsel, att gå halvnaken på gatan så där! Borde veta hut!
Vilken metamorfos den lilla staden har genomgått på dessa fyrtio år! Nu dräller Rethymnon av turister. Flyget från Stockholm tar fyra timmar. Kreta har åter ockuperats av främmande makt. Pengarna styr. Det är inte första gången i historien utlänningar som jag själv, tyckte Rethymnon var en stad att erövra.
Ockupanter har under alla tider intresserat sig för Kreta. Den första bysantinska perioden ägde rum mellan åren 325 och 824 E. Kr. då araberna erövrade ön. Det finns åtta bronsmynt kvar att beskåda på Arkeologiska museet som bär vittnesbörd om arabernas närvaro i Rethymnon. Nikiforos Foka heter gatan som påminner om stadens befrielse år 961. Därefter införlivades Rethymnon i det bysantinska väldet igen. Tolv adliga familjer slog sig ned i den lilla staden och byggde en försvarsmur, "Castrum Rethemi", som venetianerna senare kallade "Castel Vecchio". Den venetianska ockupationen dateras från 1204, då Kreta övermannades av Bonifatius av Montferrato under dennes fjärde korståg. År 1206 erövrade piraten Errico Pescatore Kreta och höll ön i sitt grepp tills venetianerna lyckades köpa tillbaka den igen fyra år senare.
Invånarna värjde sig mot sina ockupanter, något som resulterade i en lång rad revolutioner mellan åren 1211 och 1367 till ingen nytta. Venetianerna införde administrativa förändringar liknande dem i staden Venedig. Kreta delades först i sex regioner, senare minskades antalet till fyra med huvudstäderna Chania, Rethymnon, Chandakas och Sitia.
I stället för att strida, insåg befolkningen sitt underläge och började samarbeta med ockupanterna. Under den första delen av 1400-talet blev Rethymnon sätet för den latinske ärkebiskopen, något som gagnade Rethymnon som därmed blev Kretas ekonomiska och kulturella centrum. I den atmosfär som uppstod mellan den hellenistiska kulturen och renässansen, inleddes en tid av kulturell korsbefruktning. Venetianska arkitekter och ingenjörer ritade och lät uppföra fantastiska byggnader. Kretensarna lärde sig bygga efter venetiansk stil. Snart behärskade de byggnadskonsten och blev liksom de kretensiska akademikerna och vetenskapsmännen uppskattade överallt i Europa.
Teatern, konsten och litteraturen och speciellt poesin fick ett uppsving och typografin utvecklades. Erasmus' lärare, vetenskapsmannen Markos Mousouros (1470-1517), gjorde utforskningar och fann gamla handskrifter. Han samarbetade med den venetianske typografen Aldus Manutius, så att mänskligheten fick ta del av hans fynd. Typografen Zacharias Kalliergis grundade ett tryckeri tillsammans med Nikolaos Vlastos. Renässansmästerverket "Mega Etymologikon" är deras förtjänst. Prästen Emmanuel Tzanes Bounialis (1610-1690) var samtidigt en betydande bysantinsk ikonmålare. En annan berömd kyrkomålare från Rethymnon var Emmanuel Lambardos. Hans konstverk kan ännu idag beundras i Aten, på Korfu, i Sinai, i Jerusalem och i många ryska kyrkor.
Under denna tid utsattes Kreta för flera piratangrepp och venetianerna försvagades och förlorade alltmer makt och mark. Särskilt destruktiv var Ulutz-Alis piratattack den 7 juli 1571, som förstörde Rethymnon i grundvalarna. Den speciella dagen firades kyrkofesten "Corpus Christi". De venetianska adelsmännen hade lämnat Rethymnon för att besöka de angränsande byarna och staden var i det närmaste tom. Rethymnons befolkning tog tillfället i akt att hämnas det förtryck och den orättvisa de levde under och plundrade staden. På det viset fanns det inte mycket kvar för piraterna att lägga händerna på. Piratledaren Ulutz-Ali ilsknade till och satte eld på staden med den påföljd att stadsmuren, som just hade blivit färdig, och de flesta boningshusen brändes ned.
På grund av detta överfall bestämdes det att ett försvarsfort måste byggas. Den första ritningen gjordes av arkitekten Sforza Pallavicini medan byggnadsingenjören Gian Paolo Ferrari stod för själva bygget. Eftersom befolkningen nu saknade bostäder efter branden, använde man sig av byggnadsmaterial från den raserade muren och byggde också husen mycket nära den före detta stadsmuren. Detta resulterade i att endast den venetianska administrationen, den latinska episkopalen och militärmyndigheten skyddades av det alltför småskaliga fortet, som färdigställdes 1590. Eftersom det mesta av stadens gotiska arkitektur förstördes vid branden, återuppbyggdes Rethymnon i renässansstil efter venetianskt mönster.
Så uppfördes stora offentliga byggnader och privata herresäten och Rethymnons invånare fick sin Piazza likt den i Venedig och adelsmännen sin Loggia. Rimondi-fontänen byggdes, ett solur, en huvudgata och några kloster. Adelsmännens husportar försågs med ornament, pilastrar (väggpelare) och vackra utsmyckningar i alla renässansens olika stilar.
Den turkiska invasionen år 1645 satte streck för utvecklingen. Turkiska trupper landsattes i Chania. De rika adelsmännen, akademikerna och vetenskapsmännen flydde till Venedig eller någon annanstans. Emmanuel Tzanes Bounialis bror, Marinos Tzanes Bounialis, beskrev i "Cretan War" i 11,000 metriska verser överfallet på Kreta, fritt översatt:
"Den civila befolkningen trängdes inne i fortet. Utanför stod turkarna. Pesten bröt ut. Maten tog slut. De pestsjuka dog. Ammunition saknades. Då viftade guvernören med den vita flaggan."
Två månader efter invasionen, den 13 november 1646 intog Hussein Pascha fortet. De venetianska ockupanterna gav upp och det stora venetiansk-turkiska kriget var ett faktum.
Rethymnons befolkning hade fått en ny plågoande i Sultanen Ibrahim.
Katedralen i fortet byggdes om till ett muslimskt tempel. Under de följande 200 åren gjorde den kretensiska befolkningen återkommande försök att befria sig från sina plågoandrar, men turkarna styrde med järnhand på ön och folket fortsatte att knäa under de höga skatterna. År 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och året därpå blev fastlandet Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna statsbildning, utan styrdes en period av Egypten, innan ön åter intogs av,, turkarna.
Kretensiska upprorsmän hade sitt högkvarter i klostret Arkadi uppe i bergen. Under turkarnas angrepp på klostret vägrade kretensarna att ge upp. Efter tre dagars strid hade turkarna pulvriserat klostermurarnas ytterväggar. Försvararna dödade hundratals turkiska inkräktare, men slutet närmade sig - ammunitionen hade tagit slut. När mörkret föll inledde turkarna slutangreppet. Hellre än att falla i turkarnas händer tog invånarna tillflykt till klostret. Den kretensiske ledaren Giaboudakis ledde kvinnor och barn in i klostrets krutförråd, där de förrättade sina böner och väntade på att de hundratals turkarna skulle skjuta sönder den stängda porten. När dörren splittrades tände Giaboudakis på ett krutfat. Den massiva explosionen dödade samtliga. När röken skingrats, låg 864 kretensiska män, kvinnor och barn döda på marken tillsammans med 1500 turkar. Turkarna tog 114 fångar som de omedelbart avrättade. Tre rebeller lyckades fly och kunde berätta.
Massmorden i Arkadi 1866 och kretensarnas hjältemod vann sympati i hela världen. Fyra av dåtidens europeiska stormakter (England, Frankrike, Ryssland och Italien) ingrep och turkarna tvingades lämna ön. Prins Georgios av Grekland utnämndes till Kretas guvernör. Han anlände i slutet av år 1898 för att styra den "Kretensiska Staten" och därmed ansågs Kreta självständigt. År l905 genomförde kretensaren och statsmannen Eleftherios Venizelos från Chania ytterligare en revolution. Han spelade senare en betydande roll i den kretensiska statens kamp för självständighet. Unionen med Grekland kom till stånd den 30 maj 1913, när Eleftherios Venizelos redan var Greklands premiärminister. Därefter följde de två världskrigen med allt vad det innebar.
Mansion Arkadiou
Den 21 maj 1941 inleddes "Operation Merkur", som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.
När mitt minne nuddar vid tanken på tyskarna, bestämmer jag mig för att ta hyrbilen och bege mig upp i bergen till byn Gerakari. Jag rafsar ihop mina badprylar och kör upp på den numera asfalterade, men fortfarande kurviga vägen mot Spili. Jag överraskas av den turistinvasion som förvandlat byarna på vägen till rena försäljningsställen för kretensiska souvenirer. Väl uppe i Gerakari letar jag mig fram till minnesmonumentet och söker bland de fyrtiotal namnen efter min svärmors flicknamn. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan. Jag fortsätter min färd ett par kilometer längre upp, är nyfiken på hur det numera står till i svärfars bergsby Ano Meros. Dit det för trettio år sedan bara ledde åsnestigar att rida på, finns det idag en fin asfaltväg. Några åldriga släktingar finns också kvar i livet. De har aldrig lämnat sin by, sitter kvar på sina stolar, spelar sina brädspel samtidigt som de blossar på sina cigaretter, precis som jag lämnade dem för ett halvt liv sedan.
Jag återvänder till Rethymnon och tänker på hur allt har förändrats. Den nya invasionen står turisterna för. Staden myllrar av hotell, serveringar och souvenirbutiker. Stranden är ockuperad av turisthotellens solparasoller och solstolar, en speciell färg för varje hotell. Invånarna själva blir bortkörda av hotellägarna och har bara en liten strandremsa kvar att vistas på.
Utmed hela promenadstråket invid havet har restaurangägarna satt upp vita tält över bord och mjuka sittsoffor. Man slåss om varenda turist. Vill jag bara ta mig en kopp kaffe är jag nu förtiden inte välkommen att sätta mig ned. Som turist förväntas jag konsumera. En ung grek ser på medan jag avvisas, skyndar fram till mig och ursäktar sig för sin landsmans bryskhet. "Vi är inte så där allihop", bedyrar han. Och jag förstår. Kreta har inte någon konkurrenskraftig industri att stödja sig emot. De få unga som har stannat kvar är beroende av turismen.
En affärskvinna som jag diskuterade finanskrisen med, undrade hur det övriga Europa ser på grekerna och det som hänt i Grekland. Hon förbannade de styrandes nepotism, korruption och girighet som satt vanliga arbetande människor i en oerhörd knipa. Hon hade också sitt svar, sin lösning klar för sig: "Vi unga måste återvända till våra byar och leva på vad jorden kan ge oss: Oliver, fårost, grönsaker och kött." Jag betraktar hennes moderna klädsel, hennes rödmålade, långa naglar, hennes högklackade skor. Hon ler mot mig. En modern kvinna i sina bästa år.
Då går mina tankar till åldringarna uppe i byarna. Vem skulle idag nöja sig med att leva som de?
Som nygift skulle jag besöka min makes hemland, hans barndoms ö i Medelhavet. På den tiden, i början av 60-talet, fanns det inga direktflyg från Stockholm. Från vår hemstad Wien bilade vi till Grekland och efter att ha övernattat hos släkten i Aten, tog vi färjan "Heraklion" över till öns huvudstad med samma namn. Resan tog nästan tolv timmar och därefter fortsatte vår bilfärd till resans mål, Rethymnon. Färjan som vi anförtrodde våra liv åt, gick under med tvåhundraarton passagerare år 1966. Fyrtiosex man överlevde. Ägarna hade fifflat med dokumenten och bland annat inte genomfört någon fartygsinspektion de senaste femton åren. De blev dömda för dråp.
Den första gången jag såg den lilla venetianska staden på Kretas nordkust, upplevde jag den som en mycket exotisk och oförstörd idyll. Familjen bodde i ett tvåvåningshus på en tre meter smal gata mitt inne i den gamla delen av staden. Med stora konservburkar istället för fina blomkrukor som inbjudningskort utanför husen, lockades grannarna till en liten pratstund om ditt och datt. I gatans ena ände växte ett stort olivträd som spärrade vägen för motortrafik. Runt hörnet fanns bagaren och doften av nybakat bröd spred sig i kvarteret. Dit bar husmödrarna sina tennfat fyllda med söndagsmiddagens läckerheter för stekning på stenugnens eftervärme. Jämns med gatorna låg de små handlarna. Det doftade av nymalet kaffe, grönsakslådorna lockade med frukter och grönsaker i alla regnbågens färger, fiskhandlarna bedyrade att fisken var dagsfärsk även om den stank lång väg i sommarvärmen. Isförsäljarna levererade isblocken till de gammaldags kylskåpen på ryggarna. Jag undrade om de sprang så fort för att de frös.
När det störtregnade fylldes gatan plötsligt med en halv meter vatten och barnen kom utspringande ur alla vrår för att hoppa i badet mitt i stan. Livet i Rethymnon gick sin gilla gång, fäderna drack en kopp kaffe, rökte sin morgoncigarett och gick till sitt dagliga värv vid sextiden på morgonen, medan mödrarna började dagen med att hälla vatten på stenbeläggningen utanför huset och på innegårdarna. Semesterfirarna vaknade antingen av att tuppen gol i granngården eller av ritsch-ratsch-ljuden, när riskvastarna ven över stengolven.
Vid middagstid upphörde alla stadens aktiviteter. Handlarna lutade en stol mot affärsdörren och man gick hem för att äta och vila. Först vid femtiden avlägsnades stolen igen och affären var därmed öppen till tio på kvällen. Mörkret sänkte sig över staden och på kvällspromenaden och vid nere vid kajen möttes stadens invånare för att svalka sig efter dagens hetta. Familjerna flanerade med barnen springande runt benen, gamla vänner stannade och pratade en stund. Man åt och drack på tavernorna. Om några främmande ansikten skymtade i trängseln blev de genast uppmärksammade och uttittade. Vem är de där? Känner du dem? Turister med tält på ryggarna. Sover på stranden. Konstig klädsel, att gå halvnaken på gatan så där! Borde veta hut!
Vilken metamorfos den lilla staden har genomgått på dessa fyrtio år! Nu dräller Rethymnon av turister. Flyget från Stockholm tar fyra timmar. Kreta har åter ockuperats av främmande makt. Pengarna styr. Det är inte första gången i historien utlänningar som jag själv, tyckte Rethymnon var en stad att erövra.
Ockupanter har under alla tider intresserat sig för Kreta. Den första bysantinska perioden ägde rum mellan åren 325 och 824 E. Kr. då araberna erövrade ön. Det finns åtta bronsmynt kvar att beskåda på Arkeologiska museet som bär vittnesbörd om arabernas närvaro i Rethymnon. Nikiforos Foka heter gatan som påminner om stadens befrielse år 961. Därefter införlivades Rethymnon i det bysantinska väldet igen. Tolv adliga familjer slog sig ned i den lilla staden och byggde en försvarsmur, "Castrum Rethemi", som venetianerna senare kallade "Castel Vecchio". Den venetianska ockupationen dateras från 1204, då Kreta övermannades av Bonifatius av Montferrato under dennes fjärde korståg. År 1206 erövrade piraten Errico Pescatore Kreta och höll ön i sitt grepp tills venetianerna lyckades köpa tillbaka den igen fyra år senare.
Invånarna värjde sig mot sina ockupanter, något som resulterade i en lång rad revolutioner mellan åren 1211 och 1367 till ingen nytta. Venetianerna införde administrativa förändringar liknande dem i staden Venedig. Kreta delades först i sex regioner, senare minskades antalet till fyra med huvudstäderna Chania, Rethymnon, Chandakas och Sitia.
I stället för att strida, insåg befolkningen sitt underläge och började samarbeta med ockupanterna. Under den första delen av 1400-talet blev Rethymnon sätet för den latinske ärkebiskopen, något som gagnade Rethymnon som därmed blev Kretas ekonomiska och kulturella centrum. I den atmosfär som uppstod mellan den hellenistiska kulturen och renässansen, inleddes en tid av kulturell korsbefruktning. Venetianska arkitekter och ingenjörer ritade och lät uppföra fantastiska byggnader. Kretensarna lärde sig bygga efter venetiansk stil. Snart behärskade de byggnadskonsten och blev liksom de kretensiska akademikerna och vetenskapsmännen uppskattade överallt i Europa.
Teatern, konsten och litteraturen och speciellt poesin fick ett uppsving och typografin utvecklades. Erasmus' lärare, vetenskapsmannen Markos Mousouros (1470-1517), gjorde utforskningar och fann gamla handskrifter. Han samarbetade med den venetianske typografen Aldus Manutius, så att mänskligheten fick ta del av hans fynd. Typografen Zacharias Kalliergis grundade ett tryckeri tillsammans med Nikolaos Vlastos. Renässansmästerverket "Mega Etymologikon" är deras förtjänst. Prästen Emmanuel Tzanes Bounialis (1610-1690) var samtidigt en betydande bysantinsk ikonmålare. En annan berömd kyrkomålare från Rethymnon var Emmanuel Lambardos. Hans konstverk kan ännu idag beundras i Aten, på Korfu, i Sinai, i Jerusalem och i många ryska kyrkor.
Under denna tid utsattes Kreta för flera piratangrepp och venetianerna försvagades och förlorade alltmer makt och mark. Särskilt destruktiv var Ulutz-Alis piratattack den 7 juli 1571, som förstörde Rethymnon i grundvalarna. Den speciella dagen firades kyrkofesten "Corpus Christi". De venetianska adelsmännen hade lämnat Rethymnon för att besöka de angränsande byarna och staden var i det närmaste tom. Rethymnons befolkning tog tillfället i akt att hämnas det förtryck och den orättvisa de levde under och plundrade staden. På det viset fanns det inte mycket kvar för piraterna att lägga händerna på. Piratledaren Ulutz-Ali ilsknade till och satte eld på staden med den påföljd att stadsmuren, som just hade blivit färdig, och de flesta boningshusen brändes ned.
På grund av detta överfall bestämdes det att ett försvarsfort måste byggas. Den första ritningen gjordes av arkitekten Sforza Pallavicini medan byggnadsingenjören Gian Paolo Ferrari stod för själva bygget. Eftersom befolkningen nu saknade bostäder efter branden, använde man sig av byggnadsmaterial från den raserade muren och byggde också husen mycket nära den före detta stadsmuren. Detta resulterade i att endast den venetianska administrationen, den latinska episkopalen och militärmyndigheten skyddades av det alltför småskaliga fortet, som färdigställdes 1590. Eftersom det mesta av stadens gotiska arkitektur förstördes vid branden, återuppbyggdes Rethymnon i renässansstil efter venetianskt mönster.
Så uppfördes stora offentliga byggnader och privata herresäten och Rethymnons invånare fick sin Piazza likt den i Venedig och adelsmännen sin Loggia. Rimondi-fontänen byggdes, ett solur, en huvudgata och några kloster. Adelsmännens husportar försågs med ornament, pilastrar (väggpelare) och vackra utsmyckningar i alla renässansens olika stilar.
Den turkiska invasionen år 1645 satte streck för utvecklingen. Turkiska trupper landsattes i Chania. De rika adelsmännen, akademikerna och vetenskapsmännen flydde till Venedig eller någon annanstans. Emmanuel Tzanes Bounialis bror, Marinos Tzanes Bounialis, beskrev i "Cretan War" i 11,000 metriska verser överfallet på Kreta, fritt översatt:
"Den civila befolkningen trängdes inne i fortet. Utanför stod turkarna. Pesten bröt ut. Maten tog slut. De pestsjuka dog. Ammunition saknades. Då viftade guvernören med den vita flaggan."
Två månader efter invasionen, den 13 november 1646 intog Hussein Pascha fortet. De venetianska ockupanterna gav upp och det stora venetiansk-turkiska kriget var ett faktum.
Rethymnons befolkning hade fått en ny plågoande i Sultanen Ibrahim.
Katedralen i fortet byggdes om till ett muslimskt tempel. Under de följande 200 åren gjorde den kretensiska befolkningen återkommande försök att befria sig från sina plågoandrar, men turkarna styrde med järnhand på ön och folket fortsatte att knäa under de höga skatterna. År 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och året därpå blev fastlandet Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna statsbildning, utan styrdes en period av Egypten, innan ön åter intogs av,, turkarna.
Kretensiska upprorsmän hade sitt högkvarter i klostret Arkadi uppe i bergen. Under turkarnas angrepp på klostret vägrade kretensarna att ge upp. Efter tre dagars strid hade turkarna pulvriserat klostermurarnas ytterväggar. Försvararna dödade hundratals turkiska inkräktare, men slutet närmade sig - ammunitionen hade tagit slut. När mörkret föll inledde turkarna slutangreppet. Hellre än att falla i turkarnas händer tog invånarna tillflykt till klostret. Den kretensiske ledaren Giaboudakis ledde kvinnor och barn in i klostrets krutförråd, där de förrättade sina böner och väntade på att de hundratals turkarna skulle skjuta sönder den stängda porten. När dörren splittrades tände Giaboudakis på ett krutfat. Den massiva explosionen dödade samtliga. När röken skingrats, låg 864 kretensiska män, kvinnor och barn döda på marken tillsammans med 1500 turkar. Turkarna tog 114 fångar som de omedelbart avrättade. Tre rebeller lyckades fly och kunde berätta.
Massmorden i Arkadi 1866 och kretensarnas hjältemod vann sympati i hela världen. Fyra av dåtidens europeiska stormakter (England, Frankrike, Ryssland och Italien) ingrep och turkarna tvingades lämna ön. Prins Georgios av Grekland utnämndes till Kretas guvernör. Han anlände i slutet av år 1898 för att styra den "Kretensiska Staten" och därmed ansågs Kreta självständigt. År l905 genomförde kretensaren och statsmannen Eleftherios Venizelos från Chania ytterligare en revolution. Han spelade senare en betydande roll i den kretensiska statens kamp för självständighet. Unionen med Grekland kom till stånd den 30 maj 1913, när Eleftherios Venizelos redan var Greklands premiärminister. Därefter följde de två världskrigen med allt vad det innebar.
Mansion Arkadiou
Den 21 maj 1941 inleddes "Operation Merkur", som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.
När mitt minne nuddar vid tanken på tyskarna, bestämmer jag mig för att ta hyrbilen och bege mig upp i bergen till byn Gerakari. Jag rafsar ihop mina badprylar och kör upp på den numera asfalterade, men fortfarande kurviga vägen mot Spili. Jag överraskas av den turistinvasion som förvandlat byarna på vägen till rena försäljningsställen för kretensiska souvenirer. Väl uppe i Gerakari letar jag mig fram till minnesmonumentet och söker bland de fyrtiotal namnen efter min svärmors flicknamn. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan. Jag fortsätter min färd ett par kilometer längre upp, är nyfiken på hur det numera står till i svärfars bergsby Ano Meros. Dit det för trettio år sedan bara ledde åsnestigar att rida på, finns det idag en fin asfaltväg. Några åldriga släktingar finns också kvar i livet. De har aldrig lämnat sin by, sitter kvar på sina stolar, spelar sina brädspel samtidigt som de blossar på sina cigaretter, precis som jag lämnade dem för ett halvt liv sedan.
Jag återvänder till Rethymnon och tänker på hur allt har förändrats. Den nya invasionen står turisterna för. Staden myllrar av hotell, serveringar och souvenirbutiker. Stranden är ockuperad av turisthotellens solparasoller och solstolar, en speciell färg för varje hotell. Invånarna själva blir bortkörda av hotellägarna och har bara en liten strandremsa kvar att vistas på.
Utmed hela promenadstråket invid havet har restaurangägarna satt upp vita tält över bord och mjuka sittsoffor. Man slåss om varenda turist. Vill jag bara ta mig en kopp kaffe är jag nu förtiden inte välkommen att sätta mig ned. Som turist förväntas jag konsumera. En ung grek ser på medan jag avvisas, skyndar fram till mig och ursäktar sig för sin landsmans bryskhet. "Vi är inte så där allihop", bedyrar han. Och jag förstår. Kreta har inte någon konkurrenskraftig industri att stödja sig emot. De få unga som har stannat kvar är beroende av turismen.
En affärskvinna som jag diskuterade finanskrisen med, undrade hur det övriga Europa ser på grekerna och det som hänt i Grekland. Hon förbannade de styrandes nepotism, korruption och girighet som satt vanliga arbetande människor i en oerhörd knipa. Hon hade också sitt svar, sin lösning klar för sig: "Vi unga måste återvända till våra byar och leva på vad jorden kan ge oss: Oliver, fårost, grönsaker och kött." Jag betraktar hennes moderna klädsel, hennes rödmålade, långa naglar, hennes högklackade skor. Hon ler mot mig. En modern kvinna i sina bästa år.
Då går mina tankar till åldringarna uppe i byarna. Vem skulle idag nöja sig med att leva som de?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
