Kritik från BTJ (Bibliotekstjänst)

Recension
Lektör Elsbeth Hermansson, BTJ

Montmar, Lilian O.
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Häftepos 10116383

1920-talet i Sverige präglades av hög arbetslöshet med utvandring som följd. För att minska avfolkningen upplät staten myrmark i Lappland, så kallade kolonat (jordlotter) till arbetslösa. Väg måste byggas först, därefter bostäder och slutligen vidtog arbetet att för hand med spadar dika ut och torrlägga myrarna till odlingsbar mark. Skogsarbetare krävdes till Norrlands stora skogar; tillsammans med avkastningen av ett litet jordbruk skulle kolonisterna få sin försörjning tryggad. Arbetskraften var människornas enda egendom, men då arbetet i skogen såldes till de stora bolagen blev följden återigen arbetslöshet, fattigdom och svält - fiske och jakt fick inte förekomma. Författaren har genom brev, dokument och omfattande forskning skrivit en fängslande, innehållsrik och synnerligen läsvärd roman i syfte "att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd". Kolonaten försvann som arrendeform 1947 och blev kronotorp. Per Albin med makan Ester fick inte friköpa sitt kolonat förrän 1958. På de mödosamt röjda åkerlapparna växer nu skogen och med författarens ord är det "nästan svårt att tro att dylika livsöden kan ha varit verklighet".
Läs och begrunda!

Kritik Aftonbladet av Kolonisterna på hjortronmyrarna

Kritik

Aftonbladet 6 juli 2010
Svettigt vid myrarna

Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattigdomen, missnöjet hos de arbetslösa oroade makthavarna. Idén om "inre kolonisering" dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa kronotorpare och kolonister blev tillgängliga som arbetskraft i de stora kronskogarna.
I dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna" berättar Lilian O. Montmar och hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nödhjälpsarbete kom upp till Vilhelmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin utstakad jordlott i ett då snötäckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingselberg. De fick börja med att bygga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård. Det var starka män med framtidstro, men de flesta var fabriksarbetare och hade aldrig
rest hus, dikat ut myrar eller bedrivit skogs-och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungliga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från takten, vana vid myggplågan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över. Lilian O. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbrukare och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halvvuxna barnens arbetsinsats. Det var Per-Albins efterlämnade papper i huset i Mötingselberg - det enda som nu står kvar i byn - som fick Lilian O. Montmar att börja samla material om Lapplandskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här människornas öden, deras hårda villkor, händighet och envisa vardagskamp, fångade med inlevelse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forskning om koloniströrelsens historia och intervjuat dem av Per-Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om "misslyckande" och cyniska experiment med skattemedel", men också Mosskulturföreningens milda optimism beträffande myrodlingens framtid.
För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat rabarberstånd eller några rostiga spisringar vid ett vägslut någonstans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.

Pia Bergström