Skrivet av Benny Holmberg 2010-06-10 kl. 00:00
Litteratur: Lilian O. Montmar,
Kritik
Nybyggare i eget land
Lilian O. Montmar
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Bokförlaget Alerta
"De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade visat sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per-Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro"
När Lilian O. Montmar hittar en dammig kartong med brev och dokument i övervåningen i den gamla släktbostaden Mötingselberg är det en bit svensk historia hon dammar av. Det är hennes släktingars efterlämnade vittnesmål om det hårda liv och slit som var vardag kring 1900- talet när svälten stod för dörren och arbetslösheten och kriget präglade tillvaron och det bara tycktes finnas en utväg kvar, att emigrera. I Sverige var vid denna tid 158000 arbetslösa. Detta medförde att ca 400000 familjemedlemmar led nöd och många unga människor emigrerade till USA.
Montmar bestämmer sig för att skriva en dokumentärroman om Per- Albin Andersson, hans hustru Ester och deras barn och om familjens uppbrott från arbetslöshetens verkningar och deras envisa vilja att överleva. Hon skildrar hur de tillsammans med några andra eskilstunafamiljer startar en ny tillvaro i Lapplands myrmarker och också om hur Per- Albin gör en dramatisk avstickare till Brasilien för att hitta en bättre utkomst för familjen.
Dessa familjer som drabbats så hårt av arbetslösheten önskade ändå stanna i sitt land och de undrade varför staten inte kunde hjälpa till och bereda väg så att man kunde odla upp myrmark som arbetslösa kunde försörja sig på i stället för att tvingas till svält eller emigration? Staten satte sig till en början emot men när de energiska arbetarna låg på åstadkoms en öppning. Per- Albin och Ester, bestämmer sig för att försöka skapa en ny framtid uppe i Lappland:
" - Ester, jag har fått veta att Kronan tänker staka in områden som folk skall få behålla som sin egendom.
- Ja Per Albin, Våra barn ska få trampa egen jord igen och ingen ska få jaga bort oss".
Det handlade om att dika ut ren myrmark och det var väglöst land. Det väntade ett mycket hårt arbete som trots det omänskliga slitet knappt gav annat än nödtorftet för överlevnad. Förebilden att odla upp våtmarker finner man i Holland där sådana blev vanliga redan på 1600-talet. I Tyskland hade man satsa på kolonat i slutet av 1800-talet. Tyska nybyggarsamhällen i våtmarker hade etablerats i bland annat Polen. Straffångar hade blivit kommenderade att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Nu skulle svenska arbetare göra samma sak i Lappland. De måste först bygga en väg, sedan bygga bostäder och därefter torrlägga blötmyren för odling. Att dika blötmyr uppe i Lapplands vildmark borgade inte för dagdrönarliv då det absolut inte var frågan om något latmansgöra.
Man kan konstatera att Montmars släkt är ett stycke svensk arbetar- och kulturhistoria. Genom denna familj passerar arbetslösheten, världskrigen, emigrationen, och till och med nymodigheten telefonen.
Det är en fascinerande läsning att följa det slit och den initiativlusta som driver dessa nybyggare i eget land som gav sig upp till Lappland och började dika ut myrar för att skapa sig en utkomst istället för att gå arbetslösa och svälta eller emigrera.
Montmar skriver: "Jag ville försöka skildra kolonisternas och krontorparnas villkor och tidsandan som präglades av emigration, två världskrig och statens maktapparat. Avsikten är att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd"
Montmar låter händelserna och personernas verksamhet spegla deras karaktärer säger hon. Och den rika dokumentationen, detaljrikedomen och ett gediget researcharbete förstärker detta intryck.
Montmar berättar om sin önskan att skriva dokumentärt om kolonisterna men att hon erhöll problem med gestaltningen om hon inte dramatiserade och "lade till" en smula. Annars skulle berättelsen "dö" enligt Montmar. Det infinner sig ett visst obehag i att göra våld på folk genom att lägga ord i munnen på dem speciellt om det rör sig om släktingar, men hon var tvungen säger hon.
Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd. Dessutom är det en oumbärlig dokumentation och historieskrivning för eftervärlden om en svår tid.
Benny Holmberg
torsdag 10 juni 2010
onsdag 2 juni 2010
Ett kärt återseende efter en lång odyssé?
Jag har landat. Medan jag nu i maj 2010 sitter nere vid havet och blickar ut mot piren kommer jag att tänka på mitt allra första möte med människorna här i Rethymnon.
Som nygift skulle jag besöka min makes hemland, hans barndoms ö i Medelhavet. På den tiden, i början av 60-talet, fanns det inga direktflyg från Stockholm. Från vår hemstad Wien bilade vi till Grekland och efter att ha övernattat hos släkten i Aten, tog vi färjan "Heraklion" över till öns huvudstad med samma namn. Resan tog nästan tolv timmar och därefter fortsatte vår bilfärd till resans mål, Rethymnon. Färjan som vi anförtrodde våra liv åt, gick under med tvåhundraarton passagerare år 1966. Fyrtiosex man överlevde. Ägarna hade fifflat med dokumenten och bland annat inte genomfört någon fartygsinspektion de senaste femton åren. De blev dömda för dråp.
Den första gången jag såg den lilla venetianska staden på Kretas nordkust, upplevde jag den som en mycket exotisk och oförstörd idyll. Familjen bodde i ett tvåvåningshus på en tre meter smal gata mitt inne i den gamla delen av staden. Med stora konservburkar istället för fina blomkrukor som inbjudningskort utanför husen, lockades grannarna till en liten pratstund om ditt och datt. I gatans ena ände växte ett stort olivträd som spärrade vägen för motortrafik. Runt hörnet fanns bagaren och doften av nybakat bröd spred sig i kvarteret. Dit bar husmödrarna sina tennfat fyllda med söndagsmiddagens läckerheter för stekning på stenugnens eftervärme. Jämns med gatorna låg de små handlarna. Det doftade av nymalet kaffe, grönsakslådorna lockade med frukter och grönsaker i alla regnbågens färger, fiskhandlarna bedyrade att fisken var dagsfärsk även om den stank lång väg i sommarvärmen. Isförsäljarna levererade isblocken till de gammaldags kylskåpen på ryggarna. Jag undrade om de sprang så fort för att de frös.
När det störtregnade fylldes gatan plötsligt med en halv meter vatten och barnen kom utspringande ur alla vrår för att hoppa i badet mitt i stan. Livet i Rethymnon gick sin gilla gång, fäderna drack en kopp kaffe, rökte sin morgoncigarett och gick till sitt dagliga värv vid sextiden på morgonen, medan mödrarna började dagen med att hälla vatten på stenbeläggningen utanför huset och på innegårdarna. Semesterfirarna vaknade antingen av att tuppen gol i granngården eller av ritsch-ratsch-ljuden, när riskvastarna ven över stengolven.
Vid middagstid upphörde alla stadens aktiviteter. Handlarna lutade en stol mot affärsdörren och man gick hem för att äta och vila. Först vid femtiden avlägsnades stolen igen och affären var därmed öppen till tio på kvällen. Mörkret sänkte sig över staden och på kvällspromenaden och vid nere vid kajen möttes stadens invånare för att svalka sig efter dagens hetta. Familjerna flanerade med barnen springande runt benen, gamla vänner stannade och pratade en stund. Man åt och drack på tavernorna. Om några främmande ansikten skymtade i trängseln blev de genast uppmärksammade och uttittade. Vem är de där? Känner du dem? Turister med tält på ryggarna. Sover på stranden. Konstig klädsel, att gå halvnaken på gatan så där! Borde veta hut!
Vilken metamorfos den lilla staden har genomgått på dessa fyrtio år! Nu dräller Rethymnon av turister. Flyget från Stockholm tar fyra timmar. Kreta har åter ockuperats av främmande makt. Pengarna styr. Det är inte första gången i historien utlänningar som jag själv, tyckte Rethymnon var en stad att erövra.
Ockupanter har under alla tider intresserat sig för Kreta. Den första bysantinska perioden ägde rum mellan åren 325 och 824 E. Kr. då araberna erövrade ön. Det finns åtta bronsmynt kvar att beskåda på Arkeologiska museet som bär vittnesbörd om arabernas närvaro i Rethymnon. Nikiforos Foka heter gatan som påminner om stadens befrielse år 961. Därefter införlivades Rethymnon i det bysantinska väldet igen. Tolv adliga familjer slog sig ned i den lilla staden och byggde en försvarsmur, "Castrum Rethemi", som venetianerna senare kallade "Castel Vecchio". Den venetianska ockupationen dateras från 1204, då Kreta övermannades av Bonifatius av Montferrato under dennes fjärde korståg. År 1206 erövrade piraten Errico Pescatore Kreta och höll ön i sitt grepp tills venetianerna lyckades köpa tillbaka den igen fyra år senare.
Invånarna värjde sig mot sina ockupanter, något som resulterade i en lång rad revolutioner mellan åren 1211 och 1367 till ingen nytta. Venetianerna införde administrativa förändringar liknande dem i staden Venedig. Kreta delades först i sex regioner, senare minskades antalet till fyra med huvudstäderna Chania, Rethymnon, Chandakas och Sitia.
I stället för att strida, insåg befolkningen sitt underläge och började samarbeta med ockupanterna. Under den första delen av 1400-talet blev Rethymnon sätet för den latinske ärkebiskopen, något som gagnade Rethymnon som därmed blev Kretas ekonomiska och kulturella centrum. I den atmosfär som uppstod mellan den hellenistiska kulturen och renässansen, inleddes en tid av kulturell korsbefruktning. Venetianska arkitekter och ingenjörer ritade och lät uppföra fantastiska byggnader. Kretensarna lärde sig bygga efter venetiansk stil. Snart behärskade de byggnadskonsten och blev liksom de kretensiska akademikerna och vetenskapsmännen uppskattade överallt i Europa.
Teatern, konsten och litteraturen och speciellt poesin fick ett uppsving och typografin utvecklades. Erasmus' lärare, vetenskapsmannen Markos Mousouros (1470-1517), gjorde utforskningar och fann gamla handskrifter. Han samarbetade med den venetianske typografen Aldus Manutius, så att mänskligheten fick ta del av hans fynd. Typografen Zacharias Kalliergis grundade ett tryckeri tillsammans med Nikolaos Vlastos. Renässansmästerverket "Mega Etymologikon" är deras förtjänst. Prästen Emmanuel Tzanes Bounialis (1610-1690) var samtidigt en betydande bysantinsk ikonmålare. En annan berömd kyrkomålare från Rethymnon var Emmanuel Lambardos. Hans konstverk kan ännu idag beundras i Aten, på Korfu, i Sinai, i Jerusalem och i många ryska kyrkor.
Under denna tid utsattes Kreta för flera piratangrepp och venetianerna försvagades och förlorade alltmer makt och mark. Särskilt destruktiv var Ulutz-Alis piratattack den 7 juli 1571, som förstörde Rethymnon i grundvalarna. Den speciella dagen firades kyrkofesten "Corpus Christi". De venetianska adelsmännen hade lämnat Rethymnon för att besöka de angränsande byarna och staden var i det närmaste tom. Rethymnons befolkning tog tillfället i akt att hämnas det förtryck och den orättvisa de levde under och plundrade staden. På det viset fanns det inte mycket kvar för piraterna att lägga händerna på. Piratledaren Ulutz-Ali ilsknade till och satte eld på staden med den påföljd att stadsmuren, som just hade blivit färdig, och de flesta boningshusen brändes ned.
På grund av detta överfall bestämdes det att ett försvarsfort måste byggas. Den första ritningen gjordes av arkitekten Sforza Pallavicini medan byggnadsingenjören Gian Paolo Ferrari stod för själva bygget. Eftersom befolkningen nu saknade bostäder efter branden, använde man sig av byggnadsmaterial från den raserade muren och byggde också husen mycket nära den före detta stadsmuren. Detta resulterade i att endast den venetianska administrationen, den latinska episkopalen och militärmyndigheten skyddades av det alltför småskaliga fortet, som färdigställdes 1590. Eftersom det mesta av stadens gotiska arkitektur förstördes vid branden, återuppbyggdes Rethymnon i renässansstil efter venetianskt mönster.
Så uppfördes stora offentliga byggnader och privata herresäten och Rethymnons invånare fick sin Piazza likt den i Venedig och adelsmännen sin Loggia. Rimondi-fontänen byggdes, ett solur, en huvudgata och några kloster. Adelsmännens husportar försågs med ornament, pilastrar (väggpelare) och vackra utsmyckningar i alla renässansens olika stilar.
Den turkiska invasionen år 1645 satte streck för utvecklingen. Turkiska trupper landsattes i Chania. De rika adelsmännen, akademikerna och vetenskapsmännen flydde till Venedig eller någon annanstans. Emmanuel Tzanes Bounialis bror, Marinos Tzanes Bounialis, beskrev i "Cretan War" i 11,000 metriska verser överfallet på Kreta, fritt översatt:
"Den civila befolkningen trängdes inne i fortet. Utanför stod turkarna. Pesten bröt ut. Maten tog slut. De pestsjuka dog. Ammunition saknades. Då viftade guvernören med den vita flaggan."
Två månader efter invasionen, den 13 november 1646 intog Hussein Pascha fortet. De venetianska ockupanterna gav upp och det stora venetiansk-turkiska kriget var ett faktum.
Rethymnons befolkning hade fått en ny plågoande i Sultanen Ibrahim.
Katedralen i fortet byggdes om till ett muslimskt tempel. Under de följande 200 åren gjorde den kretensiska befolkningen återkommande försök att befria sig från sina plågoandrar, men turkarna styrde med järnhand på ön och folket fortsatte att knäa under de höga skatterna. År 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och året därpå blev fastlandet Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna statsbildning, utan styrdes en period av Egypten, innan ön åter intogs av,, turkarna.
Kretensiska upprorsmän hade sitt högkvarter i klostret Arkadi uppe i bergen. Under turkarnas angrepp på klostret vägrade kretensarna att ge upp. Efter tre dagars strid hade turkarna pulvriserat klostermurarnas ytterväggar. Försvararna dödade hundratals turkiska inkräktare, men slutet närmade sig - ammunitionen hade tagit slut. När mörkret föll inledde turkarna slutangreppet. Hellre än att falla i turkarnas händer tog invånarna tillflykt till klostret. Den kretensiske ledaren Giaboudakis ledde kvinnor och barn in i klostrets krutförråd, där de förrättade sina böner och väntade på att de hundratals turkarna skulle skjuta sönder den stängda porten. När dörren splittrades tände Giaboudakis på ett krutfat. Den massiva explosionen dödade samtliga. När röken skingrats, låg 864 kretensiska män, kvinnor och barn döda på marken tillsammans med 1500 turkar. Turkarna tog 114 fångar som de omedelbart avrättade. Tre rebeller lyckades fly och kunde berätta.
Massmorden i Arkadi 1866 och kretensarnas hjältemod vann sympati i hela världen. Fyra av dåtidens europeiska stormakter (England, Frankrike, Ryssland och Italien) ingrep och turkarna tvingades lämna ön. Prins Georgios av Grekland utnämndes till Kretas guvernör. Han anlände i slutet av år 1898 för att styra den "Kretensiska Staten" och därmed ansågs Kreta självständigt. År l905 genomförde kretensaren och statsmannen Eleftherios Venizelos från Chania ytterligare en revolution. Han spelade senare en betydande roll i den kretensiska statens kamp för självständighet. Unionen med Grekland kom till stånd den 30 maj 1913, när Eleftherios Venizelos redan var Greklands premiärminister. Därefter följde de två världskrigen med allt vad det innebar.
Mansion Arkadiou
Den 21 maj 1941 inleddes "Operation Merkur", som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.
När mitt minne nuddar vid tanken på tyskarna, bestämmer jag mig för att ta hyrbilen och bege mig upp i bergen till byn Gerakari. Jag rafsar ihop mina badprylar och kör upp på den numera asfalterade, men fortfarande kurviga vägen mot Spili. Jag överraskas av den turistinvasion som förvandlat byarna på vägen till rena försäljningsställen för kretensiska souvenirer. Väl uppe i Gerakari letar jag mig fram till minnesmonumentet och söker bland de fyrtiotal namnen efter min svärmors flicknamn. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan. Jag fortsätter min färd ett par kilometer längre upp, är nyfiken på hur det numera står till i svärfars bergsby Ano Meros. Dit det för trettio år sedan bara ledde åsnestigar att rida på, finns det idag en fin asfaltväg. Några åldriga släktingar finns också kvar i livet. De har aldrig lämnat sin by, sitter kvar på sina stolar, spelar sina brädspel samtidigt som de blossar på sina cigaretter, precis som jag lämnade dem för ett halvt liv sedan.
Jag återvänder till Rethymnon och tänker på hur allt har förändrats. Den nya invasionen står turisterna för. Staden myllrar av hotell, serveringar och souvenirbutiker. Stranden är ockuperad av turisthotellens solparasoller och solstolar, en speciell färg för varje hotell. Invånarna själva blir bortkörda av hotellägarna och har bara en liten strandremsa kvar att vistas på.
Utmed hela promenadstråket invid havet har restaurangägarna satt upp vita tält över bord och mjuka sittsoffor. Man slåss om varenda turist. Vill jag bara ta mig en kopp kaffe är jag nu förtiden inte välkommen att sätta mig ned. Som turist förväntas jag konsumera. En ung grek ser på medan jag avvisas, skyndar fram till mig och ursäktar sig för sin landsmans bryskhet. "Vi är inte så där allihop", bedyrar han. Och jag förstår. Kreta har inte någon konkurrenskraftig industri att stödja sig emot. De få unga som har stannat kvar är beroende av turismen.
En affärskvinna som jag diskuterade finanskrisen med, undrade hur det övriga Europa ser på grekerna och det som hänt i Grekland. Hon förbannade de styrandes nepotism, korruption och girighet som satt vanliga arbetande människor i en oerhörd knipa. Hon hade också sitt svar, sin lösning klar för sig: "Vi unga måste återvända till våra byar och leva på vad jorden kan ge oss: Oliver, fårost, grönsaker och kött." Jag betraktar hennes moderna klädsel, hennes rödmålade, långa naglar, hennes högklackade skor. Hon ler mot mig. En modern kvinna i sina bästa år.
Då går mina tankar till åldringarna uppe i byarna. Vem skulle idag nöja sig med att leva som de?
Som nygift skulle jag besöka min makes hemland, hans barndoms ö i Medelhavet. På den tiden, i början av 60-talet, fanns det inga direktflyg från Stockholm. Från vår hemstad Wien bilade vi till Grekland och efter att ha övernattat hos släkten i Aten, tog vi färjan "Heraklion" över till öns huvudstad med samma namn. Resan tog nästan tolv timmar och därefter fortsatte vår bilfärd till resans mål, Rethymnon. Färjan som vi anförtrodde våra liv åt, gick under med tvåhundraarton passagerare år 1966. Fyrtiosex man överlevde. Ägarna hade fifflat med dokumenten och bland annat inte genomfört någon fartygsinspektion de senaste femton åren. De blev dömda för dråp.
Den första gången jag såg den lilla venetianska staden på Kretas nordkust, upplevde jag den som en mycket exotisk och oförstörd idyll. Familjen bodde i ett tvåvåningshus på en tre meter smal gata mitt inne i den gamla delen av staden. Med stora konservburkar istället för fina blomkrukor som inbjudningskort utanför husen, lockades grannarna till en liten pratstund om ditt och datt. I gatans ena ände växte ett stort olivträd som spärrade vägen för motortrafik. Runt hörnet fanns bagaren och doften av nybakat bröd spred sig i kvarteret. Dit bar husmödrarna sina tennfat fyllda med söndagsmiddagens läckerheter för stekning på stenugnens eftervärme. Jämns med gatorna låg de små handlarna. Det doftade av nymalet kaffe, grönsakslådorna lockade med frukter och grönsaker i alla regnbågens färger, fiskhandlarna bedyrade att fisken var dagsfärsk även om den stank lång väg i sommarvärmen. Isförsäljarna levererade isblocken till de gammaldags kylskåpen på ryggarna. Jag undrade om de sprang så fort för att de frös.
När det störtregnade fylldes gatan plötsligt med en halv meter vatten och barnen kom utspringande ur alla vrår för att hoppa i badet mitt i stan. Livet i Rethymnon gick sin gilla gång, fäderna drack en kopp kaffe, rökte sin morgoncigarett och gick till sitt dagliga värv vid sextiden på morgonen, medan mödrarna började dagen med att hälla vatten på stenbeläggningen utanför huset och på innegårdarna. Semesterfirarna vaknade antingen av att tuppen gol i granngården eller av ritsch-ratsch-ljuden, när riskvastarna ven över stengolven.
Vid middagstid upphörde alla stadens aktiviteter. Handlarna lutade en stol mot affärsdörren och man gick hem för att äta och vila. Först vid femtiden avlägsnades stolen igen och affären var därmed öppen till tio på kvällen. Mörkret sänkte sig över staden och på kvällspromenaden och vid nere vid kajen möttes stadens invånare för att svalka sig efter dagens hetta. Familjerna flanerade med barnen springande runt benen, gamla vänner stannade och pratade en stund. Man åt och drack på tavernorna. Om några främmande ansikten skymtade i trängseln blev de genast uppmärksammade och uttittade. Vem är de där? Känner du dem? Turister med tält på ryggarna. Sover på stranden. Konstig klädsel, att gå halvnaken på gatan så där! Borde veta hut!
Vilken metamorfos den lilla staden har genomgått på dessa fyrtio år! Nu dräller Rethymnon av turister. Flyget från Stockholm tar fyra timmar. Kreta har åter ockuperats av främmande makt. Pengarna styr. Det är inte första gången i historien utlänningar som jag själv, tyckte Rethymnon var en stad att erövra.
Ockupanter har under alla tider intresserat sig för Kreta. Den första bysantinska perioden ägde rum mellan åren 325 och 824 E. Kr. då araberna erövrade ön. Det finns åtta bronsmynt kvar att beskåda på Arkeologiska museet som bär vittnesbörd om arabernas närvaro i Rethymnon. Nikiforos Foka heter gatan som påminner om stadens befrielse år 961. Därefter införlivades Rethymnon i det bysantinska väldet igen. Tolv adliga familjer slog sig ned i den lilla staden och byggde en försvarsmur, "Castrum Rethemi", som venetianerna senare kallade "Castel Vecchio". Den venetianska ockupationen dateras från 1204, då Kreta övermannades av Bonifatius av Montferrato under dennes fjärde korståg. År 1206 erövrade piraten Errico Pescatore Kreta och höll ön i sitt grepp tills venetianerna lyckades köpa tillbaka den igen fyra år senare.
Invånarna värjde sig mot sina ockupanter, något som resulterade i en lång rad revolutioner mellan åren 1211 och 1367 till ingen nytta. Venetianerna införde administrativa förändringar liknande dem i staden Venedig. Kreta delades först i sex regioner, senare minskades antalet till fyra med huvudstäderna Chania, Rethymnon, Chandakas och Sitia.
I stället för att strida, insåg befolkningen sitt underläge och började samarbeta med ockupanterna. Under den första delen av 1400-talet blev Rethymnon sätet för den latinske ärkebiskopen, något som gagnade Rethymnon som därmed blev Kretas ekonomiska och kulturella centrum. I den atmosfär som uppstod mellan den hellenistiska kulturen och renässansen, inleddes en tid av kulturell korsbefruktning. Venetianska arkitekter och ingenjörer ritade och lät uppföra fantastiska byggnader. Kretensarna lärde sig bygga efter venetiansk stil. Snart behärskade de byggnadskonsten och blev liksom de kretensiska akademikerna och vetenskapsmännen uppskattade överallt i Europa.
Teatern, konsten och litteraturen och speciellt poesin fick ett uppsving och typografin utvecklades. Erasmus' lärare, vetenskapsmannen Markos Mousouros (1470-1517), gjorde utforskningar och fann gamla handskrifter. Han samarbetade med den venetianske typografen Aldus Manutius, så att mänskligheten fick ta del av hans fynd. Typografen Zacharias Kalliergis grundade ett tryckeri tillsammans med Nikolaos Vlastos. Renässansmästerverket "Mega Etymologikon" är deras förtjänst. Prästen Emmanuel Tzanes Bounialis (1610-1690) var samtidigt en betydande bysantinsk ikonmålare. En annan berömd kyrkomålare från Rethymnon var Emmanuel Lambardos. Hans konstverk kan ännu idag beundras i Aten, på Korfu, i Sinai, i Jerusalem och i många ryska kyrkor.
Under denna tid utsattes Kreta för flera piratangrepp och venetianerna försvagades och förlorade alltmer makt och mark. Särskilt destruktiv var Ulutz-Alis piratattack den 7 juli 1571, som förstörde Rethymnon i grundvalarna. Den speciella dagen firades kyrkofesten "Corpus Christi". De venetianska adelsmännen hade lämnat Rethymnon för att besöka de angränsande byarna och staden var i det närmaste tom. Rethymnons befolkning tog tillfället i akt att hämnas det förtryck och den orättvisa de levde under och plundrade staden. På det viset fanns det inte mycket kvar för piraterna att lägga händerna på. Piratledaren Ulutz-Ali ilsknade till och satte eld på staden med den påföljd att stadsmuren, som just hade blivit färdig, och de flesta boningshusen brändes ned.
På grund av detta överfall bestämdes det att ett försvarsfort måste byggas. Den första ritningen gjordes av arkitekten Sforza Pallavicini medan byggnadsingenjören Gian Paolo Ferrari stod för själva bygget. Eftersom befolkningen nu saknade bostäder efter branden, använde man sig av byggnadsmaterial från den raserade muren och byggde också husen mycket nära den före detta stadsmuren. Detta resulterade i att endast den venetianska administrationen, den latinska episkopalen och militärmyndigheten skyddades av det alltför småskaliga fortet, som färdigställdes 1590. Eftersom det mesta av stadens gotiska arkitektur förstördes vid branden, återuppbyggdes Rethymnon i renässansstil efter venetianskt mönster.
Så uppfördes stora offentliga byggnader och privata herresäten och Rethymnons invånare fick sin Piazza likt den i Venedig och adelsmännen sin Loggia. Rimondi-fontänen byggdes, ett solur, en huvudgata och några kloster. Adelsmännens husportar försågs med ornament, pilastrar (väggpelare) och vackra utsmyckningar i alla renässansens olika stilar.
Den turkiska invasionen år 1645 satte streck för utvecklingen. Turkiska trupper landsattes i Chania. De rika adelsmännen, akademikerna och vetenskapsmännen flydde till Venedig eller någon annanstans. Emmanuel Tzanes Bounialis bror, Marinos Tzanes Bounialis, beskrev i "Cretan War" i 11,000 metriska verser överfallet på Kreta, fritt översatt:
"Den civila befolkningen trängdes inne i fortet. Utanför stod turkarna. Pesten bröt ut. Maten tog slut. De pestsjuka dog. Ammunition saknades. Då viftade guvernören med den vita flaggan."
Två månader efter invasionen, den 13 november 1646 intog Hussein Pascha fortet. De venetianska ockupanterna gav upp och det stora venetiansk-turkiska kriget var ett faktum.
Rethymnons befolkning hade fått en ny plågoande i Sultanen Ibrahim.
Katedralen i fortet byggdes om till ett muslimskt tempel. Under de följande 200 åren gjorde den kretensiska befolkningen återkommande försök att befria sig från sina plågoandrar, men turkarna styrde med järnhand på ön och folket fortsatte att knäa under de höga skatterna. År 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och året därpå blev fastlandet Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna statsbildning, utan styrdes en period av Egypten, innan ön åter intogs av,, turkarna.
Kretensiska upprorsmän hade sitt högkvarter i klostret Arkadi uppe i bergen. Under turkarnas angrepp på klostret vägrade kretensarna att ge upp. Efter tre dagars strid hade turkarna pulvriserat klostermurarnas ytterväggar. Försvararna dödade hundratals turkiska inkräktare, men slutet närmade sig - ammunitionen hade tagit slut. När mörkret föll inledde turkarna slutangreppet. Hellre än att falla i turkarnas händer tog invånarna tillflykt till klostret. Den kretensiske ledaren Giaboudakis ledde kvinnor och barn in i klostrets krutförråd, där de förrättade sina böner och väntade på att de hundratals turkarna skulle skjuta sönder den stängda porten. När dörren splittrades tände Giaboudakis på ett krutfat. Den massiva explosionen dödade samtliga. När röken skingrats, låg 864 kretensiska män, kvinnor och barn döda på marken tillsammans med 1500 turkar. Turkarna tog 114 fångar som de omedelbart avrättade. Tre rebeller lyckades fly och kunde berätta.
Massmorden i Arkadi 1866 och kretensarnas hjältemod vann sympati i hela världen. Fyra av dåtidens europeiska stormakter (England, Frankrike, Ryssland och Italien) ingrep och turkarna tvingades lämna ön. Prins Georgios av Grekland utnämndes till Kretas guvernör. Han anlände i slutet av år 1898 för att styra den "Kretensiska Staten" och därmed ansågs Kreta självständigt. År l905 genomförde kretensaren och statsmannen Eleftherios Venizelos från Chania ytterligare en revolution. Han spelade senare en betydande roll i den kretensiska statens kamp för självständighet. Unionen med Grekland kom till stånd den 30 maj 1913, när Eleftherios Venizelos redan var Greklands premiärminister. Därefter följde de två världskrigen med allt vad det innebar.
Mansion Arkadiou
Den 21 maj 1941 inleddes "Operation Merkur", som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.
När mitt minne nuddar vid tanken på tyskarna, bestämmer jag mig för att ta hyrbilen och bege mig upp i bergen till byn Gerakari. Jag rafsar ihop mina badprylar och kör upp på den numera asfalterade, men fortfarande kurviga vägen mot Spili. Jag överraskas av den turistinvasion som förvandlat byarna på vägen till rena försäljningsställen för kretensiska souvenirer. Väl uppe i Gerakari letar jag mig fram till minnesmonumentet och söker bland de fyrtiotal namnen efter min svärmors flicknamn. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan. Jag fortsätter min färd ett par kilometer längre upp, är nyfiken på hur det numera står till i svärfars bergsby Ano Meros. Dit det för trettio år sedan bara ledde åsnestigar att rida på, finns det idag en fin asfaltväg. Några åldriga släktingar finns också kvar i livet. De har aldrig lämnat sin by, sitter kvar på sina stolar, spelar sina brädspel samtidigt som de blossar på sina cigaretter, precis som jag lämnade dem för ett halvt liv sedan.
Jag återvänder till Rethymnon och tänker på hur allt har förändrats. Den nya invasionen står turisterna för. Staden myllrar av hotell, serveringar och souvenirbutiker. Stranden är ockuperad av turisthotellens solparasoller och solstolar, en speciell färg för varje hotell. Invånarna själva blir bortkörda av hotellägarna och har bara en liten strandremsa kvar att vistas på.
Utmed hela promenadstråket invid havet har restaurangägarna satt upp vita tält över bord och mjuka sittsoffor. Man slåss om varenda turist. Vill jag bara ta mig en kopp kaffe är jag nu förtiden inte välkommen att sätta mig ned. Som turist förväntas jag konsumera. En ung grek ser på medan jag avvisas, skyndar fram till mig och ursäktar sig för sin landsmans bryskhet. "Vi är inte så där allihop", bedyrar han. Och jag förstår. Kreta har inte någon konkurrenskraftig industri att stödja sig emot. De få unga som har stannat kvar är beroende av turismen.
En affärskvinna som jag diskuterade finanskrisen med, undrade hur det övriga Europa ser på grekerna och det som hänt i Grekland. Hon förbannade de styrandes nepotism, korruption och girighet som satt vanliga arbetande människor i en oerhörd knipa. Hon hade också sitt svar, sin lösning klar för sig: "Vi unga måste återvända till våra byar och leva på vad jorden kan ge oss: Oliver, fårost, grönsaker och kött." Jag betraktar hennes moderna klädsel, hennes rödmålade, långa naglar, hennes högklackade skor. Hon ler mot mig. En modern kvinna i sina bästa år.
Då går mina tankar till åldringarna uppe i byarna. Vem skulle idag nöja sig med att leva som de?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
