Läsfrämjande insatser smäller högre än fyrverkeripjäser i Vilhelmina
Läsningen i landet minskar överlag och en undersökning som gjordes för några år sedan visar att hälften av LO-medlemmarna aldrig någonsin öppnar en bok. Erfarenheter visar att läsovana människor hittar vägen till boken om litteraturen finns lätttillgänglig.
Arbetsplatsbiblioteken är hotade. Det statliga stödet till Kultur i arbetslivet, KIA-bidraget, har avskaffats. Det var pengar som använts bland annat till att bygga upp arbetsplatsbibliotek, ordna kurser för bokombud och bekosta ett årligt seminarium om boken på arbetsplatsen.
I KIA-pengarna ingick också två andra utmärkta projekt: "Läs för mig pappa", som läsfrämjande uppmaning till LO-pappor att läsa högt för sina barn och "Vägkrogsbiblioteken", ljudböcker som lastbilschaufförerna kunde låna att lyssna på under färden. Detta projekt var mycket uppskattat. Många chaufförer har vittnat om hur litteraturen för första gången kommit in i deras liv. Och stannat.
Vad lätt det är att riva ned det som så mödosamt byggts upp! När allt färre resurser läggs på folkbiblioteken, ökar klasskillnaderna. Allt färre personer läser och håller sig underrättade om vad som sker runt om i världen. Hur ska de då kunna bilda sig en uppfattning och rösta i allmänna val? Plånboksfrågorna blir de allena avgörande.
Därför anser jag att Vilhelmina kommuns val, att trycka och dela ut det hitintills opublicerade verket "Nybyggares dagliga leverne" av historikern O.P. Pettersson till alla kommunens invånare vara ett enastående beslut och en kulturell välgärning, istället för att fyra av ett dyrbart nyårsfyrverkeri. Det är dessutom en mycket vacker bok på 479 sidor, som alla kommuninvånare nu får ta del av.
Förutom att detta är en beundransvärd kulturgärning i sig undrar jag vilken läsfrämjande insats som kan smälla högre?
måndag 4 oktober 2010
tisdag 28 september 2010
Några tankar om Bokmässan i backspegeln
Ja, nu är den slut för i år. Bokmässan alltså. Jag har haft egen monter där i 6 år nu och varje gång på söndagen klockan 17.00 när högtalarrösten meddelar att "nu är det slut för i år. Vi tackar alla utställare och besökare och önskar er välkomna tillbaka nästa år" gläder jag mig åt den mässa som varit och den som komma skall. I år presenterade jag min dokumentärroman "Kolonisterna på hjortronmyrarna" på ett seminarium i F4, i Västerbottens och Norrbottens läns monter och på Författarscenen. Självklart drunknar ett så litet bokförlag som vårt i allt brus, men ändå känner jag mig glad att så många uppskattade min framställning. En kvinna från pressen undrade om jag "möjligen var lärare" och jag bekräftade hennes misstanke. "Ja, jag förstår det", sa hon "så strukturerad kan bara en lärare vara!" En sådan uppfattning tackar jag och mina kollegor för!
Det finns ett VIP-rum för Speakers. Där går det intressant till, må ni tro. Jag satt där vid mitt bord, sörplade på mitt te och betraktade min omgivning. Där satt kändisen K. och pep till när den ändå mer namnkunnige M. larvade in genom dörren. K. kastade sig om halsen på honom och såg mycket lycklig ut. Sedan kom nästa celebritet gående och samma scenario återupprepades. K. log sitt vackraste leende och såg bara Honom. Detta pågick varje gång jag vistades i VIP-rummet och det väckte många tankar. Här umgås de som styr det som folk "önskar" läsa, här möts den svenska och utländska intelligentian och kliar varandra ömsesidigt på ryggen.
Teet var gott och upplevelsen märklig. Bara så ni vet.
Det finns ett VIP-rum för Speakers. Där går det intressant till, må ni tro. Jag satt där vid mitt bord, sörplade på mitt te och betraktade min omgivning. Där satt kändisen K. och pep till när den ändå mer namnkunnige M. larvade in genom dörren. K. kastade sig om halsen på honom och såg mycket lycklig ut. Sedan kom nästa celebritet gående och samma scenario återupprepades. K. log sitt vackraste leende och såg bara Honom. Detta pågick varje gång jag vistades i VIP-rummet och det väckte många tankar. Här umgås de som styr det som folk "önskar" läsa, här möts den svenska och utländska intelligentian och kliar varandra ömsesidigt på ryggen.
Teet var gott och upplevelsen märklig. Bara så ni vet.
söndag 8 augusti 2010
Gränslös intolerans?
Gamla testamentet är fyllt av berättelser om främlingskap, förföljelse och exil. Efter fördrivningen ut ur paradiset kom syndafloden. När Gud ansåg människan synda som mest genom skrytbygget av Babels torn, bestämde Han sig för att detta var övermaga och bestraffade henne med att dela upp språket i olika tungomål, så att den ena människan inte längre kunde förstå den Andre.
Då inträdde den stora språkförbistringens tidevarv. Främling är den som inte är som jag. En främling är någon som är annorlunda, någon som skiljer ut sig från normen, från mängden. Främlingskapet kan handla om allt ifrån språkets ordvändningar och intonation till kulturella och religiösa seder och bruk. Den främmande är en person som ännu inte har anpassat sig, den ännu inte självklare. Även om man lär sig behärska det nya språket i det nya landet, finns det fortfarande ett hav av oupptäckta nyanser och skiftningar som förblir ouppnåeliga. Varje språk, vare sig det handlar om ett tungomål eller ett beteende har sin egen ton och färg och är ett unikt uttryck för ett lands eller en grupps kulturella hemvist. Den fördjupade kunskapen inhalerar barnet tillsamans med modersmjölken.
"Du kommer och går utan att någon lägger märke till det eller saknar dig" beskrev en gång en väninna till mig sin känsla av främlingskap. Själv betraktar hon sig som världsmedborgare, talar sju olika språk, men inget av dem accentfritt. Hon är rotlös. Varhelst hon befinner sig på jorden är hon en främmande fågel, passar inte in någonstans. Hon känner sig samtidigt som en utomstående i sitt eget liv; avskuren, vinddriven och rotlös, oförmögen att finna glädje någonstans. 1938 hade hon flytt undan nazisterna och lever sedan dess i ödsligheten, överallt och ingenstans. Flyttar fåglarna hem eller bort? Borde det inte för alla varelser finnas ett borta och ett hemma?
Ända sedan den turkiska belägringen till dagens kulturella konflikter har Mellaneuropa varit fyllt av rivaliserande nationaliteter. I flera före detta mångkulturella centra, darrar folk vid tanken på att behöva dela med sig av sina ändå förhållandevis stora tillgångar eller att behöva tolerera någon annan kulturell eller religiös inställning. "Man kan ju bli som de!" Toleransen mot det som är annorlunda är ofta en måttstock på hur frisinnat ett samhälle är. I länder där personer med annorlunda beteende, uppfattningar eller synsätt trakasseras är avståndet inte långt till att bestraffa eller förfölja även andra grupper. Det börjar med hets mot en redan svag och utsatt människa och fortsätter med hets mot hela folkgrupper.
Rent geografiskt kan avståndet mellan liv och död vara nära. Du går över gränsen och hamnar i en värld med helt annorlunda koder. Det beteende som accepteras i Tel Aviv, blir man hängd för i Teheran. I Iran stenar statens företrädare kvinnor som beskylls för att ha varit otrogna mot sina män. Protesterar världssamfundet, hänger man dem istället. Det är hugget som stucket. Homosexuella män stenar man inte, hängning är kanske värdigare ändå. Alla länder bevakar sina geografiska och kulturella gränser med uniformklädda, vapenförsedda myndighetsutövare. På den ena sidan av gränsen är måhända polisens uniformer blå med guldknappar, på den andra kanske gröna med svarta knappar. Men de utför samma arbete. De kontrollerar och sorterar människor.
Att vara främling är det vidrigaste under solen. Den som inte foglöst passar in i ett sammanhang ses som ett hot, tvingas förklara och uppfinna sig själv gång efter annan. Den som en gång lämnat sin hemort är dömd att fortsättningsvis berätta sin historia om och om igen. Vilken historia du berättar beror på i vilken situation du befinner dig eller hamnar i. "Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om livet undgår oss. Endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt.", skriver Theodor Kallifatides i sin bok "Ett nytt land utanför mitt fönster". Redan de gamla grekerna kallade främlingarna för barbarer, men erbjöd dem ändå sin gästfrihet. Gästfrihet? Kanske på den tiden, men inte nu längre. Greklands asylpolitik kritiseras skarpt av Amnesty International.
I det upplysta Skandinavien, där man är stolt över sin vidsynthet, omfamnar alla beteenden inom sexuallivet och strider för mänskliga rättigheter, kastar man i samma stund ut romer, även om de som EU-medborgare har laglig rätt att uppehålla sig i ett EU-land i tre månader. Deras tiggerier i tunnelbanan anses besvära oss i så hög grad att vi inte står ut med åsynen av dem. De svenska myndigheterna säger sig stödja sig på utlänningslagen att man som besökare måste kunna försörja sig på ett ärligt sätt. Eftersom många romer sträcker ut handen efter allmosor, betraktas de som brottslingar, även om tiggeri inte är förbjudet i svensk lag. I Frankrike raseras romernas läger och de som skapar "ordningsproblem" utvisas omedelbart från landet enligt Frankrikes inrikesminister Hortefeux.
Människorättsorganisationer menar att detta är ett sätt för Nicolas Sarkozy att återigen spela på folks rädsla och locka röster från extremhögern. Receptet har han kanske hämtat från Italien. Arizonas guvernör Jan Brewer säger att hon ska överklaga och kämpa ända upp till Högsta domstolen för den nya hårda invandringslag hon föreslagit, nämligen kravet på polisen att kontrollera personers identitet på blotta misstanken att de befinner sig i landet olagligt och arbetar utan arbetstillstånd. Lagen innebär att det blir brottsligt att inte bära med sig sitt uppehållstillstånd. Låter inte det som gammal mossig Sydafrikansk apartheidpolitik i repris?
Den som mot förmodan släpps in i ett land och inte blir bannlyst förpassas ofta till ett uppsamlingsläger eller till en segregerad förort, där alla andra oönskade inkräktare redan är inhysta. I de flesta storstäder i Europa förekommer tre olika kategorier av bostadsområden: nobelkvarter, arbetarförorter och invandrarområden. Låter det främmande? I Stockholm heter invandrargettona Rinkeby, Tensta, Fittja, Farsta, Alby och Norsborg för att nämna några. Södertälje är ett utmärkt exempel på segregationens utverkningar. I en högstadieskola i nämnda stad har man byggt upp en vägg inom samma skola och infört passerkort för att förhindra kontakten mellan "invandrarelever och svennar". Elevernas enda mötesplats är matsalen. Hur tror man att man ska kunna bygga upp en harmonisk och tolerant atmosfär där? Hatet mellan de olika grupperna växer på ömse sidor. Invandrarna kan ju inte ens lära sig snusa om de inte får umgås med "svennarna". Att tänka nytt är svårt, särskilt om det handlar om djupt liggande tankestrukturer.
Endast några få invandrare är delaktiga i samhällslivet. De ofta välutbildade och till övervägande delen sekulära immigranternas röster hörs knappast i samhällsdiskussionerna och de har heller ännu inte funnit vägen in i de kulturella institutionerna. Men det är en lisa att höra dem yttra sig i Ring P1.
En jord välver sig under människans fötter och över allas våra huvuden svävar molnen på en och samma himmel. Gränserna mellan de olika länderna löper härs och tvärs på jorden. Det borde finnas en plats för varje människa att få leva sitt korta liv på denna vår jord i harmoni med sig själv och med andra. Men tanken är väl alltför naiv, förstås. Någonstans finns det väl ändå en gräns? Och frågan är var den ska dras.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Bilderna är från filmen Intolerance av D W Griffith
Då inträdde den stora språkförbistringens tidevarv. Främling är den som inte är som jag. En främling är någon som är annorlunda, någon som skiljer ut sig från normen, från mängden. Främlingskapet kan handla om allt ifrån språkets ordvändningar och intonation till kulturella och religiösa seder och bruk. Den främmande är en person som ännu inte har anpassat sig, den ännu inte självklare. Även om man lär sig behärska det nya språket i det nya landet, finns det fortfarande ett hav av oupptäckta nyanser och skiftningar som förblir ouppnåeliga. Varje språk, vare sig det handlar om ett tungomål eller ett beteende har sin egen ton och färg och är ett unikt uttryck för ett lands eller en grupps kulturella hemvist. Den fördjupade kunskapen inhalerar barnet tillsamans med modersmjölken.
"Du kommer och går utan att någon lägger märke till det eller saknar dig" beskrev en gång en väninna till mig sin känsla av främlingskap. Själv betraktar hon sig som världsmedborgare, talar sju olika språk, men inget av dem accentfritt. Hon är rotlös. Varhelst hon befinner sig på jorden är hon en främmande fågel, passar inte in någonstans. Hon känner sig samtidigt som en utomstående i sitt eget liv; avskuren, vinddriven och rotlös, oförmögen att finna glädje någonstans. 1938 hade hon flytt undan nazisterna och lever sedan dess i ödsligheten, överallt och ingenstans. Flyttar fåglarna hem eller bort? Borde det inte för alla varelser finnas ett borta och ett hemma?
Ända sedan den turkiska belägringen till dagens kulturella konflikter har Mellaneuropa varit fyllt av rivaliserande nationaliteter. I flera före detta mångkulturella centra, darrar folk vid tanken på att behöva dela med sig av sina ändå förhållandevis stora tillgångar eller att behöva tolerera någon annan kulturell eller religiös inställning. "Man kan ju bli som de!" Toleransen mot det som är annorlunda är ofta en måttstock på hur frisinnat ett samhälle är. I länder där personer med annorlunda beteende, uppfattningar eller synsätt trakasseras är avståndet inte långt till att bestraffa eller förfölja även andra grupper. Det börjar med hets mot en redan svag och utsatt människa och fortsätter med hets mot hela folkgrupper.
Rent geografiskt kan avståndet mellan liv och död vara nära. Du går över gränsen och hamnar i en värld med helt annorlunda koder. Det beteende som accepteras i Tel Aviv, blir man hängd för i Teheran. I Iran stenar statens företrädare kvinnor som beskylls för att ha varit otrogna mot sina män. Protesterar världssamfundet, hänger man dem istället. Det är hugget som stucket. Homosexuella män stenar man inte, hängning är kanske värdigare ändå. Alla länder bevakar sina geografiska och kulturella gränser med uniformklädda, vapenförsedda myndighetsutövare. På den ena sidan av gränsen är måhända polisens uniformer blå med guldknappar, på den andra kanske gröna med svarta knappar. Men de utför samma arbete. De kontrollerar och sorterar människor.
Att vara främling är det vidrigaste under solen. Den som inte foglöst passar in i ett sammanhang ses som ett hot, tvingas förklara och uppfinna sig själv gång efter annan. Den som en gång lämnat sin hemort är dömd att fortsättningsvis berätta sin historia om och om igen. Vilken historia du berättar beror på i vilken situation du befinner dig eller hamnar i. "Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om livet undgår oss. Endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt.", skriver Theodor Kallifatides i sin bok "Ett nytt land utanför mitt fönster". Redan de gamla grekerna kallade främlingarna för barbarer, men erbjöd dem ändå sin gästfrihet. Gästfrihet? Kanske på den tiden, men inte nu längre. Greklands asylpolitik kritiseras skarpt av Amnesty International.
I det upplysta Skandinavien, där man är stolt över sin vidsynthet, omfamnar alla beteenden inom sexuallivet och strider för mänskliga rättigheter, kastar man i samma stund ut romer, även om de som EU-medborgare har laglig rätt att uppehålla sig i ett EU-land i tre månader. Deras tiggerier i tunnelbanan anses besvära oss i så hög grad att vi inte står ut med åsynen av dem. De svenska myndigheterna säger sig stödja sig på utlänningslagen att man som besökare måste kunna försörja sig på ett ärligt sätt. Eftersom många romer sträcker ut handen efter allmosor, betraktas de som brottslingar, även om tiggeri inte är förbjudet i svensk lag. I Frankrike raseras romernas läger och de som skapar "ordningsproblem" utvisas omedelbart från landet enligt Frankrikes inrikesminister Hortefeux.
Människorättsorganisationer menar att detta är ett sätt för Nicolas Sarkozy att återigen spela på folks rädsla och locka röster från extremhögern. Receptet har han kanske hämtat från Italien. Arizonas guvernör Jan Brewer säger att hon ska överklaga och kämpa ända upp till Högsta domstolen för den nya hårda invandringslag hon föreslagit, nämligen kravet på polisen att kontrollera personers identitet på blotta misstanken att de befinner sig i landet olagligt och arbetar utan arbetstillstånd. Lagen innebär att det blir brottsligt att inte bära med sig sitt uppehållstillstånd. Låter inte det som gammal mossig Sydafrikansk apartheidpolitik i repris?
Den som mot förmodan släpps in i ett land och inte blir bannlyst förpassas ofta till ett uppsamlingsläger eller till en segregerad förort, där alla andra oönskade inkräktare redan är inhysta. I de flesta storstäder i Europa förekommer tre olika kategorier av bostadsområden: nobelkvarter, arbetarförorter och invandrarområden. Låter det främmande? I Stockholm heter invandrargettona Rinkeby, Tensta, Fittja, Farsta, Alby och Norsborg för att nämna några. Södertälje är ett utmärkt exempel på segregationens utverkningar. I en högstadieskola i nämnda stad har man byggt upp en vägg inom samma skola och infört passerkort för att förhindra kontakten mellan "invandrarelever och svennar". Elevernas enda mötesplats är matsalen. Hur tror man att man ska kunna bygga upp en harmonisk och tolerant atmosfär där? Hatet mellan de olika grupperna växer på ömse sidor. Invandrarna kan ju inte ens lära sig snusa om de inte får umgås med "svennarna". Att tänka nytt är svårt, särskilt om det handlar om djupt liggande tankestrukturer.
Endast några få invandrare är delaktiga i samhällslivet. De ofta välutbildade och till övervägande delen sekulära immigranternas röster hörs knappast i samhällsdiskussionerna och de har heller ännu inte funnit vägen in i de kulturella institutionerna. Men det är en lisa att höra dem yttra sig i Ring P1.
En jord välver sig under människans fötter och över allas våra huvuden svävar molnen på en och samma himmel. Gränserna mellan de olika länderna löper härs och tvärs på jorden. Det borde finnas en plats för varje människa att få leva sitt korta liv på denna vår jord i harmoni med sig själv och med andra. Men tanken är väl alltför naiv, förstås. Någonstans finns det väl ändå en gräns? Och frågan är var den ska dras.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Bilderna är från filmen Intolerance av D W Griffith
torsdag 29 juli 2010
Kritik från BTJ (Bibliotekstjänst)
Recension
Lektör Elsbeth Hermansson, BTJ
Montmar, Lilian O.
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Häftepos 10116383
1920-talet i Sverige präglades av hög arbetslöshet med utvandring som följd. För att minska avfolkningen upplät staten myrmark i Lappland, så kallade kolonat (jordlotter) till arbetslösa. Väg måste byggas först, därefter bostäder och slutligen vidtog arbetet att för hand med spadar dika ut och torrlägga myrarna till odlingsbar mark. Skogsarbetare krävdes till Norrlands stora skogar; tillsammans med avkastningen av ett litet jordbruk skulle kolonisterna få sin försörjning tryggad. Arbetskraften var människornas enda egendom, men då arbetet i skogen såldes till de stora bolagen blev följden återigen arbetslöshet, fattigdom och svält - fiske och jakt fick inte förekomma. Författaren har genom brev, dokument och omfattande forskning skrivit en fängslande, innehållsrik och synnerligen läsvärd roman i syfte "att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd". Kolonaten försvann som arrendeform 1947 och blev kronotorp. Per Albin med makan Ester fick inte friköpa sitt kolonat förrän 1958. På de mödosamt röjda åkerlapparna växer nu skogen och med författarens ord är det "nästan svårt att tro att dylika livsöden kan ha varit verklighet".
Läs och begrunda!
Lektör Elsbeth Hermansson, BTJ
Montmar, Lilian O.
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Häftepos 10116383
1920-talet i Sverige präglades av hög arbetslöshet med utvandring som följd. För att minska avfolkningen upplät staten myrmark i Lappland, så kallade kolonat (jordlotter) till arbetslösa. Väg måste byggas först, därefter bostäder och slutligen vidtog arbetet att för hand med spadar dika ut och torrlägga myrarna till odlingsbar mark. Skogsarbetare krävdes till Norrlands stora skogar; tillsammans med avkastningen av ett litet jordbruk skulle kolonisterna få sin försörjning tryggad. Arbetskraften var människornas enda egendom, men då arbetet i skogen såldes till de stora bolagen blev följden återigen arbetslöshet, fattigdom och svält - fiske och jakt fick inte förekomma. Författaren har genom brev, dokument och omfattande forskning skrivit en fängslande, innehållsrik och synnerligen läsvärd roman i syfte "att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd". Kolonaten försvann som arrendeform 1947 och blev kronotorp. Per Albin med makan Ester fick inte friköpa sitt kolonat förrän 1958. På de mödosamt röjda åkerlapparna växer nu skogen och med författarens ord är det "nästan svårt att tro att dylika livsöden kan ha varit verklighet".
Läs och begrunda!
Kritik Aftonbladet av Kolonisterna på hjortronmyrarna
Kritik
Aftonbladet 6 juli 2010
Svettigt vid myrarna
Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattigdomen, missnöjet hos de arbetslösa oroade makthavarna. Idén om "inre kolonisering" dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa kronotorpare och kolonister blev tillgängliga som arbetskraft i de stora kronskogarna.
I dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna" berättar Lilian O. Montmar och hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nödhjälpsarbete kom upp till Vilhelmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin utstakad jordlott i ett då snötäckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingselberg. De fick börja med att bygga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård. Det var starka män med framtidstro, men de flesta var fabriksarbetare och hade aldrig
rest hus, dikat ut myrar eller bedrivit skogs-och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungliga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från takten, vana vid myggplågan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över. Lilian O. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbrukare och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halvvuxna barnens arbetsinsats. Det var Per-Albins efterlämnade papper i huset i Mötingselberg - det enda som nu står kvar i byn - som fick Lilian O. Montmar att börja samla material om Lapplandskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här människornas öden, deras hårda villkor, händighet och envisa vardagskamp, fångade med inlevelse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forskning om koloniströrelsens historia och intervjuat dem av Per-Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om "misslyckande" och cyniska experiment med skattemedel", men också Mosskulturföreningens milda optimism beträffande myrodlingens framtid.
För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat rabarberstånd eller några rostiga spisringar vid ett vägslut någonstans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.
Pia Bergström
Aftonbladet 6 juli 2010
Svettigt vid myrarna
Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattigdomen, missnöjet hos de arbetslösa oroade makthavarna. Idén om "inre kolonisering" dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa kronotorpare och kolonister blev tillgängliga som arbetskraft i de stora kronskogarna.
I dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna" berättar Lilian O. Montmar och hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nödhjälpsarbete kom upp till Vilhelmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin utstakad jordlott i ett då snötäckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingselberg. De fick börja med att bygga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård. Det var starka män med framtidstro, men de flesta var fabriksarbetare och hade aldrig
rest hus, dikat ut myrar eller bedrivit skogs-och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungliga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från takten, vana vid myggplågan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över. Lilian O. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbrukare och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halvvuxna barnens arbetsinsats. Det var Per-Albins efterlämnade papper i huset i Mötingselberg - det enda som nu står kvar i byn - som fick Lilian O. Montmar att börja samla material om Lapplandskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här människornas öden, deras hårda villkor, händighet och envisa vardagskamp, fångade med inlevelse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forskning om koloniströrelsens historia och intervjuat dem av Per-Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om "misslyckande" och cyniska experiment med skattemedel", men också Mosskulturföreningens milda optimism beträffande myrodlingens framtid.
För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat rabarberstånd eller några rostiga spisringar vid ett vägslut någonstans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.
Pia Bergström
torsdag 10 juni 2010
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Skrivet av Benny Holmberg 2010-06-10 kl. 00:00
Litteratur: Lilian O. Montmar,
Kritik
Nybyggare i eget land
Lilian O. Montmar
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Bokförlaget Alerta
"De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade visat sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per-Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro"
När Lilian O. Montmar hittar en dammig kartong med brev och dokument i övervåningen i den gamla släktbostaden Mötingselberg är det en bit svensk historia hon dammar av. Det är hennes släktingars efterlämnade vittnesmål om det hårda liv och slit som var vardag kring 1900- talet när svälten stod för dörren och arbetslösheten och kriget präglade tillvaron och det bara tycktes finnas en utväg kvar, att emigrera. I Sverige var vid denna tid 158000 arbetslösa. Detta medförde att ca 400000 familjemedlemmar led nöd och många unga människor emigrerade till USA.
Montmar bestämmer sig för att skriva en dokumentärroman om Per- Albin Andersson, hans hustru Ester och deras barn och om familjens uppbrott från arbetslöshetens verkningar och deras envisa vilja att överleva. Hon skildrar hur de tillsammans med några andra eskilstunafamiljer startar en ny tillvaro i Lapplands myrmarker och också om hur Per- Albin gör en dramatisk avstickare till Brasilien för att hitta en bättre utkomst för familjen.
Dessa familjer som drabbats så hårt av arbetslösheten önskade ändå stanna i sitt land och de undrade varför staten inte kunde hjälpa till och bereda väg så att man kunde odla upp myrmark som arbetslösa kunde försörja sig på i stället för att tvingas till svält eller emigration? Staten satte sig till en början emot men när de energiska arbetarna låg på åstadkoms en öppning. Per- Albin och Ester, bestämmer sig för att försöka skapa en ny framtid uppe i Lappland:
" - Ester, jag har fått veta att Kronan tänker staka in områden som folk skall få behålla som sin egendom.
- Ja Per Albin, Våra barn ska få trampa egen jord igen och ingen ska få jaga bort oss".
Det handlade om att dika ut ren myrmark och det var väglöst land. Det väntade ett mycket hårt arbete som trots det omänskliga slitet knappt gav annat än nödtorftet för överlevnad. Förebilden att odla upp våtmarker finner man i Holland där sådana blev vanliga redan på 1600-talet. I Tyskland hade man satsa på kolonat i slutet av 1800-talet. Tyska nybyggarsamhällen i våtmarker hade etablerats i bland annat Polen. Straffångar hade blivit kommenderade att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Nu skulle svenska arbetare göra samma sak i Lappland. De måste först bygga en väg, sedan bygga bostäder och därefter torrlägga blötmyren för odling. Att dika blötmyr uppe i Lapplands vildmark borgade inte för dagdrönarliv då det absolut inte var frågan om något latmansgöra.
Man kan konstatera att Montmars släkt är ett stycke svensk arbetar- och kulturhistoria. Genom denna familj passerar arbetslösheten, världskrigen, emigrationen, och till och med nymodigheten telefonen.
Det är en fascinerande läsning att följa det slit och den initiativlusta som driver dessa nybyggare i eget land som gav sig upp till Lappland och började dika ut myrar för att skapa sig en utkomst istället för att gå arbetslösa och svälta eller emigrera.
Montmar skriver: "Jag ville försöka skildra kolonisternas och krontorparnas villkor och tidsandan som präglades av emigration, två världskrig och statens maktapparat. Avsikten är att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd"
Montmar låter händelserna och personernas verksamhet spegla deras karaktärer säger hon. Och den rika dokumentationen, detaljrikedomen och ett gediget researcharbete förstärker detta intryck.
Montmar berättar om sin önskan att skriva dokumentärt om kolonisterna men att hon erhöll problem med gestaltningen om hon inte dramatiserade och "lade till" en smula. Annars skulle berättelsen "dö" enligt Montmar. Det infinner sig ett visst obehag i att göra våld på folk genom att lägga ord i munnen på dem speciellt om det rör sig om släktingar, men hon var tvungen säger hon.
Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd. Dessutom är det en oumbärlig dokumentation och historieskrivning för eftervärlden om en svår tid.
Benny Holmberg
Litteratur: Lilian O. Montmar,
Kritik
Nybyggare i eget land
Lilian O. Montmar
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Bokförlaget Alerta
"De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade visat sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per-Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro"
När Lilian O. Montmar hittar en dammig kartong med brev och dokument i övervåningen i den gamla släktbostaden Mötingselberg är det en bit svensk historia hon dammar av. Det är hennes släktingars efterlämnade vittnesmål om det hårda liv och slit som var vardag kring 1900- talet när svälten stod för dörren och arbetslösheten och kriget präglade tillvaron och det bara tycktes finnas en utväg kvar, att emigrera. I Sverige var vid denna tid 158000 arbetslösa. Detta medförde att ca 400000 familjemedlemmar led nöd och många unga människor emigrerade till USA.
Montmar bestämmer sig för att skriva en dokumentärroman om Per- Albin Andersson, hans hustru Ester och deras barn och om familjens uppbrott från arbetslöshetens verkningar och deras envisa vilja att överleva. Hon skildrar hur de tillsammans med några andra eskilstunafamiljer startar en ny tillvaro i Lapplands myrmarker och också om hur Per- Albin gör en dramatisk avstickare till Brasilien för att hitta en bättre utkomst för familjen.
Dessa familjer som drabbats så hårt av arbetslösheten önskade ändå stanna i sitt land och de undrade varför staten inte kunde hjälpa till och bereda väg så att man kunde odla upp myrmark som arbetslösa kunde försörja sig på i stället för att tvingas till svält eller emigration? Staten satte sig till en början emot men när de energiska arbetarna låg på åstadkoms en öppning. Per- Albin och Ester, bestämmer sig för att försöka skapa en ny framtid uppe i Lappland:
" - Ester, jag har fått veta att Kronan tänker staka in områden som folk skall få behålla som sin egendom.
- Ja Per Albin, Våra barn ska få trampa egen jord igen och ingen ska få jaga bort oss".
Det handlade om att dika ut ren myrmark och det var väglöst land. Det väntade ett mycket hårt arbete som trots det omänskliga slitet knappt gav annat än nödtorftet för överlevnad. Förebilden att odla upp våtmarker finner man i Holland där sådana blev vanliga redan på 1600-talet. I Tyskland hade man satsa på kolonat i slutet av 1800-talet. Tyska nybyggarsamhällen i våtmarker hade etablerats i bland annat Polen. Straffångar hade blivit kommenderade att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Nu skulle svenska arbetare göra samma sak i Lappland. De måste först bygga en väg, sedan bygga bostäder och därefter torrlägga blötmyren för odling. Att dika blötmyr uppe i Lapplands vildmark borgade inte för dagdrönarliv då det absolut inte var frågan om något latmansgöra.
Man kan konstatera att Montmars släkt är ett stycke svensk arbetar- och kulturhistoria. Genom denna familj passerar arbetslösheten, världskrigen, emigrationen, och till och med nymodigheten telefonen.
Det är en fascinerande läsning att följa det slit och den initiativlusta som driver dessa nybyggare i eget land som gav sig upp till Lappland och började dika ut myrar för att skapa sig en utkomst istället för att gå arbetslösa och svälta eller emigrera.
Montmar skriver: "Jag ville försöka skildra kolonisternas och krontorparnas villkor och tidsandan som präglades av emigration, två världskrig och statens maktapparat. Avsikten är att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd"
Montmar låter händelserna och personernas verksamhet spegla deras karaktärer säger hon. Och den rika dokumentationen, detaljrikedomen och ett gediget researcharbete förstärker detta intryck.
Montmar berättar om sin önskan att skriva dokumentärt om kolonisterna men att hon erhöll problem med gestaltningen om hon inte dramatiserade och "lade till" en smula. Annars skulle berättelsen "dö" enligt Montmar. Det infinner sig ett visst obehag i att göra våld på folk genom att lägga ord i munnen på dem speciellt om det rör sig om släktingar, men hon var tvungen säger hon.
Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd. Dessutom är det en oumbärlig dokumentation och historieskrivning för eftervärlden om en svår tid.
Benny Holmberg
onsdag 2 juni 2010
Ett kärt återseende efter en lång odyssé?
Jag har landat. Medan jag nu i maj 2010 sitter nere vid havet och blickar ut mot piren kommer jag att tänka på mitt allra första möte med människorna här i Rethymnon.
Som nygift skulle jag besöka min makes hemland, hans barndoms ö i Medelhavet. På den tiden, i början av 60-talet, fanns det inga direktflyg från Stockholm. Från vår hemstad Wien bilade vi till Grekland och efter att ha övernattat hos släkten i Aten, tog vi färjan "Heraklion" över till öns huvudstad med samma namn. Resan tog nästan tolv timmar och därefter fortsatte vår bilfärd till resans mål, Rethymnon. Färjan som vi anförtrodde våra liv åt, gick under med tvåhundraarton passagerare år 1966. Fyrtiosex man överlevde. Ägarna hade fifflat med dokumenten och bland annat inte genomfört någon fartygsinspektion de senaste femton åren. De blev dömda för dråp.
Den första gången jag såg den lilla venetianska staden på Kretas nordkust, upplevde jag den som en mycket exotisk och oförstörd idyll. Familjen bodde i ett tvåvåningshus på en tre meter smal gata mitt inne i den gamla delen av staden. Med stora konservburkar istället för fina blomkrukor som inbjudningskort utanför husen, lockades grannarna till en liten pratstund om ditt och datt. I gatans ena ände växte ett stort olivträd som spärrade vägen för motortrafik. Runt hörnet fanns bagaren och doften av nybakat bröd spred sig i kvarteret. Dit bar husmödrarna sina tennfat fyllda med söndagsmiddagens läckerheter för stekning på stenugnens eftervärme. Jämns med gatorna låg de små handlarna. Det doftade av nymalet kaffe, grönsakslådorna lockade med frukter och grönsaker i alla regnbågens färger, fiskhandlarna bedyrade att fisken var dagsfärsk även om den stank lång väg i sommarvärmen. Isförsäljarna levererade isblocken till de gammaldags kylskåpen på ryggarna. Jag undrade om de sprang så fort för att de frös.
När det störtregnade fylldes gatan plötsligt med en halv meter vatten och barnen kom utspringande ur alla vrår för att hoppa i badet mitt i stan. Livet i Rethymnon gick sin gilla gång, fäderna drack en kopp kaffe, rökte sin morgoncigarett och gick till sitt dagliga värv vid sextiden på morgonen, medan mödrarna började dagen med att hälla vatten på stenbeläggningen utanför huset och på innegårdarna. Semesterfirarna vaknade antingen av att tuppen gol i granngården eller av ritsch-ratsch-ljuden, när riskvastarna ven över stengolven.
Vid middagstid upphörde alla stadens aktiviteter. Handlarna lutade en stol mot affärsdörren och man gick hem för att äta och vila. Först vid femtiden avlägsnades stolen igen och affären var därmed öppen till tio på kvällen. Mörkret sänkte sig över staden och på kvällspromenaden och vid nere vid kajen möttes stadens invånare för att svalka sig efter dagens hetta. Familjerna flanerade med barnen springande runt benen, gamla vänner stannade och pratade en stund. Man åt och drack på tavernorna. Om några främmande ansikten skymtade i trängseln blev de genast uppmärksammade och uttittade. Vem är de där? Känner du dem? Turister med tält på ryggarna. Sover på stranden. Konstig klädsel, att gå halvnaken på gatan så där! Borde veta hut!
Vilken metamorfos den lilla staden har genomgått på dessa fyrtio år! Nu dräller Rethymnon av turister. Flyget från Stockholm tar fyra timmar. Kreta har åter ockuperats av främmande makt. Pengarna styr. Det är inte första gången i historien utlänningar som jag själv, tyckte Rethymnon var en stad att erövra.
Ockupanter har under alla tider intresserat sig för Kreta. Den första bysantinska perioden ägde rum mellan åren 325 och 824 E. Kr. då araberna erövrade ön. Det finns åtta bronsmynt kvar att beskåda på Arkeologiska museet som bär vittnesbörd om arabernas närvaro i Rethymnon. Nikiforos Foka heter gatan som påminner om stadens befrielse år 961. Därefter införlivades Rethymnon i det bysantinska väldet igen. Tolv adliga familjer slog sig ned i den lilla staden och byggde en försvarsmur, "Castrum Rethemi", som venetianerna senare kallade "Castel Vecchio". Den venetianska ockupationen dateras från 1204, då Kreta övermannades av Bonifatius av Montferrato under dennes fjärde korståg. År 1206 erövrade piraten Errico Pescatore Kreta och höll ön i sitt grepp tills venetianerna lyckades köpa tillbaka den igen fyra år senare.
Invånarna värjde sig mot sina ockupanter, något som resulterade i en lång rad revolutioner mellan åren 1211 och 1367 till ingen nytta. Venetianerna införde administrativa förändringar liknande dem i staden Venedig. Kreta delades först i sex regioner, senare minskades antalet till fyra med huvudstäderna Chania, Rethymnon, Chandakas och Sitia.
I stället för att strida, insåg befolkningen sitt underläge och började samarbeta med ockupanterna. Under den första delen av 1400-talet blev Rethymnon sätet för den latinske ärkebiskopen, något som gagnade Rethymnon som därmed blev Kretas ekonomiska och kulturella centrum. I den atmosfär som uppstod mellan den hellenistiska kulturen och renässansen, inleddes en tid av kulturell korsbefruktning. Venetianska arkitekter och ingenjörer ritade och lät uppföra fantastiska byggnader. Kretensarna lärde sig bygga efter venetiansk stil. Snart behärskade de byggnadskonsten och blev liksom de kretensiska akademikerna och vetenskapsmännen uppskattade överallt i Europa.
Teatern, konsten och litteraturen och speciellt poesin fick ett uppsving och typografin utvecklades. Erasmus' lärare, vetenskapsmannen Markos Mousouros (1470-1517), gjorde utforskningar och fann gamla handskrifter. Han samarbetade med den venetianske typografen Aldus Manutius, så att mänskligheten fick ta del av hans fynd. Typografen Zacharias Kalliergis grundade ett tryckeri tillsammans med Nikolaos Vlastos. Renässansmästerverket "Mega Etymologikon" är deras förtjänst. Prästen Emmanuel Tzanes Bounialis (1610-1690) var samtidigt en betydande bysantinsk ikonmålare. En annan berömd kyrkomålare från Rethymnon var Emmanuel Lambardos. Hans konstverk kan ännu idag beundras i Aten, på Korfu, i Sinai, i Jerusalem och i många ryska kyrkor.
Under denna tid utsattes Kreta för flera piratangrepp och venetianerna försvagades och förlorade alltmer makt och mark. Särskilt destruktiv var Ulutz-Alis piratattack den 7 juli 1571, som förstörde Rethymnon i grundvalarna. Den speciella dagen firades kyrkofesten "Corpus Christi". De venetianska adelsmännen hade lämnat Rethymnon för att besöka de angränsande byarna och staden var i det närmaste tom. Rethymnons befolkning tog tillfället i akt att hämnas det förtryck och den orättvisa de levde under och plundrade staden. På det viset fanns det inte mycket kvar för piraterna att lägga händerna på. Piratledaren Ulutz-Ali ilsknade till och satte eld på staden med den påföljd att stadsmuren, som just hade blivit färdig, och de flesta boningshusen brändes ned.
På grund av detta överfall bestämdes det att ett försvarsfort måste byggas. Den första ritningen gjordes av arkitekten Sforza Pallavicini medan byggnadsingenjören Gian Paolo Ferrari stod för själva bygget. Eftersom befolkningen nu saknade bostäder efter branden, använde man sig av byggnadsmaterial från den raserade muren och byggde också husen mycket nära den före detta stadsmuren. Detta resulterade i att endast den venetianska administrationen, den latinska episkopalen och militärmyndigheten skyddades av det alltför småskaliga fortet, som färdigställdes 1590. Eftersom det mesta av stadens gotiska arkitektur förstördes vid branden, återuppbyggdes Rethymnon i renässansstil efter venetianskt mönster.
Så uppfördes stora offentliga byggnader och privata herresäten och Rethymnons invånare fick sin Piazza likt den i Venedig och adelsmännen sin Loggia. Rimondi-fontänen byggdes, ett solur, en huvudgata och några kloster. Adelsmännens husportar försågs med ornament, pilastrar (väggpelare) och vackra utsmyckningar i alla renässansens olika stilar.
Den turkiska invasionen år 1645 satte streck för utvecklingen. Turkiska trupper landsattes i Chania. De rika adelsmännen, akademikerna och vetenskapsmännen flydde till Venedig eller någon annanstans. Emmanuel Tzanes Bounialis bror, Marinos Tzanes Bounialis, beskrev i "Cretan War" i 11,000 metriska verser överfallet på Kreta, fritt översatt:
"Den civila befolkningen trängdes inne i fortet. Utanför stod turkarna. Pesten bröt ut. Maten tog slut. De pestsjuka dog. Ammunition saknades. Då viftade guvernören med den vita flaggan."
Två månader efter invasionen, den 13 november 1646 intog Hussein Pascha fortet. De venetianska ockupanterna gav upp och det stora venetiansk-turkiska kriget var ett faktum.
Rethymnons befolkning hade fått en ny plågoande i Sultanen Ibrahim.
Katedralen i fortet byggdes om till ett muslimskt tempel. Under de följande 200 åren gjorde den kretensiska befolkningen återkommande försök att befria sig från sina plågoandrar, men turkarna styrde med järnhand på ön och folket fortsatte att knäa under de höga skatterna. År 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och året därpå blev fastlandet Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna statsbildning, utan styrdes en period av Egypten, innan ön åter intogs av,, turkarna.
Kretensiska upprorsmän hade sitt högkvarter i klostret Arkadi uppe i bergen. Under turkarnas angrepp på klostret vägrade kretensarna att ge upp. Efter tre dagars strid hade turkarna pulvriserat klostermurarnas ytterväggar. Försvararna dödade hundratals turkiska inkräktare, men slutet närmade sig - ammunitionen hade tagit slut. När mörkret föll inledde turkarna slutangreppet. Hellre än att falla i turkarnas händer tog invånarna tillflykt till klostret. Den kretensiske ledaren Giaboudakis ledde kvinnor och barn in i klostrets krutförråd, där de förrättade sina böner och väntade på att de hundratals turkarna skulle skjuta sönder den stängda porten. När dörren splittrades tände Giaboudakis på ett krutfat. Den massiva explosionen dödade samtliga. När röken skingrats, låg 864 kretensiska män, kvinnor och barn döda på marken tillsammans med 1500 turkar. Turkarna tog 114 fångar som de omedelbart avrättade. Tre rebeller lyckades fly och kunde berätta.
Massmorden i Arkadi 1866 och kretensarnas hjältemod vann sympati i hela världen. Fyra av dåtidens europeiska stormakter (England, Frankrike, Ryssland och Italien) ingrep och turkarna tvingades lämna ön. Prins Georgios av Grekland utnämndes till Kretas guvernör. Han anlände i slutet av år 1898 för att styra den "Kretensiska Staten" och därmed ansågs Kreta självständigt. År l905 genomförde kretensaren och statsmannen Eleftherios Venizelos från Chania ytterligare en revolution. Han spelade senare en betydande roll i den kretensiska statens kamp för självständighet. Unionen med Grekland kom till stånd den 30 maj 1913, när Eleftherios Venizelos redan var Greklands premiärminister. Därefter följde de två världskrigen med allt vad det innebar.
Mansion Arkadiou
Den 21 maj 1941 inleddes "Operation Merkur", som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.
När mitt minne nuddar vid tanken på tyskarna, bestämmer jag mig för att ta hyrbilen och bege mig upp i bergen till byn Gerakari. Jag rafsar ihop mina badprylar och kör upp på den numera asfalterade, men fortfarande kurviga vägen mot Spili. Jag överraskas av den turistinvasion som förvandlat byarna på vägen till rena försäljningsställen för kretensiska souvenirer. Väl uppe i Gerakari letar jag mig fram till minnesmonumentet och söker bland de fyrtiotal namnen efter min svärmors flicknamn. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan. Jag fortsätter min färd ett par kilometer längre upp, är nyfiken på hur det numera står till i svärfars bergsby Ano Meros. Dit det för trettio år sedan bara ledde åsnestigar att rida på, finns det idag en fin asfaltväg. Några åldriga släktingar finns också kvar i livet. De har aldrig lämnat sin by, sitter kvar på sina stolar, spelar sina brädspel samtidigt som de blossar på sina cigaretter, precis som jag lämnade dem för ett halvt liv sedan.
Jag återvänder till Rethymnon och tänker på hur allt har förändrats. Den nya invasionen står turisterna för. Staden myllrar av hotell, serveringar och souvenirbutiker. Stranden är ockuperad av turisthotellens solparasoller och solstolar, en speciell färg för varje hotell. Invånarna själva blir bortkörda av hotellägarna och har bara en liten strandremsa kvar att vistas på.
Utmed hela promenadstråket invid havet har restaurangägarna satt upp vita tält över bord och mjuka sittsoffor. Man slåss om varenda turist. Vill jag bara ta mig en kopp kaffe är jag nu förtiden inte välkommen att sätta mig ned. Som turist förväntas jag konsumera. En ung grek ser på medan jag avvisas, skyndar fram till mig och ursäktar sig för sin landsmans bryskhet. "Vi är inte så där allihop", bedyrar han. Och jag förstår. Kreta har inte någon konkurrenskraftig industri att stödja sig emot. De få unga som har stannat kvar är beroende av turismen.
En affärskvinna som jag diskuterade finanskrisen med, undrade hur det övriga Europa ser på grekerna och det som hänt i Grekland. Hon förbannade de styrandes nepotism, korruption och girighet som satt vanliga arbetande människor i en oerhörd knipa. Hon hade också sitt svar, sin lösning klar för sig: "Vi unga måste återvända till våra byar och leva på vad jorden kan ge oss: Oliver, fårost, grönsaker och kött." Jag betraktar hennes moderna klädsel, hennes rödmålade, långa naglar, hennes högklackade skor. Hon ler mot mig. En modern kvinna i sina bästa år.
Då går mina tankar till åldringarna uppe i byarna. Vem skulle idag nöja sig med att leva som de?
Som nygift skulle jag besöka min makes hemland, hans barndoms ö i Medelhavet. På den tiden, i början av 60-talet, fanns det inga direktflyg från Stockholm. Från vår hemstad Wien bilade vi till Grekland och efter att ha övernattat hos släkten i Aten, tog vi färjan "Heraklion" över till öns huvudstad med samma namn. Resan tog nästan tolv timmar och därefter fortsatte vår bilfärd till resans mål, Rethymnon. Färjan som vi anförtrodde våra liv åt, gick under med tvåhundraarton passagerare år 1966. Fyrtiosex man överlevde. Ägarna hade fifflat med dokumenten och bland annat inte genomfört någon fartygsinspektion de senaste femton åren. De blev dömda för dråp.
Den första gången jag såg den lilla venetianska staden på Kretas nordkust, upplevde jag den som en mycket exotisk och oförstörd idyll. Familjen bodde i ett tvåvåningshus på en tre meter smal gata mitt inne i den gamla delen av staden. Med stora konservburkar istället för fina blomkrukor som inbjudningskort utanför husen, lockades grannarna till en liten pratstund om ditt och datt. I gatans ena ände växte ett stort olivträd som spärrade vägen för motortrafik. Runt hörnet fanns bagaren och doften av nybakat bröd spred sig i kvarteret. Dit bar husmödrarna sina tennfat fyllda med söndagsmiddagens läckerheter för stekning på stenugnens eftervärme. Jämns med gatorna låg de små handlarna. Det doftade av nymalet kaffe, grönsakslådorna lockade med frukter och grönsaker i alla regnbågens färger, fiskhandlarna bedyrade att fisken var dagsfärsk även om den stank lång väg i sommarvärmen. Isförsäljarna levererade isblocken till de gammaldags kylskåpen på ryggarna. Jag undrade om de sprang så fort för att de frös.
När det störtregnade fylldes gatan plötsligt med en halv meter vatten och barnen kom utspringande ur alla vrår för att hoppa i badet mitt i stan. Livet i Rethymnon gick sin gilla gång, fäderna drack en kopp kaffe, rökte sin morgoncigarett och gick till sitt dagliga värv vid sextiden på morgonen, medan mödrarna började dagen med att hälla vatten på stenbeläggningen utanför huset och på innegårdarna. Semesterfirarna vaknade antingen av att tuppen gol i granngården eller av ritsch-ratsch-ljuden, när riskvastarna ven över stengolven.
Vid middagstid upphörde alla stadens aktiviteter. Handlarna lutade en stol mot affärsdörren och man gick hem för att äta och vila. Först vid femtiden avlägsnades stolen igen och affären var därmed öppen till tio på kvällen. Mörkret sänkte sig över staden och på kvällspromenaden och vid nere vid kajen möttes stadens invånare för att svalka sig efter dagens hetta. Familjerna flanerade med barnen springande runt benen, gamla vänner stannade och pratade en stund. Man åt och drack på tavernorna. Om några främmande ansikten skymtade i trängseln blev de genast uppmärksammade och uttittade. Vem är de där? Känner du dem? Turister med tält på ryggarna. Sover på stranden. Konstig klädsel, att gå halvnaken på gatan så där! Borde veta hut!
Vilken metamorfos den lilla staden har genomgått på dessa fyrtio år! Nu dräller Rethymnon av turister. Flyget från Stockholm tar fyra timmar. Kreta har åter ockuperats av främmande makt. Pengarna styr. Det är inte första gången i historien utlänningar som jag själv, tyckte Rethymnon var en stad att erövra.
Ockupanter har under alla tider intresserat sig för Kreta. Den första bysantinska perioden ägde rum mellan åren 325 och 824 E. Kr. då araberna erövrade ön. Det finns åtta bronsmynt kvar att beskåda på Arkeologiska museet som bär vittnesbörd om arabernas närvaro i Rethymnon. Nikiforos Foka heter gatan som påminner om stadens befrielse år 961. Därefter införlivades Rethymnon i det bysantinska väldet igen. Tolv adliga familjer slog sig ned i den lilla staden och byggde en försvarsmur, "Castrum Rethemi", som venetianerna senare kallade "Castel Vecchio". Den venetianska ockupationen dateras från 1204, då Kreta övermannades av Bonifatius av Montferrato under dennes fjärde korståg. År 1206 erövrade piraten Errico Pescatore Kreta och höll ön i sitt grepp tills venetianerna lyckades köpa tillbaka den igen fyra år senare.
Invånarna värjde sig mot sina ockupanter, något som resulterade i en lång rad revolutioner mellan åren 1211 och 1367 till ingen nytta. Venetianerna införde administrativa förändringar liknande dem i staden Venedig. Kreta delades först i sex regioner, senare minskades antalet till fyra med huvudstäderna Chania, Rethymnon, Chandakas och Sitia.
I stället för att strida, insåg befolkningen sitt underläge och började samarbeta med ockupanterna. Under den första delen av 1400-talet blev Rethymnon sätet för den latinske ärkebiskopen, något som gagnade Rethymnon som därmed blev Kretas ekonomiska och kulturella centrum. I den atmosfär som uppstod mellan den hellenistiska kulturen och renässansen, inleddes en tid av kulturell korsbefruktning. Venetianska arkitekter och ingenjörer ritade och lät uppföra fantastiska byggnader. Kretensarna lärde sig bygga efter venetiansk stil. Snart behärskade de byggnadskonsten och blev liksom de kretensiska akademikerna och vetenskapsmännen uppskattade överallt i Europa.
Teatern, konsten och litteraturen och speciellt poesin fick ett uppsving och typografin utvecklades. Erasmus' lärare, vetenskapsmannen Markos Mousouros (1470-1517), gjorde utforskningar och fann gamla handskrifter. Han samarbetade med den venetianske typografen Aldus Manutius, så att mänskligheten fick ta del av hans fynd. Typografen Zacharias Kalliergis grundade ett tryckeri tillsammans med Nikolaos Vlastos. Renässansmästerverket "Mega Etymologikon" är deras förtjänst. Prästen Emmanuel Tzanes Bounialis (1610-1690) var samtidigt en betydande bysantinsk ikonmålare. En annan berömd kyrkomålare från Rethymnon var Emmanuel Lambardos. Hans konstverk kan ännu idag beundras i Aten, på Korfu, i Sinai, i Jerusalem och i många ryska kyrkor.
Under denna tid utsattes Kreta för flera piratangrepp och venetianerna försvagades och förlorade alltmer makt och mark. Särskilt destruktiv var Ulutz-Alis piratattack den 7 juli 1571, som förstörde Rethymnon i grundvalarna. Den speciella dagen firades kyrkofesten "Corpus Christi". De venetianska adelsmännen hade lämnat Rethymnon för att besöka de angränsande byarna och staden var i det närmaste tom. Rethymnons befolkning tog tillfället i akt att hämnas det förtryck och den orättvisa de levde under och plundrade staden. På det viset fanns det inte mycket kvar för piraterna att lägga händerna på. Piratledaren Ulutz-Ali ilsknade till och satte eld på staden med den påföljd att stadsmuren, som just hade blivit färdig, och de flesta boningshusen brändes ned.
På grund av detta överfall bestämdes det att ett försvarsfort måste byggas. Den första ritningen gjordes av arkitekten Sforza Pallavicini medan byggnadsingenjören Gian Paolo Ferrari stod för själva bygget. Eftersom befolkningen nu saknade bostäder efter branden, använde man sig av byggnadsmaterial från den raserade muren och byggde också husen mycket nära den före detta stadsmuren. Detta resulterade i att endast den venetianska administrationen, den latinska episkopalen och militärmyndigheten skyddades av det alltför småskaliga fortet, som färdigställdes 1590. Eftersom det mesta av stadens gotiska arkitektur förstördes vid branden, återuppbyggdes Rethymnon i renässansstil efter venetianskt mönster.
Så uppfördes stora offentliga byggnader och privata herresäten och Rethymnons invånare fick sin Piazza likt den i Venedig och adelsmännen sin Loggia. Rimondi-fontänen byggdes, ett solur, en huvudgata och några kloster. Adelsmännens husportar försågs med ornament, pilastrar (väggpelare) och vackra utsmyckningar i alla renässansens olika stilar.
Den turkiska invasionen år 1645 satte streck för utvecklingen. Turkiska trupper landsattes i Chania. De rika adelsmännen, akademikerna och vetenskapsmännen flydde till Venedig eller någon annanstans. Emmanuel Tzanes Bounialis bror, Marinos Tzanes Bounialis, beskrev i "Cretan War" i 11,000 metriska verser överfallet på Kreta, fritt översatt:
"Den civila befolkningen trängdes inne i fortet. Utanför stod turkarna. Pesten bröt ut. Maten tog slut. De pestsjuka dog. Ammunition saknades. Då viftade guvernören med den vita flaggan."
Två månader efter invasionen, den 13 november 1646 intog Hussein Pascha fortet. De venetianska ockupanterna gav upp och det stora venetiansk-turkiska kriget var ett faktum.
Rethymnons befolkning hade fått en ny plågoande i Sultanen Ibrahim.
Katedralen i fortet byggdes om till ett muslimskt tempel. Under de följande 200 åren gjorde den kretensiska befolkningen återkommande försök att befria sig från sina plågoandrar, men turkarna styrde med järnhand på ön och folket fortsatte att knäa under de höga skatterna. År 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och året därpå blev fastlandet Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna statsbildning, utan styrdes en period av Egypten, innan ön åter intogs av,, turkarna.
Kretensiska upprorsmän hade sitt högkvarter i klostret Arkadi uppe i bergen. Under turkarnas angrepp på klostret vägrade kretensarna att ge upp. Efter tre dagars strid hade turkarna pulvriserat klostermurarnas ytterväggar. Försvararna dödade hundratals turkiska inkräktare, men slutet närmade sig - ammunitionen hade tagit slut. När mörkret föll inledde turkarna slutangreppet. Hellre än att falla i turkarnas händer tog invånarna tillflykt till klostret. Den kretensiske ledaren Giaboudakis ledde kvinnor och barn in i klostrets krutförråd, där de förrättade sina böner och väntade på att de hundratals turkarna skulle skjuta sönder den stängda porten. När dörren splittrades tände Giaboudakis på ett krutfat. Den massiva explosionen dödade samtliga. När röken skingrats, låg 864 kretensiska män, kvinnor och barn döda på marken tillsammans med 1500 turkar. Turkarna tog 114 fångar som de omedelbart avrättade. Tre rebeller lyckades fly och kunde berätta.
Massmorden i Arkadi 1866 och kretensarnas hjältemod vann sympati i hela världen. Fyra av dåtidens europeiska stormakter (England, Frankrike, Ryssland och Italien) ingrep och turkarna tvingades lämna ön. Prins Georgios av Grekland utnämndes till Kretas guvernör. Han anlände i slutet av år 1898 för att styra den "Kretensiska Staten" och därmed ansågs Kreta självständigt. År l905 genomförde kretensaren och statsmannen Eleftherios Venizelos från Chania ytterligare en revolution. Han spelade senare en betydande roll i den kretensiska statens kamp för självständighet. Unionen med Grekland kom till stånd den 30 maj 1913, när Eleftherios Venizelos redan var Greklands premiärminister. Därefter följde de två världskrigen med allt vad det innebar.
Mansion Arkadiou
Den 21 maj 1941 inleddes "Operation Merkur", som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.
När mitt minne nuddar vid tanken på tyskarna, bestämmer jag mig för att ta hyrbilen och bege mig upp i bergen till byn Gerakari. Jag rafsar ihop mina badprylar och kör upp på den numera asfalterade, men fortfarande kurviga vägen mot Spili. Jag överraskas av den turistinvasion som förvandlat byarna på vägen till rena försäljningsställen för kretensiska souvenirer. Väl uppe i Gerakari letar jag mig fram till minnesmonumentet och söker bland de fyrtiotal namnen efter min svärmors flicknamn. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan. Jag fortsätter min färd ett par kilometer längre upp, är nyfiken på hur det numera står till i svärfars bergsby Ano Meros. Dit det för trettio år sedan bara ledde åsnestigar att rida på, finns det idag en fin asfaltväg. Några åldriga släktingar finns också kvar i livet. De har aldrig lämnat sin by, sitter kvar på sina stolar, spelar sina brädspel samtidigt som de blossar på sina cigaretter, precis som jag lämnade dem för ett halvt liv sedan.
Jag återvänder till Rethymnon och tänker på hur allt har förändrats. Den nya invasionen står turisterna för. Staden myllrar av hotell, serveringar och souvenirbutiker. Stranden är ockuperad av turisthotellens solparasoller och solstolar, en speciell färg för varje hotell. Invånarna själva blir bortkörda av hotellägarna och har bara en liten strandremsa kvar att vistas på.
Utmed hela promenadstråket invid havet har restaurangägarna satt upp vita tält över bord och mjuka sittsoffor. Man slåss om varenda turist. Vill jag bara ta mig en kopp kaffe är jag nu förtiden inte välkommen att sätta mig ned. Som turist förväntas jag konsumera. En ung grek ser på medan jag avvisas, skyndar fram till mig och ursäktar sig för sin landsmans bryskhet. "Vi är inte så där allihop", bedyrar han. Och jag förstår. Kreta har inte någon konkurrenskraftig industri att stödja sig emot. De få unga som har stannat kvar är beroende av turismen.
En affärskvinna som jag diskuterade finanskrisen med, undrade hur det övriga Europa ser på grekerna och det som hänt i Grekland. Hon förbannade de styrandes nepotism, korruption och girighet som satt vanliga arbetande människor i en oerhörd knipa. Hon hade också sitt svar, sin lösning klar för sig: "Vi unga måste återvända till våra byar och leva på vad jorden kan ge oss: Oliver, fårost, grönsaker och kött." Jag betraktar hennes moderna klädsel, hennes rödmålade, långa naglar, hennes högklackade skor. Hon ler mot mig. En modern kvinna i sina bästa år.
Då går mina tankar till åldringarna uppe i byarna. Vem skulle idag nöja sig med att leva som de?
söndag 23 maj 2010
"... där isen höll nyss" Östtyska erfarenheter före och under enhetsprocessen
Litteraturkritik av Lilian O. Montmar
Tjugo år med väst sedd ur östtysk synvinkel
"... där isen höll nyss" Östtyska erfarenheter före och under enhetsprocessen
Frank-Michael Kirsch (red)
Mångkulturellt centrum
Antologin "... där isen höll nyss" är resultatet av ett interdisciplinärt forskningsprojekt som finansierats av Östersjöstiftelsen med bidrag av Susanne Lüders, Frank Thomas Grub, Göran Wettlegren, Ernst-Ullrich Pinkert och Frank-Michael Kirsch. Särskilt i dessa tider är denna vetenskapliga studie högintressant per se och då inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv, när ett flertal länder inom EU har stora ekonomiska problem. Hur kan det komma sig att och vad händer när en stat går bankrutt?
Antologin inleds med ett känslomässigt färgat bidrag av Susanne Lüders från Magdeburg, idag EU-representant för kulturella frågor för den östtyska delstaten Sachsen-Anhalt i Brüssel. Hon ställer sig den retoriska frågan: "Skulle vi östtyskar, vi Ossis, verkligen vara mindre begåvade? Kan vi inte leva upp till den västliga elegansen och vältaligheten? Kan vi inte läsa och skriva och gå upprätt på två ben?" Hur kommer det sig annars att endast tre handläggare av de tio som representerar de östtyska delstaterna i Brüssel är östtyskar och resten härstammar från de gamla delstaterna i väst? Hennes röst andas förtvivlan, men även ilska när hon frågar sig själv och oss: "Varför hamnar jag alltid i den trista situationen att behöva försvara och förklara mig?" Med självbevarelsedrift utbrister hon: "Jag försvarar inte DDR-systemet, jag försvarar mitt eget liv."
DDR var en stat som trakasserade privata företag genom att begränsa deras möjligheter att investera, genom förbud av materialimport och genom föreskrifter om vad som skulle produceras till vilket pris, och till vem varorna fick levereras. Staten bestämde över lönerna i ett land där arbetskraft var en bristvara och det kunde hända att en anställd sa upp sig och i stället började arbeta i ett folkägt företag med högre lön. Konsumentpriserna fick endast motsvara dem från år 1950 trots att tillverkningspriserna hade ökat. Resultatet av en sådan prispolitik är självklar.
Tillsammans med företagsekonomerna Erik Borg och Renate Åkerhielm har germanisten och kulturforskaren Frank-Michael Kirsch undersökt ett antal östtyska företag som klarat sig väl efter den tyska föreningen 1990 och som idag till och med är marknadsledande, trots att västvärlden ansett att allt och alla som härrör från den kommunistiska ordningen inte är värda ett ruttet lingon.
I egenskap av chef i NCC vittnar affärsmannen och civilingenjören Göran Wettlegren om sina erfarenheter och personliga upplevelser under uppbyggnaden av Tyskland efter Andra världskriget. Medan Västtyskland fick hjälp av Marshallplanen, tillät ryssarna inte Marshallhjälp i öst. Tvärtom forslade Sovjetunionen bort allt de kunde ur landet; hela fabriker, råvaror och till och med räls från fungerande järnvägar blev till krigsbyte. Vid den tiden var de tre svenska byggnadsföretagen ABV, JCC och SIAB hårda inbördes konkurrenter och de tävlade bl.a. med andra utländska företag om uppdragen och betalningen finansierades med motköp.
Med hjälp av Bröderna Grimms sagor har flera skönlitterära tyska författare försökt bearbeta murens fall och vad som väckte den sovande Törnrosa. De antyder att tiden hade stått stilla i DDR; en fyrtioårig sömn, ett land i dvala, en mytologisering av ett tänkt tillstånd i en nation, som dignade under en dödsdömd statsform, alltmedan Törnrosa drömde om prinsen som skulle väcka henne till liv igen. Prinsen syntes komma ridande västerifrån, ifrån de obegränsade möjligheternas land, där honungen flödade och man bara behövde gapa för att de stekta fåglarna skulle flyga rakt in i den öppna munnen. Men drömmarna förverkligades inte; det förlovade landet var en myt: "varuhusens strålglans" bleknade och "varuhusäckel" infann sig, skriver Thomas Rosenlöcher. Det första glädjeruset förvandlades till hot. Under "den fyrtioåriga tuppluren" hade flodvatten fortsatt flöda, de tyska folkens sidosömmar passade inte längre ihop. Tidens tand hade gjort människorna omaka. Medan livet i öst hade fogat samman människor så som sker när man behöver varandra, hade västlänningarna vässat sina armbågar och fyllt ut sina liv med statusprylar och skrytbyggen. Lurade! Det kändes nästan som om Törnrosa hellre ville återfalla in i sömnens trygga värld än att behöva uppleva denna mardröm av missförstånd, smädelser och känslomässig nedvärdering.
Sagan slutade alltså inte med orden "sedan levde de lyckligt i alla sina dagar". Men man kan förstås se murens och DDR-diktaturens fall på olika sätt. Eller som litteraturforskaren Ernst-Ullrich Pinkert låter oss förstå i sitt bidrag om Törnrosa och de förespeglade blomstrande landskapen: Konsekvenserna "kan endast besvaras av varje enskild medborgare." Men det finns de som tvivlar. En östtysk som natten till den 9 november 1989 förlorade allt konstaterar: "Det var en fantastisk natt, men det var nästan bara denna enda natt - och sedan var allt över mycket fort."
Under 1990-talet påvisar kulturforskningen och sociologin att det finns stora skillnader mellan öst- och västtyskars inställning och uppfattning vad gäller matvanor, könsroller och sexualitet, jämställdheten mellan könen, arbetsfördelningen i hemmet, hushållsekonomin, inställningen till den egna kroppen, umgängesvanor, boendekultur, politiska och religiösa åsikter och inte minst medieanvändningen. Arbetslösheten i det före detta DDR är fortfarande hög. De av Helmut Kohl år 1990 utlovade "blomstrande landskapen" som Östtyskland skulle utvecklas till, blev till en retorisk bumerang och parodieras fortfarande - i hela Tyskland. Ett citat ur Der Spiegel 2004: "Där hitintills inget blomstrat, kommer heller inget att växa i framtiden."
Guido Westerwelle angrep arbetslösa och socialhjälpstagare i öst. Reaktionen blev att den tevesända bayerska politikersatiren på Nockherberg i mars 2010 riktade udden mot utrikesministern och tolkade hans utsagor "som att han nog helst ville låsa in dem i ett stort taggtrådsskyddat ökenläger i östra Tyskland, ... i de ödsliga, överblommade landskapen."
"Varför ostalgi" undrar Frank-Michael Kirsch i sitt kapitel om "Tankar kring ett outslitligt fenomen" och citerar bl.a. Lothar Fritze (1997), som i sitt arbete använder sig av begreppet "djupsucks-nostalgi": "Människor, som av de nya marknadsekonomiska förhållandena hade förväntat sig en omgående förbättring av levnadsstandarden ser sig nu mitt i ett främmande samhälle fullt av idel ovisshet när de jämför med sitt tidigare livs överskådlighet". Klyftan mellan önskedröm och realpolitik är och förblir en utopi.
Frank-Michael Kirsch ger flera exempel på fruktbart samarbete som underlättade det dagliga livet i DDR. Här handlar det om exempel på reella erfarenheter som östtyskarna gjort under DDR-tiden och som skulle kunna vara en god modell för att effektivisera och samordna den dyra hälsovården i väst; recyclingsystemet, lärarutbildningen, (som PISA-segraren Finland kopierade från DDR) och inte minst barnomsorgen och kvinnornas ställning i samhället, där 92 procent av kvinnorna var aktiva på arbetsmarknaden. Nu får en inte så liten andel av dessa östtyska kvinnor dela de många västtyska kvinnornas lott; de tre KKK-na, "Kinder, Kirche, Küche" (barn, kyrka, kök). Men eftersom erfarenheterna och ideérna härstammar från öst, från ett land vars samhällssystem har krackelerat, kommer förslagen från "fel håll och från fel system".
I sitt avsnitt "Östtyska märkesvaror gör comeback" förklarar Frank-Michael Kirsch varför östtyskarna efter murens fall först vände ryggen åt de egna varorna, men under 1991 upptäckte en klar kvalitetspreferens för östtyska produkter främst på livsmedelssektorn. Östtyskarnas självförtroende har i och med denna förändring naturligtvis stigit. Under de 20 år som gått har det vuxit fram en politisk motiverad uppgift att stärka östidentiteten.
Den ibland oförutsedda efterfrågan på östtyska varor innebar att tiotusentals jobb gick att rädda. Ett tecken på att "ossi-ämnet" plötsligt blev intressant även i väst, visade de sex miljoner tyska biobesökare som såg den västtyska regissören Wolfgang Beckers film "Good Bye, Lenin".
I de tre följande kapitlen redogör Frank-Michael Kirsch för tre östtyska företags väg in i marknadsekonomin. Här handlar det först om vinproducenten Rotkäppchen, som idag är marknadsledande i hela Tyskland och som sedan 2002 varje år vunnit i kategorin mousserande vin i den av Readers Digest utdelade "Pegasus Award European Most Trusted Brands". ASS Altenburger är traditionella spelkort som funnit sin väg in i marknadsekonomin och slutligen berättas solskenshistorien om krukmakerskan Hedwig Bollhagen som under 70 års tid genom sitt konstnärskap och sin yrkesskicklighet lyckades överleva och utveckla sin keramikframställning i fyra tyska stater; Weimarrepubliken, Tredje riket, DDR och det förenade Tyskland. 83 år gammal ansökte hon hos Treuhand om reprivatisering av sitt keramikföretag. Hon sammanförde konst, industri och hantverk och hennes okonstlade och funktionella skapelser älskas av många.
Sitt sista kapitel ägnar Frank-Michael Kirsch åt Treuhand, som mellan 1990 och 1994 var världens största holdingfirma och samtidigt den organisation som ansvarade för 8000 tidigare "folkägda" östtyska företag med fyra miljoner anställda. Treuhand hade som uppgift att under föreningsprocessen i första hand restaurera företag, i andra hand kompensera ägare av företag som inte kunde privatiseras. I största möjligaste mån skulle ägare återfå beslagtagen egendom. Detta skrämde upp östtyska husägare som hade köpt eller arrenderat sina hus i god tro av den östtyska staten. I en fotnot med hänvisning till "Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, Bulletin Nr. 1/04, s. 16 ff." konstateras att den svenska regeringen 1986 skrev ett avtal med DDR om att Sverige avsade sig alla svenska medborgares anspråk i DDR mot ett engångsbelopp på 70 miljoner kronor. "Hade man tur så fick man tillbaka några tusenlappar från den svenska regeringen, oftast för en fastighet som var värd flera miljoner. Hade man otur fick man ingenting", klagar Thomas Ahlström, Göteborg, som omnämns i fotnoten.
Principen "restitution före kompensation" medförde att Tyskland, genom att investera i föråldrade strukturer, gick med ryggen mot framtiden. Man offrade en allmänbildad, tekniskt och naturvetenskapligt skolad och erfaren personal och gick miste om tillväxtfaktorer. Företag som förväntades bli sålda av Treuhand tvingades ju reducera sin forskningspersonal. Konsekvenserna kan studeras idag. I Förbundsregeringens årsrapport 2009 "Frihet, enhet, demokrati" konstateras att "mindre än fem procent av de industriella forsknings- och untvecklingsmedlen utfaller på de nya länderna." Därmed går betydande marknadsandelar förlorade. Dessutom tillvaratogs inte östtyskarnas historia och livserfarenhet. Sommaren 1992 fanns det bland Treuhands styrelsemedlemmar och direktörer inte en enda östtysk kvar.
Att utestänga östtyskarna från alla viktiga beslut, att degradera dem till verktyg blev till ett hinder för det tyska folkets enande.
Trots att jag under hela min yrkesverksamma tid har ägnat mig åt de tyska och österrikiska samhällsfrågorna, har jag genom att ta del av denna vetenskapliga studie fått en ny syn på händelseutvecklingen efter Andra världskriget. Det är viktigt att lära av historien. Kan vi också i dessa ekonomiska kristider bli klokare och mer vidsynta av denna antologi, har detta forskningsprojekt verkligen bidragit till förändring.
Och det är väl vad forskning borde syfta till.
Tjugo år med väst sedd ur östtysk synvinkel
"... där isen höll nyss" Östtyska erfarenheter före och under enhetsprocessen
Frank-Michael Kirsch (red)
Mångkulturellt centrum
Antologin "... där isen höll nyss" är resultatet av ett interdisciplinärt forskningsprojekt som finansierats av Östersjöstiftelsen med bidrag av Susanne Lüders, Frank Thomas Grub, Göran Wettlegren, Ernst-Ullrich Pinkert och Frank-Michael Kirsch. Särskilt i dessa tider är denna vetenskapliga studie högintressant per se och då inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv, när ett flertal länder inom EU har stora ekonomiska problem. Hur kan det komma sig att och vad händer när en stat går bankrutt?
Antologin inleds med ett känslomässigt färgat bidrag av Susanne Lüders från Magdeburg, idag EU-representant för kulturella frågor för den östtyska delstaten Sachsen-Anhalt i Brüssel. Hon ställer sig den retoriska frågan: "Skulle vi östtyskar, vi Ossis, verkligen vara mindre begåvade? Kan vi inte leva upp till den västliga elegansen och vältaligheten? Kan vi inte läsa och skriva och gå upprätt på två ben?" Hur kommer det sig annars att endast tre handläggare av de tio som representerar de östtyska delstaterna i Brüssel är östtyskar och resten härstammar från de gamla delstaterna i väst? Hennes röst andas förtvivlan, men även ilska när hon frågar sig själv och oss: "Varför hamnar jag alltid i den trista situationen att behöva försvara och förklara mig?" Med självbevarelsedrift utbrister hon: "Jag försvarar inte DDR-systemet, jag försvarar mitt eget liv."
DDR var en stat som trakasserade privata företag genom att begränsa deras möjligheter att investera, genom förbud av materialimport och genom föreskrifter om vad som skulle produceras till vilket pris, och till vem varorna fick levereras. Staten bestämde över lönerna i ett land där arbetskraft var en bristvara och det kunde hända att en anställd sa upp sig och i stället började arbeta i ett folkägt företag med högre lön. Konsumentpriserna fick endast motsvara dem från år 1950 trots att tillverkningspriserna hade ökat. Resultatet av en sådan prispolitik är självklar.
Tillsammans med företagsekonomerna Erik Borg och Renate Åkerhielm har germanisten och kulturforskaren Frank-Michael Kirsch undersökt ett antal östtyska företag som klarat sig väl efter den tyska föreningen 1990 och som idag till och med är marknadsledande, trots att västvärlden ansett att allt och alla som härrör från den kommunistiska ordningen inte är värda ett ruttet lingon.
I egenskap av chef i NCC vittnar affärsmannen och civilingenjören Göran Wettlegren om sina erfarenheter och personliga upplevelser under uppbyggnaden av Tyskland efter Andra världskriget. Medan Västtyskland fick hjälp av Marshallplanen, tillät ryssarna inte Marshallhjälp i öst. Tvärtom forslade Sovjetunionen bort allt de kunde ur landet; hela fabriker, råvaror och till och med räls från fungerande järnvägar blev till krigsbyte. Vid den tiden var de tre svenska byggnadsföretagen ABV, JCC och SIAB hårda inbördes konkurrenter och de tävlade bl.a. med andra utländska företag om uppdragen och betalningen finansierades med motköp.
Med hjälp av Bröderna Grimms sagor har flera skönlitterära tyska författare försökt bearbeta murens fall och vad som väckte den sovande Törnrosa. De antyder att tiden hade stått stilla i DDR; en fyrtioårig sömn, ett land i dvala, en mytologisering av ett tänkt tillstånd i en nation, som dignade under en dödsdömd statsform, alltmedan Törnrosa drömde om prinsen som skulle väcka henne till liv igen. Prinsen syntes komma ridande västerifrån, ifrån de obegränsade möjligheternas land, där honungen flödade och man bara behövde gapa för att de stekta fåglarna skulle flyga rakt in i den öppna munnen. Men drömmarna förverkligades inte; det förlovade landet var en myt: "varuhusens strålglans" bleknade och "varuhusäckel" infann sig, skriver Thomas Rosenlöcher. Det första glädjeruset förvandlades till hot. Under "den fyrtioåriga tuppluren" hade flodvatten fortsatt flöda, de tyska folkens sidosömmar passade inte längre ihop. Tidens tand hade gjort människorna omaka. Medan livet i öst hade fogat samman människor så som sker när man behöver varandra, hade västlänningarna vässat sina armbågar och fyllt ut sina liv med statusprylar och skrytbyggen. Lurade! Det kändes nästan som om Törnrosa hellre ville återfalla in i sömnens trygga värld än att behöva uppleva denna mardröm av missförstånd, smädelser och känslomässig nedvärdering.
Sagan slutade alltså inte med orden "sedan levde de lyckligt i alla sina dagar". Men man kan förstås se murens och DDR-diktaturens fall på olika sätt. Eller som litteraturforskaren Ernst-Ullrich Pinkert låter oss förstå i sitt bidrag om Törnrosa och de förespeglade blomstrande landskapen: Konsekvenserna "kan endast besvaras av varje enskild medborgare." Men det finns de som tvivlar. En östtysk som natten till den 9 november 1989 förlorade allt konstaterar: "Det var en fantastisk natt, men det var nästan bara denna enda natt - och sedan var allt över mycket fort."
Under 1990-talet påvisar kulturforskningen och sociologin att det finns stora skillnader mellan öst- och västtyskars inställning och uppfattning vad gäller matvanor, könsroller och sexualitet, jämställdheten mellan könen, arbetsfördelningen i hemmet, hushållsekonomin, inställningen till den egna kroppen, umgängesvanor, boendekultur, politiska och religiösa åsikter och inte minst medieanvändningen. Arbetslösheten i det före detta DDR är fortfarande hög. De av Helmut Kohl år 1990 utlovade "blomstrande landskapen" som Östtyskland skulle utvecklas till, blev till en retorisk bumerang och parodieras fortfarande - i hela Tyskland. Ett citat ur Der Spiegel 2004: "Där hitintills inget blomstrat, kommer heller inget att växa i framtiden."
Guido Westerwelle angrep arbetslösa och socialhjälpstagare i öst. Reaktionen blev att den tevesända bayerska politikersatiren på Nockherberg i mars 2010 riktade udden mot utrikesministern och tolkade hans utsagor "som att han nog helst ville låsa in dem i ett stort taggtrådsskyddat ökenläger i östra Tyskland, ... i de ödsliga, överblommade landskapen."
"Varför ostalgi" undrar Frank-Michael Kirsch i sitt kapitel om "Tankar kring ett outslitligt fenomen" och citerar bl.a. Lothar Fritze (1997), som i sitt arbete använder sig av begreppet "djupsucks-nostalgi": "Människor, som av de nya marknadsekonomiska förhållandena hade förväntat sig en omgående förbättring av levnadsstandarden ser sig nu mitt i ett främmande samhälle fullt av idel ovisshet när de jämför med sitt tidigare livs överskådlighet". Klyftan mellan önskedröm och realpolitik är och förblir en utopi.
Frank-Michael Kirsch ger flera exempel på fruktbart samarbete som underlättade det dagliga livet i DDR. Här handlar det om exempel på reella erfarenheter som östtyskarna gjort under DDR-tiden och som skulle kunna vara en god modell för att effektivisera och samordna den dyra hälsovården i väst; recyclingsystemet, lärarutbildningen, (som PISA-segraren Finland kopierade från DDR) och inte minst barnomsorgen och kvinnornas ställning i samhället, där 92 procent av kvinnorna var aktiva på arbetsmarknaden. Nu får en inte så liten andel av dessa östtyska kvinnor dela de många västtyska kvinnornas lott; de tre KKK-na, "Kinder, Kirche, Küche" (barn, kyrka, kök). Men eftersom erfarenheterna och ideérna härstammar från öst, från ett land vars samhällssystem har krackelerat, kommer förslagen från "fel håll och från fel system".
I sitt avsnitt "Östtyska märkesvaror gör comeback" förklarar Frank-Michael Kirsch varför östtyskarna efter murens fall först vände ryggen åt de egna varorna, men under 1991 upptäckte en klar kvalitetspreferens för östtyska produkter främst på livsmedelssektorn. Östtyskarnas självförtroende har i och med denna förändring naturligtvis stigit. Under de 20 år som gått har det vuxit fram en politisk motiverad uppgift att stärka östidentiteten.
Den ibland oförutsedda efterfrågan på östtyska varor innebar att tiotusentals jobb gick att rädda. Ett tecken på att "ossi-ämnet" plötsligt blev intressant även i väst, visade de sex miljoner tyska biobesökare som såg den västtyska regissören Wolfgang Beckers film "Good Bye, Lenin".
I de tre följande kapitlen redogör Frank-Michael Kirsch för tre östtyska företags väg in i marknadsekonomin. Här handlar det först om vinproducenten Rotkäppchen, som idag är marknadsledande i hela Tyskland och som sedan 2002 varje år vunnit i kategorin mousserande vin i den av Readers Digest utdelade "Pegasus Award European Most Trusted Brands". ASS Altenburger är traditionella spelkort som funnit sin väg in i marknadsekonomin och slutligen berättas solskenshistorien om krukmakerskan Hedwig Bollhagen som under 70 års tid genom sitt konstnärskap och sin yrkesskicklighet lyckades överleva och utveckla sin keramikframställning i fyra tyska stater; Weimarrepubliken, Tredje riket, DDR och det förenade Tyskland. 83 år gammal ansökte hon hos Treuhand om reprivatisering av sitt keramikföretag. Hon sammanförde konst, industri och hantverk och hennes okonstlade och funktionella skapelser älskas av många.
Sitt sista kapitel ägnar Frank-Michael Kirsch åt Treuhand, som mellan 1990 och 1994 var världens största holdingfirma och samtidigt den organisation som ansvarade för 8000 tidigare "folkägda" östtyska företag med fyra miljoner anställda. Treuhand hade som uppgift att under föreningsprocessen i första hand restaurera företag, i andra hand kompensera ägare av företag som inte kunde privatiseras. I största möjligaste mån skulle ägare återfå beslagtagen egendom. Detta skrämde upp östtyska husägare som hade köpt eller arrenderat sina hus i god tro av den östtyska staten. I en fotnot med hänvisning till "Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, Bulletin Nr. 1/04, s. 16 ff." konstateras att den svenska regeringen 1986 skrev ett avtal med DDR om att Sverige avsade sig alla svenska medborgares anspråk i DDR mot ett engångsbelopp på 70 miljoner kronor. "Hade man tur så fick man tillbaka några tusenlappar från den svenska regeringen, oftast för en fastighet som var värd flera miljoner. Hade man otur fick man ingenting", klagar Thomas Ahlström, Göteborg, som omnämns i fotnoten.
Principen "restitution före kompensation" medförde att Tyskland, genom att investera i föråldrade strukturer, gick med ryggen mot framtiden. Man offrade en allmänbildad, tekniskt och naturvetenskapligt skolad och erfaren personal och gick miste om tillväxtfaktorer. Företag som förväntades bli sålda av Treuhand tvingades ju reducera sin forskningspersonal. Konsekvenserna kan studeras idag. I Förbundsregeringens årsrapport 2009 "Frihet, enhet, demokrati" konstateras att "mindre än fem procent av de industriella forsknings- och untvecklingsmedlen utfaller på de nya länderna." Därmed går betydande marknadsandelar förlorade. Dessutom tillvaratogs inte östtyskarnas historia och livserfarenhet. Sommaren 1992 fanns det bland Treuhands styrelsemedlemmar och direktörer inte en enda östtysk kvar.
Att utestänga östtyskarna från alla viktiga beslut, att degradera dem till verktyg blev till ett hinder för det tyska folkets enande.
Trots att jag under hela min yrkesverksamma tid har ägnat mig åt de tyska och österrikiska samhällsfrågorna, har jag genom att ta del av denna vetenskapliga studie fått en ny syn på händelseutvecklingen efter Andra världskriget. Det är viktigt att lära av historien. Kan vi också i dessa ekonomiska kristider bli klokare och mer vidsynta av denna antologi, har detta forskningsprojekt verkligen bidragit till förändring.
Och det är väl vad forskning borde syfta till.
fredag 21 maj 2010
200-årsfirandet av Bernadottedynastins grundande i Sverige
Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-05-21 kl. 00:00
200 årsfirandet av Bernadottedynastins grundande i Sverige
Nyheter
I närvaro av Hennes Majestät Drottning Sylvia firade Franska Institutet 200-årsminnet (1810-2010) av Bernadottedynastins grundande. Firandet ägde rum i Börssalen i Stockholm. Konferensen leddes av Dick Harrison.
Författaren Herman Lindqvist skildrade den historiska bakgrunden till att baron Carl-Otto Mörner övertygade ministerrådet att värva marskalk Jean- Baptiste Bernadotte att leda Sverige ut ur krisen. Baronen var övertygad om att Sverige behövde en militärt framgångsrik kronprins för att ha en chans att vinna tillbaka Finland från Ryssland. År 1811 blev Jean- Baptiste Bernadotte regent i Sverige och 1818, efter Karl XIII död, besteg han den svenska tronen.
Historieprofessorn vid universitetet i Toulouse II-Le Mirail, Jean-François Berdahs, betonade Jean- Baptiste Bernadottes fredstiftande insats, hans bemödan att säkra landets gränser, hans övertygelse om att Sverige skulle vara neutralt för att kunna utvecklas maximalt, diplomatins betydelse för den goda sämjan med Ryssland och Storbritannien och inte minst hans insats för Sverige som jordbruksland.
Generalkonsuln Olof Sjöström som publicerat essän Karl XIV Johan: Det moderna Sveriges grundare, 2009, ansåg att svenskarna hitintills inte uppskattat Jean- Baptiste Bernadotte efter förtjänst. Kungen ställde till och med sin personliga förmögenhet till förfogande för att befria Sverige ur landets ekonomiska stagnation. Han förbättrade infrastrukturen, byggde ut banksystemet, organiserade statsapparaten, byggde Göta Kanal, skapade arbeten så att folk fick mat på bordet och lade grunden till det moderna svenska samhället.
Visserligen förlorade han stora penningsummor på banktransaktioner, något som han blev hårt kritiserad för, men betalade personligen tillbaka skulderna ur egen ficka. Den svenska valutan stabiliserades och när inte kassan räckte till, lånade han pengar av köpmännen i Ystad. Jean- Baptiste Bernadotte lät bygga sjukhus och införde socialsystemet.
I den efterföljande diskussionen ställdes frågan varför Jean- Baptiste Bernadotte ändå har fått ett sådant dåligt eftermäle. Man beskyller honom för att ha varit en konservativ gammal reaktionär, som aldrig lärde sig svenska, sina undersåtars modersmål.
Herman Lindqvist konstaterade att svenskarna inte gillar kungar, medan Olof Sjöström påpekade att språkförbistringen kan ha varit orsaken. Kungen skrev sina memoarer på franska, ett språk som ingen förstod. I Frankrike betraktas Jean- Baptiste Bernadotte alltjämt som förrädare. Hans relation med Napoleon sägs inte ha varit den bästa. Dick Harrison fick förklara varför ingen historiker hade intresserat sig för att skriva hans historia, när det finns så mycket material att gräva ur. Men han blev svaret skyldig, men betonade avslutningsvis fördelen med att lära sig det franska tungomålet.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
200 årsfirandet av Bernadottedynastins grundande i Sverige
Nyheter
I närvaro av Hennes Majestät Drottning Sylvia firade Franska Institutet 200-årsminnet (1810-2010) av Bernadottedynastins grundande. Firandet ägde rum i Börssalen i Stockholm. Konferensen leddes av Dick Harrison.
Författaren Herman Lindqvist skildrade den historiska bakgrunden till att baron Carl-Otto Mörner övertygade ministerrådet att värva marskalk Jean- Baptiste Bernadotte att leda Sverige ut ur krisen. Baronen var övertygad om att Sverige behövde en militärt framgångsrik kronprins för att ha en chans att vinna tillbaka Finland från Ryssland. År 1811 blev Jean- Baptiste Bernadotte regent i Sverige och 1818, efter Karl XIII död, besteg han den svenska tronen.
Historieprofessorn vid universitetet i Toulouse II-Le Mirail, Jean-François Berdahs, betonade Jean- Baptiste Bernadottes fredstiftande insats, hans bemödan att säkra landets gränser, hans övertygelse om att Sverige skulle vara neutralt för att kunna utvecklas maximalt, diplomatins betydelse för den goda sämjan med Ryssland och Storbritannien och inte minst hans insats för Sverige som jordbruksland.
Generalkonsuln Olof Sjöström som publicerat essän Karl XIV Johan: Det moderna Sveriges grundare, 2009, ansåg att svenskarna hitintills inte uppskattat Jean- Baptiste Bernadotte efter förtjänst. Kungen ställde till och med sin personliga förmögenhet till förfogande för att befria Sverige ur landets ekonomiska stagnation. Han förbättrade infrastrukturen, byggde ut banksystemet, organiserade statsapparaten, byggde Göta Kanal, skapade arbeten så att folk fick mat på bordet och lade grunden till det moderna svenska samhället.
Visserligen förlorade han stora penningsummor på banktransaktioner, något som han blev hårt kritiserad för, men betalade personligen tillbaka skulderna ur egen ficka. Den svenska valutan stabiliserades och när inte kassan räckte till, lånade han pengar av köpmännen i Ystad. Jean- Baptiste Bernadotte lät bygga sjukhus och införde socialsystemet.
I den efterföljande diskussionen ställdes frågan varför Jean- Baptiste Bernadotte ändå har fått ett sådant dåligt eftermäle. Man beskyller honom för att ha varit en konservativ gammal reaktionär, som aldrig lärde sig svenska, sina undersåtars modersmål.
Herman Lindqvist konstaterade att svenskarna inte gillar kungar, medan Olof Sjöström påpekade att språkförbistringen kan ha varit orsaken. Kungen skrev sina memoarer på franska, ett språk som ingen förstod. I Frankrike betraktas Jean- Baptiste Bernadotte alltjämt som förrädare. Hans relation med Napoleon sägs inte ha varit den bästa. Dick Harrison fick förklara varför ingen historiker hade intresserat sig för att skriva hans historia, när det finns så mycket material att gräva ur. Men han blev svaret skyldig, men betonade avslutningsvis fördelen med att lära sig det franska tungomålet.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
söndag 16 maj 2010
Litteraturkritiker anno 1931 ser Ivar Lo-Johanssons verk som bottennapp
Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-05-09 kl. 00:00
Essäer - Litteratur
Den första generationen arbetarskildrare, de som även kallas "de borgerliga", debuterade kring 1910 i Sverige. De kom från medelklassen eller var lantbrukarsöner och skildrade borgerliga miljöer. Författare som Elin Wägner och Norrlandsskildraren Ludvig Nordström arbetade tidvis även som journalister och lärde sig skriva rappt, åskådligt och medryckande. Martin Koch var en av de första författarna som skildrade arbetarklassen i Sverige och sömmerskan Maria Sandel var en av de första autodidakterna som skrev realistiska berättelser om stadsproletariatet; om förtryck och om orättvisor i samhället. Även Dan Andersson tillhörde de självlärda arbetarförfattarna. Dessa författare fullföljde 1880 och 1890-talens realism och naturalism i Strindbergsk och Söderbergsk tappning.
I början av 1900-talet kom Freuds psykoanalys, som skulle bana vägen för en öppen livsstil och befria människorna från hämningar och neuroser. Såväl Pär Lagerkvists diktsamling Ångest, 1916 och samlingen Onda sagor som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping är goda exempel på tiotalisternas inspirationskällor. Som grädde på moset utkom den adliga Agnes von Krusenstjernas romanserie om Tony som skildrar en ung flickas utveckling till kvinna. Hon skrev om allt från ung erotik till homosexualitet och incest och öppnade därmed vägen för realistiska skildringar av kärlek, äktenskap och familj. I början av 30-talet föranledde denna romanserie en het debatt om öppenhet och moral i litteraturen. En del kritiker skrämdes och skämdes, ansåg att "adelsdamen" borde visa "god ton" i sin skildring av det erotiska, men deras kritik bemöttes av en lång rad skribenter som ville rasera tabumurarna kring sexualiteten i ren Freudiansk anda.
Efter första världskriget hade man bildat Nationernas Förbund för att säkerställa en utveckling mot demokrati och efter rösträttsreformerna befann sig arbetarklassen i många länder på frammarsch. I Sovjetunionen pågick ett samhällsexperiment som fascinerade eller skrämde, i Italien och Tyskland uppstod fascistiska rörelser. I slutet av 20-talet diskuterades experimenterande romanförfattare som Joyce och Hemingway i litteraturartiklar och impulsgivare som Apollinaire, Sandburg och Eliot presenterades genom översättningar till svenska.
Nya bildningsvägar öppnades för de stora massorna genom folkhögskolorna och folkrörelsernas bildningsverksamhet. I Sovjetunionen uppstod den socialistiska realismen. För många hugade författare blev biblioteken till universitet och de bildade sig på egen hand genom att läsa böcker av Zola, Gorkij, Majakovskij, Jack London och inhemska föregångare som Strindberg och Dan Andersson. Den en gång av prästerskapet påtvingade läskunnigheten som kontrollerades genom husförhören för att fostra folk till lydnad och underkastelse ledde till att underklassen började läsa och diskutera Överhetens lagar och förordningar och därigenom även började ifrågasätta dem.
Under 30-talets demokratiseringsprocess framträdde en grupp autodidakta författare med proletär bakgrund. Vilhelm Moberg, vars far var soldattorpare, berättar hur vandringsbiblioteken påverkade hans liv. Eyvind Johnsons far var stenarbetare, Josef Kjellgrens sjöman. Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson växte upp i statarfamiljer., Moa Martinsons mamma arbetade på fabrik och Rudolf Värnlunds var tobaksarbeterska.
Eyvind Johnson och Vilhelm Mobergs böcker andas objektiv realism, medan det sociala engagemanget framträder tydligare hos Fridegård. Lo-Johanssons statarskildringar närmar sig kollektivromanen.
I början av 30-talet debatterades de nya idéerna dels i dagspressen och dels i de många nystartade tidskrifterna Fronten, Fönstret, Clarité och Folkrörelsetidskriften Folket i Bild, som innehöll följetonger, noveller, reportage och Rit-Olas serie Biffen och Bananen. Förlaget gav också ut lågprisböcker som Folkböckerna och Världsbiblioteket. De moderna maskinerna skulle överta det hårda arbetet. Man skulle inte behöva slita ut sina kroppar. Det skulle bli bättre tider för alla. Medier som radio och film förväntades ge fattigfolket nya kulturupplevelser. På 1930-talet var tron på den nya tidsåldern stark och slagordet vid den stora Stockholmsutställningen lydde "acceptera" eller med Artur Lundkvists ord:
Vi måste lära de nya melodierna
och plocka de nya orden ur rymden
med våra läppar.
Jag har i mitt researcharbete för min dokumentärroman om Kolonisterna på hjortronmyrarna som utkommer i höst gått igenom dagspressen mellan 1922 och 1935. Jag har främst haft anledning att koncentrera mig på samhällsdebatten om arbetslösheten och på vilket sätt staten under denna tid försökte lösa emigrationsfrågan för att "bevara det svenska blodet svenskt". Eftersom var femte svensk hade utvandrat mellan 1860 och 1920-talet gjorde Sveriges regering ett försök att hejda strömmen och erbjöd arbetslösa industriarbetare kolonat i norra Sverige. De arbetslösa industriarbetarna erbjöds att dika ur blötmyar för att skaffa sig och sina familjer mat på bordet och kläder på kroppen. Arbetslinjen anno 1920.
Den nya unga författargenerationen hade trätt fram i samlad trupp i tidskrifter och tidningsartiklar under en antiestetisk fana. I Stockholms-Tidningen, på den tiden Sveriges största liberala morgontidning, hittar jag en artikel daterad söndagen den 3 maj 1931 med titeln "Fram för esteticismen!" i vilken signaturen G- T-s i hatiska ordalag delar upp författarna i får och getter. Redaktionen försäkrar i en kommentar vid sidan om att artikelförfattaren själv är mycket ung och tillhör samma generation som de författare han hånar.
Proletärförfattarna hade skrämt vettet ur borgerligheten. Man var skräckslagen för att klasskampen skulle utmynna i ett socialistiskt samhälle, särskilt om man betraktade de protestdemonstrationer som ledde till dödsskjutningarna i Ådalen 11 dagar senare, den 14 maj 1931.
Skribenten ställer frågan: "Vart barkar det hän med den litterära svenska prosan och den svenska lyriken? Många ställer sig säkert frågan", fortsätter han, "om inte den svenska dikten sjuder av liv och lust, sprakar av nya idéer, är fylld till brädden av jäsande sav?" Han konstaterar sedan att det inte finns någon ny svensk lyrik och att de svaga ansatser som finns inte förtjänar namnet. Han anser att det på 1930-talet inte kommit ut någon ny diktsamling som haft en verkligt haltfull ton, vars värde varit högre än det boklådspris den optimistiske bokförläggaren satt. "Det finns faktiskt ingenting att läsa", skriver han, och det lilla som finns gör honom beklämd. "Aldrig förr har det skrivits så otympligt, klumpigt, tafatt och till form och innehåll så glanslöst och stillöst som då våra diktare står i kontakt med tiden", klagar han.
Signaturen G-T-s drar sitt svärd och hugger till: "Bottennappet står Ivar Lo-Johanssons diktsamling "Klyvnadens tid" för. Den som på fullt allvar fått ut något av denna så kallade diktsamling är antingen en storartad lögnare eller också äger han en godhet som inte är av denna värld." Han ser Ivar Lo-Johanssons diktverk som ett varnande exempel på hur illa det kan gå, när den unga arroganta generationen ger sig på att skapa en modern och frigjord verskonst som tar avstånd från det som de kallar "sentimentala joller och estetiska krimskrams, som präglar den äldre svenska diktkonsten". Resultatet anser han vara så löjeväckande att det inte är värt att spilla ord på. (Något som han ju i alla fall gör). Felet ligger enligt skribentens åsikt i att denna nya diktning förs fram under buller och bång av förlagen och tar plats i kulturdiskussionen. "Allmänheten blir lurad på konfekten och får ordrika förklaringar som andlig näring istället för litterär njutning".
I början av 1920-talet hade den europeiska modernismen fått ett snabbt genomslag i den finlandssvenska litteraturen, där den blev livskraftig. Den inspirerade i sin tur de svenska lyrikerna och gav dem viktiga impulser. Intresset för portalfiguren Edith Södergran hade blivit kultartat i Sverige. En modernistisk författargrupp, i vilken även den konstintresserade Elmer Diktonius ingick, hade bildats i Helsingfors. Liksom expressionisterna och futuristerna ansåg han att även lyriken borde vara uttrycksfull. I sin debutdiktsamling Jaguaren gör han sin inställning klar:
Så är vi två, min dikt och jag: en klo.
En vilja är vi två, ett gap en tand.
Tillsammans är vi: en maskin som slår.
"Folk luras att läsa sinnessjuka dikter av finska namn som Diktonius, Malmström, Parland m.fl. som de unga svenska lyrikerna ser som sina förebilder. Det vore ju som att tvinga in diktare i andliga fackföreningar", väser artikelförfattaren. Artur Lundkvist är bland dem som hyllar Diktonius för dennes internationalism och kollektivism. Även Lundkvists smak för den nya "hedendomen" som högst lämpligt ämne för tidens diktare, kritiseras hårt av skribenten, "fastän Lundkvists egen produktion uppvisat en betydligt djupare ambition". "Det skulle ju kunna hända att en skald skulle vilja sjunga om nationalism, individualism och gammal religiositet och sjunga starkt och härligt och fritt ur djupet av sitt hjärta och väsens egenart! Om han istället tvingades besjunga annat, skulle hans dikt bli matt, färglös och ointressant för att kunna hävda sig och behaga "de unga" och det nya kotteri som visat tydliga tendenser att vilja se sig själva som andliga ledare och föregångsmän med gester som de hämtat från enklare "Folkets Hus-möten". Man måste värja sig mot denna asociala esteticism", varnar han. Dikten "ska vara höjd över tiden, den ska springa fram ur unga diktarhjärtan som Pallas Athene en gång sprang fram ur Olympierns huvud; som blixt, som låga, som flamma, icke som reklamvers för politiska eller filosofiska system, då är den som en prostituerad, då är den såld!" Skalden ska aldrig få vara "A man in the Street", d.v.s. gatans.
Likadant anser han det vara med den skönlitterära prosan, som enligt hans åsikt hamnat i estetiskt förfall. Författarna saknar i hans tyckte stilkänsla i rent upprörande grad och de struntar helt i språket. Ett litet undantag inrymmer han för den som han skriver både originelle och reflekterande Eyvind Johnson. Prosan är för övrigt trist och enformig, utan varje spår av kultur och finess som den presenteras av de pretentiösa Ivar Lo-Johansson och Rudolf Värnlund. "Deras motstycke finns inte i hela Skandinavien", ryter han. Några högre formella talanger ser han sig inte heller med bästa vilja kunna tillerkänna Josef Kjellgren, Erik Asklund eller Gustaf Sandgren. De skriver visserligen en hygglig och anständig prosa, men den är inte mycket mer värd än den beskedliga romanstil som behärskas av damerna Anna Björkman, Elisabeth Högström-Lövberg eller Hanna Söderlund-Hammar. Men han lovordar bland andra Sven Stolpe och Franz G. Bengtson som företräder den konstnärliga svenska prosan. De slår vakt om traditionen. Här finns det rent estetiska intresset för ett vackert språk, här finns ett öra för raffinerade nyanser och välljud för välljudets egen skull. Raka motsatsen alltså till "den soppa som den yngsta författargenerationen bjuder oss på..." Pratbubblor.
När han delar ut rekommendationer motsäger han sig själv: "De unga ska uppträda mindre självmedvetet, snobba mindre med lösa slagord och tomma fraser, ha en ödmjukare inställning till det höga kall de vigt sina liv åt och framför allt ska de handskas varsammare med det svenska språket. De ska lära sig av kritikerna och journalisterna att språket har ett egenvärde, att Ordet alltjämt är det bästa och säkraste medlet att få folk att lyssna. Men det ska vara ord som sjunger högt och rent och fritt, inte ett som är grått och sömnigt och fantasilöst". Bl.a. uppmanar han arbetarförfattarna att rycka sig loss ur sin självförgudning, inbördes beundran och dödande kotteriväsen. Han uppmanar var och en att gå sin egen väg, tänka egna tankar och inte berusa sig med kollektivismens farliga evangelium. "Författarskapet ska vara strävsamt, metodiskt och ödmjukt. Man blir inte författare genom att köpa sig en skrivmaskin och habilt lyssna av och själlöst återge det nyaste modet och det sista skriket", förmanar han.
Till saken hör att några av de kritiserade och "undermåliga" författarna samtidigt var medarbetare på Stockholms-Tidningen, vars redaktion visade stor självironi, när de i samma tidningsutgåva publicerade två artiklar av de risade författarna, Rudolf Värnlund och Josef Kjellgren som ett tecken på Stockholms-Tidningens orubbade förtroende för dem. Redaktionen utlovar även ett genmäle, som jag emellertid inte kan hitta bland mikrofilmerna på Kungliga biblioteket.
Vilken betydelse fick då arbetarförfattarna? De medverkade till att en ny samhällsklass kunde skildra realistiska livsmiljöer som tidigare i stor utsträckning förekommit som komiska och pittoreska inslag i litteraturen. Det var författare ur livets egen skola som raserade tabuvallarna. IvarLo-Johanssons romaner och noveller om statarsystemet skapade en debatt som ledde till att statsystemet avskaffades år 1945. Han fick äretiteln "statarnas ombudsman i litteraturen". Arbetarförfattarna skildrade med allvar och inlevelse människors liv och bidrog till att folk som inte hade råd att läsa böcker började läsa dem som följetonger i veckotidningar som Folket i Bild och Konsumentbladet, det som senare blev tidskriften Vi. Dessa ickeakademiska berättare bidrog i hög grad till att hålla det svenska språket levande.
Läskunnigheten i landet förstärktes genom att folk kände igen sig i skildringarna och god litteratur blev allmänt tillgänglig. Allmänheten insåg bibliotekens värde, det värde som nu håller på att förstöras.
Sist men inte minst ställer jag mig frågan: Hur skulle vårt samhälle se ut idag utan författare som Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Per-Anders Fogelström, Jan Fridegård och Karin Boye?
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Essäer - Litteratur
Den första generationen arbetarskildrare, de som även kallas "de borgerliga", debuterade kring 1910 i Sverige. De kom från medelklassen eller var lantbrukarsöner och skildrade borgerliga miljöer. Författare som Elin Wägner och Norrlandsskildraren Ludvig Nordström arbetade tidvis även som journalister och lärde sig skriva rappt, åskådligt och medryckande. Martin Koch var en av de första författarna som skildrade arbetarklassen i Sverige och sömmerskan Maria Sandel var en av de första autodidakterna som skrev realistiska berättelser om stadsproletariatet; om förtryck och om orättvisor i samhället. Även Dan Andersson tillhörde de självlärda arbetarförfattarna. Dessa författare fullföljde 1880 och 1890-talens realism och naturalism i Strindbergsk och Söderbergsk tappning.
I början av 1900-talet kom Freuds psykoanalys, som skulle bana vägen för en öppen livsstil och befria människorna från hämningar och neuroser. Såväl Pär Lagerkvists diktsamling Ångest, 1916 och samlingen Onda sagor som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping är goda exempel på tiotalisternas inspirationskällor. Som grädde på moset utkom den adliga Agnes von Krusenstjernas romanserie om Tony som skildrar en ung flickas utveckling till kvinna. Hon skrev om allt från ung erotik till homosexualitet och incest och öppnade därmed vägen för realistiska skildringar av kärlek, äktenskap och familj. I början av 30-talet föranledde denna romanserie en het debatt om öppenhet och moral i litteraturen. En del kritiker skrämdes och skämdes, ansåg att "adelsdamen" borde visa "god ton" i sin skildring av det erotiska, men deras kritik bemöttes av en lång rad skribenter som ville rasera tabumurarna kring sexualiteten i ren Freudiansk anda.
Efter första världskriget hade man bildat Nationernas Förbund för att säkerställa en utveckling mot demokrati och efter rösträttsreformerna befann sig arbetarklassen i många länder på frammarsch. I Sovjetunionen pågick ett samhällsexperiment som fascinerade eller skrämde, i Italien och Tyskland uppstod fascistiska rörelser. I slutet av 20-talet diskuterades experimenterande romanförfattare som Joyce och Hemingway i litteraturartiklar och impulsgivare som Apollinaire, Sandburg och Eliot presenterades genom översättningar till svenska.
Nya bildningsvägar öppnades för de stora massorna genom folkhögskolorna och folkrörelsernas bildningsverksamhet. I Sovjetunionen uppstod den socialistiska realismen. För många hugade författare blev biblioteken till universitet och de bildade sig på egen hand genom att läsa böcker av Zola, Gorkij, Majakovskij, Jack London och inhemska föregångare som Strindberg och Dan Andersson. Den en gång av prästerskapet påtvingade läskunnigheten som kontrollerades genom husförhören för att fostra folk till lydnad och underkastelse ledde till att underklassen började läsa och diskutera Överhetens lagar och förordningar och därigenom även började ifrågasätta dem.
Under 30-talets demokratiseringsprocess framträdde en grupp autodidakta författare med proletär bakgrund. Vilhelm Moberg, vars far var soldattorpare, berättar hur vandringsbiblioteken påverkade hans liv. Eyvind Johnsons far var stenarbetare, Josef Kjellgrens sjöman. Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson växte upp i statarfamiljer., Moa Martinsons mamma arbetade på fabrik och Rudolf Värnlunds var tobaksarbeterska.
Eyvind Johnson och Vilhelm Mobergs böcker andas objektiv realism, medan det sociala engagemanget framträder tydligare hos Fridegård. Lo-Johanssons statarskildringar närmar sig kollektivromanen.
I början av 30-talet debatterades de nya idéerna dels i dagspressen och dels i de många nystartade tidskrifterna Fronten, Fönstret, Clarité och Folkrörelsetidskriften Folket i Bild, som innehöll följetonger, noveller, reportage och Rit-Olas serie Biffen och Bananen. Förlaget gav också ut lågprisböcker som Folkböckerna och Världsbiblioteket. De moderna maskinerna skulle överta det hårda arbetet. Man skulle inte behöva slita ut sina kroppar. Det skulle bli bättre tider för alla. Medier som radio och film förväntades ge fattigfolket nya kulturupplevelser. På 1930-talet var tron på den nya tidsåldern stark och slagordet vid den stora Stockholmsutställningen lydde "acceptera" eller med Artur Lundkvists ord:
Vi måste lära de nya melodierna
och plocka de nya orden ur rymden
med våra läppar.
Jag har i mitt researcharbete för min dokumentärroman om Kolonisterna på hjortronmyrarna som utkommer i höst gått igenom dagspressen mellan 1922 och 1935. Jag har främst haft anledning att koncentrera mig på samhällsdebatten om arbetslösheten och på vilket sätt staten under denna tid försökte lösa emigrationsfrågan för att "bevara det svenska blodet svenskt". Eftersom var femte svensk hade utvandrat mellan 1860 och 1920-talet gjorde Sveriges regering ett försök att hejda strömmen och erbjöd arbetslösa industriarbetare kolonat i norra Sverige. De arbetslösa industriarbetarna erbjöds att dika ur blötmyar för att skaffa sig och sina familjer mat på bordet och kläder på kroppen. Arbetslinjen anno 1920.
Den nya unga författargenerationen hade trätt fram i samlad trupp i tidskrifter och tidningsartiklar under en antiestetisk fana. I Stockholms-Tidningen, på den tiden Sveriges största liberala morgontidning, hittar jag en artikel daterad söndagen den 3 maj 1931 med titeln "Fram för esteticismen!" i vilken signaturen G- T-s i hatiska ordalag delar upp författarna i får och getter. Redaktionen försäkrar i en kommentar vid sidan om att artikelförfattaren själv är mycket ung och tillhör samma generation som de författare han hånar.
Proletärförfattarna hade skrämt vettet ur borgerligheten. Man var skräckslagen för att klasskampen skulle utmynna i ett socialistiskt samhälle, särskilt om man betraktade de protestdemonstrationer som ledde till dödsskjutningarna i Ådalen 11 dagar senare, den 14 maj 1931.
Skribenten ställer frågan: "Vart barkar det hän med den litterära svenska prosan och den svenska lyriken? Många ställer sig säkert frågan", fortsätter han, "om inte den svenska dikten sjuder av liv och lust, sprakar av nya idéer, är fylld till brädden av jäsande sav?" Han konstaterar sedan att det inte finns någon ny svensk lyrik och att de svaga ansatser som finns inte förtjänar namnet. Han anser att det på 1930-talet inte kommit ut någon ny diktsamling som haft en verkligt haltfull ton, vars värde varit högre än det boklådspris den optimistiske bokförläggaren satt. "Det finns faktiskt ingenting att läsa", skriver han, och det lilla som finns gör honom beklämd. "Aldrig förr har det skrivits så otympligt, klumpigt, tafatt och till form och innehåll så glanslöst och stillöst som då våra diktare står i kontakt med tiden", klagar han.
Signaturen G-T-s drar sitt svärd och hugger till: "Bottennappet står Ivar Lo-Johanssons diktsamling "Klyvnadens tid" för. Den som på fullt allvar fått ut något av denna så kallade diktsamling är antingen en storartad lögnare eller också äger han en godhet som inte är av denna värld." Han ser Ivar Lo-Johanssons diktverk som ett varnande exempel på hur illa det kan gå, när den unga arroganta generationen ger sig på att skapa en modern och frigjord verskonst som tar avstånd från det som de kallar "sentimentala joller och estetiska krimskrams, som präglar den äldre svenska diktkonsten". Resultatet anser han vara så löjeväckande att det inte är värt att spilla ord på. (Något som han ju i alla fall gör). Felet ligger enligt skribentens åsikt i att denna nya diktning förs fram under buller och bång av förlagen och tar plats i kulturdiskussionen. "Allmänheten blir lurad på konfekten och får ordrika förklaringar som andlig näring istället för litterär njutning".
I början av 1920-talet hade den europeiska modernismen fått ett snabbt genomslag i den finlandssvenska litteraturen, där den blev livskraftig. Den inspirerade i sin tur de svenska lyrikerna och gav dem viktiga impulser. Intresset för portalfiguren Edith Södergran hade blivit kultartat i Sverige. En modernistisk författargrupp, i vilken även den konstintresserade Elmer Diktonius ingick, hade bildats i Helsingfors. Liksom expressionisterna och futuristerna ansåg han att även lyriken borde vara uttrycksfull. I sin debutdiktsamling Jaguaren gör han sin inställning klar:
Så är vi två, min dikt och jag: en klo.
En vilja är vi två, ett gap en tand.
Tillsammans är vi: en maskin som slår.
"Folk luras att läsa sinnessjuka dikter av finska namn som Diktonius, Malmström, Parland m.fl. som de unga svenska lyrikerna ser som sina förebilder. Det vore ju som att tvinga in diktare i andliga fackföreningar", väser artikelförfattaren. Artur Lundkvist är bland dem som hyllar Diktonius för dennes internationalism och kollektivism. Även Lundkvists smak för den nya "hedendomen" som högst lämpligt ämne för tidens diktare, kritiseras hårt av skribenten, "fastän Lundkvists egen produktion uppvisat en betydligt djupare ambition". "Det skulle ju kunna hända att en skald skulle vilja sjunga om nationalism, individualism och gammal religiositet och sjunga starkt och härligt och fritt ur djupet av sitt hjärta och väsens egenart! Om han istället tvingades besjunga annat, skulle hans dikt bli matt, färglös och ointressant för att kunna hävda sig och behaga "de unga" och det nya kotteri som visat tydliga tendenser att vilja se sig själva som andliga ledare och föregångsmän med gester som de hämtat från enklare "Folkets Hus-möten". Man måste värja sig mot denna asociala esteticism", varnar han. Dikten "ska vara höjd över tiden, den ska springa fram ur unga diktarhjärtan som Pallas Athene en gång sprang fram ur Olympierns huvud; som blixt, som låga, som flamma, icke som reklamvers för politiska eller filosofiska system, då är den som en prostituerad, då är den såld!" Skalden ska aldrig få vara "A man in the Street", d.v.s. gatans.
Likadant anser han det vara med den skönlitterära prosan, som enligt hans åsikt hamnat i estetiskt förfall. Författarna saknar i hans tyckte stilkänsla i rent upprörande grad och de struntar helt i språket. Ett litet undantag inrymmer han för den som han skriver både originelle och reflekterande Eyvind Johnson. Prosan är för övrigt trist och enformig, utan varje spår av kultur och finess som den presenteras av de pretentiösa Ivar Lo-Johansson och Rudolf Värnlund. "Deras motstycke finns inte i hela Skandinavien", ryter han. Några högre formella talanger ser han sig inte heller med bästa vilja kunna tillerkänna Josef Kjellgren, Erik Asklund eller Gustaf Sandgren. De skriver visserligen en hygglig och anständig prosa, men den är inte mycket mer värd än den beskedliga romanstil som behärskas av damerna Anna Björkman, Elisabeth Högström-Lövberg eller Hanna Söderlund-Hammar. Men han lovordar bland andra Sven Stolpe och Franz G. Bengtson som företräder den konstnärliga svenska prosan. De slår vakt om traditionen. Här finns det rent estetiska intresset för ett vackert språk, här finns ett öra för raffinerade nyanser och välljud för välljudets egen skull. Raka motsatsen alltså till "den soppa som den yngsta författargenerationen bjuder oss på..." Pratbubblor.
När han delar ut rekommendationer motsäger han sig själv: "De unga ska uppträda mindre självmedvetet, snobba mindre med lösa slagord och tomma fraser, ha en ödmjukare inställning till det höga kall de vigt sina liv åt och framför allt ska de handskas varsammare med det svenska språket. De ska lära sig av kritikerna och journalisterna att språket har ett egenvärde, att Ordet alltjämt är det bästa och säkraste medlet att få folk att lyssna. Men det ska vara ord som sjunger högt och rent och fritt, inte ett som är grått och sömnigt och fantasilöst". Bl.a. uppmanar han arbetarförfattarna att rycka sig loss ur sin självförgudning, inbördes beundran och dödande kotteriväsen. Han uppmanar var och en att gå sin egen väg, tänka egna tankar och inte berusa sig med kollektivismens farliga evangelium. "Författarskapet ska vara strävsamt, metodiskt och ödmjukt. Man blir inte författare genom att köpa sig en skrivmaskin och habilt lyssna av och själlöst återge det nyaste modet och det sista skriket", förmanar han.
Till saken hör att några av de kritiserade och "undermåliga" författarna samtidigt var medarbetare på Stockholms-Tidningen, vars redaktion visade stor självironi, när de i samma tidningsutgåva publicerade två artiklar av de risade författarna, Rudolf Värnlund och Josef Kjellgren som ett tecken på Stockholms-Tidningens orubbade förtroende för dem. Redaktionen utlovar även ett genmäle, som jag emellertid inte kan hitta bland mikrofilmerna på Kungliga biblioteket.
Vilken betydelse fick då arbetarförfattarna? De medverkade till att en ny samhällsklass kunde skildra realistiska livsmiljöer som tidigare i stor utsträckning förekommit som komiska och pittoreska inslag i litteraturen. Det var författare ur livets egen skola som raserade tabuvallarna. IvarLo-Johanssons romaner och noveller om statarsystemet skapade en debatt som ledde till att statsystemet avskaffades år 1945. Han fick äretiteln "statarnas ombudsman i litteraturen". Arbetarförfattarna skildrade med allvar och inlevelse människors liv och bidrog till att folk som inte hade råd att läsa böcker började läsa dem som följetonger i veckotidningar som Folket i Bild och Konsumentbladet, det som senare blev tidskriften Vi. Dessa ickeakademiska berättare bidrog i hög grad till att hålla det svenska språket levande.
Läskunnigheten i landet förstärktes genom att folk kände igen sig i skildringarna och god litteratur blev allmänt tillgänglig. Allmänheten insåg bibliotekens värde, det värde som nu håller på att förstöras.
Sist men inte minst ställer jag mig frågan: Hur skulle vårt samhälle se ut idag utan författare som Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Per-Anders Fogelström, Jan Fridegård och Karin Boye?
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
måndag 3 maj 2010
Kolonisterna på hjortronmyrarna
Under 2009 har en utställning om "Eskilstunakolonisterna" i Vilhelmina med omnejd visats på Vilhelmina Museum. Den har nu vandrat vidare till Umeå och museiintendent Laila Eliasson och jag som författare till dokumentärromanen KOLONISTERNA PÅ HJORTRONMYRARNA har föreslagit Nordiska Museet att visa utställningen, som Sune Jonsons bilder lade grunden för.
Den handlar om 16 arbetslösa Eskilstunabor; industriarbetare och deras familjer som erbjöds kolonat i Västerbotten. De anlände finklädda i hatt och lågskor till Vilhelmina 1922 och travade i djup snö genom väglöst land för att dika ut de lappländska myrarna och skapa sig och sina familjer en utkomst. De fick stort stöd av företagarna i Eskilstuna, som skickade upp nödvändiga verktyg och förnödenheter. Drivande till företaget var en journalist på Eskilstunakuriren vid namn Johan Edling.
Jag har skrivit dokumentärromanen "KOLONISTERNA PÅ HJORTRONMYRARNA" som bygger på officiella dokument, tidningsartiklar, efterlämnade uppteckningar och berättelser om folket i byn Mötingselberg utanför Vilhelmina. Boken kommer att släppas under hembygdsdagarna (lördagen den 10 juli) i Vilhelmina, eftersom många efterkommanden till dessa Eskilstunabor alltid återvänder till Vilhelmina under semestern. Boken innehåller många bilder och jag är säker på att flera familjer kommer att känna igen sig och sina släktingars historia.
Den handlar om 16 arbetslösa Eskilstunabor; industriarbetare och deras familjer som erbjöds kolonat i Västerbotten. De anlände finklädda i hatt och lågskor till Vilhelmina 1922 och travade i djup snö genom väglöst land för att dika ut de lappländska myrarna och skapa sig och sina familjer en utkomst. De fick stort stöd av företagarna i Eskilstuna, som skickade upp nödvändiga verktyg och förnödenheter. Drivande till företaget var en journalist på Eskilstunakuriren vid namn Johan Edling.
Jag har skrivit dokumentärromanen "KOLONISTERNA PÅ HJORTRONMYRARNA" som bygger på officiella dokument, tidningsartiklar, efterlämnade uppteckningar och berättelser om folket i byn Mötingselberg utanför Vilhelmina. Boken kommer att släppas under hembygdsdagarna (lördagen den 10 juli) i Vilhelmina, eftersom många efterkommanden till dessa Eskilstunabor alltid återvänder till Vilhelmina under semestern. Boken innehåller många bilder och jag är säker på att flera familjer kommer att känna igen sig och sina släktingars historia.
torsdag 15 april 2010
Biblioteksnedläggningarna - en björntjänst för samhället
Debatt
Det karvas igen. På äldreboendet Allégården i Tumba i Botkyrka kommun har den enda dagstidningen dragits in för de cirka sextio personerna som bor där. Boksnurran med de nya böckerna som den pålästa och berättarsugna bibliotekspersonalen kom till äldreomsorgen med, har också dragits in. De gamla uppmanas istället att beställa sina böcker via Internet. Om de vill ha några!
Att upprätthålla en åldrande persons intresse för det som händer ute i världen är nödvändigt, om man inte som gammal ska skrynkla ihop även invärtes och bli samhällsfrånvänd. Hur ska man annars som myndig medborgare kunna ta tillvara sina medborgerliga rättigheter?
I Botkyrka satsar man på annat istället. Till exempel på cirkus. Det är roligare, men för vem?
I Gävle undrar invånarna vad kommunledningen sysslar med. Man blir nedslagen, när man läser den insändare (arbetarbladet) som den 1 april berättade om planerna på att flytta musikbiblioteket till barnbibliotekets lokaler, att flytta barnbiblioteket en trappa ned till avdelningen för skönlitteratur och att tränga in skönlitteraturen på det våningsplan där facklitteraturen nu finns.
I Malmö uppstod en het biblioteksdebatt, som utlöstes av att bibliotekschefen ville rensa ut böcker och locka nya besökare med exempelvis en skejtpark.
I folkbiblioteket vid Hornstull i Stockholm är det inte bara tunnelbanan som bullrar. En upprörd besökare undrade varför det serveras kaffe på biblioteksytan, där böckerna brukade stå. Han får svar av kulturborgarrådet. Det har inte varit "politiskt förankrat" att hyra ut biblioteket till kaféverksamhet. Det är en direkt överenskommelse mellan bibliotekets ledning och fastighetsägaren.
På det nya biblioteket i Nacka Forum möts besökarna av fyra stora teveskärmar och en servering. Många besökare tycker att det har blivit en trevlig plats att umgås på. Andra saknar de tusentals böcker, som inte längre finns kvar att låna. Dessutom har programverksamheten med föredrag och författarträffar skurits ned och antalet tysta läsplatser på det nya biblioteket räcker inte till. Har man måhända inspirerats av Barnes & Nobles i New York, där man kan sitta och mysläsa med en kopp kaffe och en spännande bok som tilltugg? Saken är bara den att Barnes & Nobles är en bokhandel och inte ett bibliotek.
Joacim Hansson är professor i biblioteks- och informationsvetenskap i Växjö. Han menar att landets folkbibliotek har blivit allt mer marknadsanpassade på senare år. "Det pågår en förändring av biblioteksvärlden i det tysta, där jakten på höjda besökssiffror hamnat i centrum" säger han.
Vad ska då ett bibliotek vara till för? En plats för litteratur, folkbildning och läsfrämjande insatser? Eller en plats där framgången mäts i publikmaximering?
Biblioteket är den institution som medborgarna har störst förtroende för. Men vad händer när medieutbudet exploderar, information fås med ett knapptryck, bokpriserna sjunker och läsplattan väntar runt hörnet?
På uppdrag av regeringen har Inger Eide Jensen gjort en utvärdering av den svenska bibliotekslagen. Den stadgar att biblioteken ska främja intresset för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt barn och minoriteter.
För gammal och ung oberoende av social, kulturell och geografisk utgångspunkt, är läsningen ett möte med böckernas och berättelsernas värld. Ett bra, bemannat och tillgängligt bibliotek är en av demokratins grundstenar. Skönlitteratur kan i viss mån kompensera en torftig kulturell tillvaro och en mager muntlig kommunikation i hemmet. Bibliotekens barnverksamhet kan till viss del inspirera till läshunger som sedan kulminerar i bokslukaråldern.
Livet är orättvist. Många barn lär sig läsa redan i förskoleåldern och för dem blir läsningen snabbt ett nöje. De vrider och vänder de nya orden på tungan, uppfinner egna ord och testar betydelsen. Andra har svårt att få upp flytet och måste ljuda sig igenom bokstäverna. För lässvaga personer blir läsningen tungsam och trist. Våra nya svenskar, de som har ett annat modersmål än svenska, har till en början ett magrare svenskt ordförråd och ibland helt andra kulturella referensramar. Alla dessa grupper behöver stöd och stimulans för att utveckla läsförmågan och läsintresset helst från tidig ålder för att komma in i, förstå och känna samhörighet med det svenska samhället.
Barn från hem där böcker saknas och föräldrarna inte läser högt, har svårare att befästa och fördjupa sitt läsintresse. De har kanske ingen mamma eller pappa som läser högt för dem. I deras familjer gäller teve, filmer och spel medan själva samtalet uteblir. Jag hoppas att dessa barn får en godnattsaga berättad för sig ändå. Det muntliga berättandet har ju i alla tider och i alla kulturer haft en stark tradition. Sagor, ramsor och myter bidrar till att forma oss som läsare, därför borde vi alltid ta oss tid att läsa högt för barnen. Har man en gång fångats av litteraturen fortsätter man att läsa livet igenom. Att läsa blir en stund av trygghet och harmoni.
Skolbiblioteken måste uppvärderas. Inte läggas ned. Utbildade bibliotekarier och lärare är duktiga på att väcka ungdomars intresse för litteratur. Statistiken visar att var tredje elev eller cirka 450 000 grundskolebarn saknar tillgång till ett skolbibliotek, något som ju självklart även gäller elevernas lärare. Vi riskerar att få en uppväxande generation som saknar ett viktigt verktyg för att kritiskt granska och förstå dolda budskap. Unga människor kan lätt bli offer för propaganda av olika slag. I en värld där politiska rörelser som intresserar sig för gränsdragningar växer sig allt starkare, är det en farlig utveckling.
Skolklasserna hänvisas till folkbiblioteken, som ofta ligger långt ifrån skolan. Sådana är förhållandena i Södertälje, där många klasser måste resa med buss till Luna-Biblioteket. Eftersom även fritidsgårdarna läggs ned på många håll, blir de kvarvarande biblioteken till högljudda samlingsplatser för ungdomarna. När kommunerna måste spara, centraliseras även kommunbiblioteken eller läggs ned. Då behövs det heller inte så många utbildade bibliotekarier. De kan i sin tur inte ersättas av lärare, eftersom bibliotekskunskap inte ingår i lärarutbildningen. I förlängningen handlar det kanske även om själva biblioteksutbildningen, vars inriktning på förmedlingen av skönlitteratur behöver stärkas både kvalitetsmässigt och kvantitativt.
Nationella skolbiblioteksgruppen (NSG) har låtit Jenny Henning Ingmarsson genomföra den första kartläggningen i sitt slag i Sverige om vad som finns klarlagt om elevernas skolarbete i skolbiblioteken. Kartläggningen omfattar några av grund- och gymnasieskolans ämnes- och kunskapsområden.
Hon skriver: "Vi ville veta mer om bl.a. på vilket sätt lärarna inom olika kunskapsområden samarbetar/inte samarbetar med skolbiblioteken. Vi ville också veta hur olika kunskapsområden är representerade i skolbiblioteken. Mer om detta finns att läsa på: http://www.skolbiblioteksgruppen.se/pdf/kunskapsoversikt.pdf
Litteraturen är lika viktigt för den unga som för den åldrande människan. Om man läser skönlitteratur lär man sig sätta ord på och uttrycka tankar och känslor. När man läser tidningar och tidskrifter får man en fördjupad insikt i vad som händer i samhället utöver det som radio och teve förmedlar. Man tillägnar sig förmågan att göra sin röst hörd i företag, hos myndigheter och i föreningar. Att göra sin stämma hörd är en demokratisk rättighet som är lika mycket värd som rösträtten. Man kan ta del av och vara aktiv inom politik och media. Man lär sig att förstå sina skyldigheter och att ta tillvara sina rättigheter. Därför är biblioteken så viktiga.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Debatt
Det karvas igen. På äldreboendet Allégården i Tumba i Botkyrka kommun har den enda dagstidningen dragits in för de cirka sextio personerna som bor där. Boksnurran med de nya böckerna som den pålästa och berättarsugna bibliotekspersonalen kom till äldreomsorgen med, har också dragits in. De gamla uppmanas istället att beställa sina böcker via Internet. Om de vill ha några!
Att upprätthålla en åldrande persons intresse för det som händer ute i världen är nödvändigt, om man inte som gammal ska skrynkla ihop även invärtes och bli samhällsfrånvänd. Hur ska man annars som myndig medborgare kunna ta tillvara sina medborgerliga rättigheter?
I Botkyrka satsar man på annat istället. Till exempel på cirkus. Det är roligare, men för vem?
I Gävle undrar invånarna vad kommunledningen sysslar med. Man blir nedslagen, när man läser den insändare (arbetarbladet) som den 1 april berättade om planerna på att flytta musikbiblioteket till barnbibliotekets lokaler, att flytta barnbiblioteket en trappa ned till avdelningen för skönlitteratur och att tränga in skönlitteraturen på det våningsplan där facklitteraturen nu finns.
I Malmö uppstod en het biblioteksdebatt, som utlöstes av att bibliotekschefen ville rensa ut böcker och locka nya besökare med exempelvis en skejtpark.
I folkbiblioteket vid Hornstull i Stockholm är det inte bara tunnelbanan som bullrar. En upprörd besökare undrade varför det serveras kaffe på biblioteksytan, där böckerna brukade stå. Han får svar av kulturborgarrådet. Det har inte varit "politiskt förankrat" att hyra ut biblioteket till kaféverksamhet. Det är en direkt överenskommelse mellan bibliotekets ledning och fastighetsägaren.
På det nya biblioteket i Nacka Forum möts besökarna av fyra stora teveskärmar och en servering. Många besökare tycker att det har blivit en trevlig plats att umgås på. Andra saknar de tusentals böcker, som inte längre finns kvar att låna. Dessutom har programverksamheten med föredrag och författarträffar skurits ned och antalet tysta läsplatser på det nya biblioteket räcker inte till. Har man måhända inspirerats av Barnes & Nobles i New York, där man kan sitta och mysläsa med en kopp kaffe och en spännande bok som tilltugg? Saken är bara den att Barnes & Nobles är en bokhandel och inte ett bibliotek.
Joacim Hansson är professor i biblioteks- och informationsvetenskap i Växjö. Han menar att landets folkbibliotek har blivit allt mer marknadsanpassade på senare år. "Det pågår en förändring av biblioteksvärlden i det tysta, där jakten på höjda besökssiffror hamnat i centrum" säger han.
Vad ska då ett bibliotek vara till för? En plats för litteratur, folkbildning och läsfrämjande insatser? Eller en plats där framgången mäts i publikmaximering?
Biblioteket är den institution som medborgarna har störst förtroende för. Men vad händer när medieutbudet exploderar, information fås med ett knapptryck, bokpriserna sjunker och läsplattan väntar runt hörnet?
På uppdrag av regeringen har Inger Eide Jensen gjort en utvärdering av den svenska bibliotekslagen. Den stadgar att biblioteken ska främja intresset för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt. Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt barn och minoriteter.
För gammal och ung oberoende av social, kulturell och geografisk utgångspunkt, är läsningen ett möte med böckernas och berättelsernas värld. Ett bra, bemannat och tillgängligt bibliotek är en av demokratins grundstenar. Skönlitteratur kan i viss mån kompensera en torftig kulturell tillvaro och en mager muntlig kommunikation i hemmet. Bibliotekens barnverksamhet kan till viss del inspirera till läshunger som sedan kulminerar i bokslukaråldern.
Livet är orättvist. Många barn lär sig läsa redan i förskoleåldern och för dem blir läsningen snabbt ett nöje. De vrider och vänder de nya orden på tungan, uppfinner egna ord och testar betydelsen. Andra har svårt att få upp flytet och måste ljuda sig igenom bokstäverna. För lässvaga personer blir läsningen tungsam och trist. Våra nya svenskar, de som har ett annat modersmål än svenska, har till en början ett magrare svenskt ordförråd och ibland helt andra kulturella referensramar. Alla dessa grupper behöver stöd och stimulans för att utveckla läsförmågan och läsintresset helst från tidig ålder för att komma in i, förstå och känna samhörighet med det svenska samhället.
Barn från hem där böcker saknas och föräldrarna inte läser högt, har svårare att befästa och fördjupa sitt läsintresse. De har kanske ingen mamma eller pappa som läser högt för dem. I deras familjer gäller teve, filmer och spel medan själva samtalet uteblir. Jag hoppas att dessa barn får en godnattsaga berättad för sig ändå. Det muntliga berättandet har ju i alla tider och i alla kulturer haft en stark tradition. Sagor, ramsor och myter bidrar till att forma oss som läsare, därför borde vi alltid ta oss tid att läsa högt för barnen. Har man en gång fångats av litteraturen fortsätter man att läsa livet igenom. Att läsa blir en stund av trygghet och harmoni.
Skolbiblioteken måste uppvärderas. Inte läggas ned. Utbildade bibliotekarier och lärare är duktiga på att väcka ungdomars intresse för litteratur. Statistiken visar att var tredje elev eller cirka 450 000 grundskolebarn saknar tillgång till ett skolbibliotek, något som ju självklart även gäller elevernas lärare. Vi riskerar att få en uppväxande generation som saknar ett viktigt verktyg för att kritiskt granska och förstå dolda budskap. Unga människor kan lätt bli offer för propaganda av olika slag. I en värld där politiska rörelser som intresserar sig för gränsdragningar växer sig allt starkare, är det en farlig utveckling.
Skolklasserna hänvisas till folkbiblioteken, som ofta ligger långt ifrån skolan. Sådana är förhållandena i Södertälje, där många klasser måste resa med buss till Luna-Biblioteket. Eftersom även fritidsgårdarna läggs ned på många håll, blir de kvarvarande biblioteken till högljudda samlingsplatser för ungdomarna. När kommunerna måste spara, centraliseras även kommunbiblioteken eller läggs ned. Då behövs det heller inte så många utbildade bibliotekarier. De kan i sin tur inte ersättas av lärare, eftersom bibliotekskunskap inte ingår i lärarutbildningen. I förlängningen handlar det kanske även om själva biblioteksutbildningen, vars inriktning på förmedlingen av skönlitteratur behöver stärkas både kvalitetsmässigt och kvantitativt.
Nationella skolbiblioteksgruppen (NSG) har låtit Jenny Henning Ingmarsson genomföra den första kartläggningen i sitt slag i Sverige om vad som finns klarlagt om elevernas skolarbete i skolbiblioteken. Kartläggningen omfattar några av grund- och gymnasieskolans ämnes- och kunskapsområden.
Hon skriver: "Vi ville veta mer om bl.a. på vilket sätt lärarna inom olika kunskapsområden samarbetar/inte samarbetar med skolbiblioteken. Vi ville också veta hur olika kunskapsområden är representerade i skolbiblioteken. Mer om detta finns att läsa på: http://www.skolbiblioteksgruppen.se/pdf/kunskapsoversikt.pdf
Litteraturen är lika viktigt för den unga som för den åldrande människan. Om man läser skönlitteratur lär man sig sätta ord på och uttrycka tankar och känslor. När man läser tidningar och tidskrifter får man en fördjupad insikt i vad som händer i samhället utöver det som radio och teve förmedlar. Man tillägnar sig förmågan att göra sin röst hörd i företag, hos myndigheter och i föreningar. Att göra sin stämma hörd är en demokratisk rättighet som är lika mycket värd som rösträtten. Man kan ta del av och vara aktiv inom politik och media. Man lär sig att förstå sina skyldigheter och att ta tillvara sina rättigheter. Därför är biblioteken så viktiga.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
måndag 29 mars 2010
Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?
Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-03-28 kl. 00:00
Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ha. Ökad mångfald vid lärosätena är en rekryteringsbas för industrin och näringslivet och en viktig resurs för att utveckla det internationella samarbetet även utanför EU.
Gör Bologna universiteten till utbildningsinstitutioner? Hur uppnår man rätt balans mellan utbildning och yrkesutbildning? Är de så kallade orkidéstudierna "dödsdömda"? Finns det skillnad mellan en yrkesutbildning på en högskola och en universitetsexamen?
Tillgången på ingenjörer och forskare är essentiellt för den framtida utvecklingen inom kunskapsintensiva näringsgrenar och är en ren överlevnadsfråga för näringslivet och samhället. Utan välutbildad personal kan konsekvenserna för företagen bli dystra konkurrensmässigt.
Men är den intellektuella bildningen inte eftersträvansvärd, om den inte gagnar arbetsmarknaden? Det som på många håll föraktfullt kallas "orkidéstudier", exempelvis filosofie, psykologi, samhällsvetenskap och humaniora, formar människans intellekt mer än ett rent fackstudium. Genom de humanistiska ämnena lär sig studenten kritisk granskning, reflektion och åsiktsbildning och ett sådant studium borde därför på lång sikt gagna hela människan mer än en ren yrkesutbildning. Bildning leder även till tolerans för andra människors idéer och en förhoppningsvis demokratisk hållning, något som gagnar hela samhället.
Hur kan då balans uppnås mellan bildning och utbildning? Hur ser skillnaden ut mellan yrkesutbildningen på en högskola och universitetsstudier?
Jag lyssnade till en paneldiskussion i Wien med anledning av festligheterna kring Bologna-processens tioårsjubileum. Åsikterna gick ibland isär mellan diskussionsdeltagarna.
Författningsjuristen och universitetsrättsexperten Dr. Walter Berka ansåg att frågan om "Employability", en persons anställbarheten efter ett studium, ligger bakom oenigheten om Bologna-processen. Han medgav att det säkerligen inte finns något enhetligt svar som passar alla studieinriktningar. Av en läkare förväntas något annat än av en historiker. Han ansåg också att akademisk bildning eller utbildning har att göra med kvalifikationer utöver fackvetandet, nämligen metodisk kompetens, en människas förmåga att självständigt inhämta kunskaper och att kritiskt granska och reflektera. På tre år hinner man ändå inte bli fullärd inom något yrke, men man borde ha kommit så långt, att man skulle kunna förkovra sig praktiskt. Man behöver säkert även fackvetande, men vetandets betydelse i vårt dynamiska kunskapssamhälle borde inte överskattas. Då kan man börja diskutera läroplanerna, som många gånger röner rättvis kritik. Med hjälp av näringslivets yrkesföreträdare kläms alltför mycket dogmatiskt fackvetande in i studierna.
Dr. Guy Haug, själv en av upphovsmännen bakom Bologna-processen, medgav att han inte tvivlar på det gamla akademiska systemets fördelar. Men han var ändå inte heller övertygad om det gamla systemet som den enda och bästa lösningen för dagens samhälle och globala ekonomi. Han var även tvehågsen till införandet av Bolognasystemet som den enda lösningen. Själv kommer han från humaniora och arbetar bara indirekt för näringslivet. Han sade sig vara kritisk till att universiteten degraderas till "grundskola" och inte ger något utrymme för valfria ämnen. Varför måste alla läsa efter samma läroplan, när studenterna har olika intressen? dundrade han. Är avsikten att avveckla humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen helt?
Bolognaprocessen startade officiellt först 1999 resp. 1998 med Sorbonneförklaringen, men tar man sig en titt på OECD -dokumenten, framgår det klart att näringslivet varit den drivande kraften bakom processen. Bildning definieras som en ren handelsvara. På Lissabonagendan står att EU ska vara världsledande vad gäller den kunskapsbaserade ekonomin år 2010. Här såg Dr. Guy Haug ett stort problem, eftersom utbildning blir till en tvingande grundförutsättning för den ekonomiska återhämtningen och därför måste lyda rent ekonomiska förutsättningar.
Dr. Walter Berka ansåg att innan man börjar diskutera Bologna-processens för och nackdelar, borde man inse att systemet inte kan fungera på ett "massuniversitet". Därför har antagningsbegränsningar föreslagits och införts. Akademikerkvoten i exempelvis Österrike är redan alltför låg. Om man reducerar antalet studenter ytterligare till tjugo procent, så att universitet inte längre är ett "massuniversitet", är detta bara en skenlösning. Den enda lösningen vore, ansåg han, att öka antalet professorer radikalt. Först då skulle man kunna se vad Bologna-processen kan åstadkomma. Dagens läge är ohållbart, menade han.
Dr. Guy Haug var införstådd med att samhällets och näringslivets behov måste tillgodoses. Europa har tills för kort tid sedan haft en sorglig billans av långa studietider i kombination med hög arbetslöshet. Detta måste förändras och studieinriktningarna måste gagna samhället och ekonomin. Men det har gått för långt.
Den fria tillgången till universitetsutbildning är studenternas största och mest centrala krav. Alla ska kunna studera de ämnen de önskar. Studenterna på de filosofiska och germanistiska fakulteterna hade förut tillgång till ett visst antal fria ämnen, som de kunde välja efter intresse och få godkända i sina slutbetyg. Med den nya Bachelor-Master- PhD-utbildningen är detta inte längre möjligt. Studieplanerna ligger fast, lika för alla, även om universiteten sägs vara autonoma.
Beatrix Karl
Den nytillträdda österrikiska kulturministen Beatrix Karl (ÖVP) lovordade även införandet av samtal, förhör, prov och lämplighetstester förutom den obligatoriska studentexamen. Fyrtiotvå procent av de studenter som söker till universiteten blir nekade studieplatser eller avrådda från att börja studera. Bundeskansler Faymann(SPÖ) ansåg också högskolornas kompetenstester vara ett gott exempel på hur systemet ska fungera.
Vilka lämplighetstester har då införts? På högskolornas pedagogiska institutioner, där man utbildar lärare, testas förmågan att uttrycka sig språkligt och även röstresurserna kontrolleras. Därutöver bedöms genom samtal om vederbörande äger tillräckliga logopediska, psykiska och kroppsliga förutsättningar för läraryrket.
De studenter som önskar bli idrottslärare måste bevisa sin kroppsliga och motoriska förmåga, särskilt impopulär är dansuppvisningen.
Tyvärr verkar konststudier som ju inte är vinstbringande vara helt bortglömda, eftersom de inte leder till något konkret arbete.
Nya inskränkningar har införts vad gäller medicin-, veterinär-, tandläkar -och psykologi-studierna. Genom olika lämplighetstester sållas studenterna bort senast efter ett års grundstudier.
Ett av obehagen med Bologna-strukturen och Bachelorstudierna är att det före detta fyråriga diplomstudiet har pressats samman till tre år. Skolministeriet måste finna en utväg ur denna korvstoppningsmissär.
Kulturminister Beatrix Karl försvarade Bologna-processen och var osäker om omställningen till Bachelor-studiestrukturen bär skulden till förändringen av studieplanerna. Hon spekulerade i om orsaken till att studiernas tidslängd har minskats från fyra till tre år, innehållet utökats och tillvalet strukits, ligger i de olika autonoma högskolornas egna läroplaner. Dr. Walter Berka höll med henne och ansåg detta vara ett allvarligt problem, som emellertid inte kan tillskrivas Bolognaprocessen. Den ekonomiska krisen och de minskade budgetmedlen kan ha påverkat läroplanerna.
I Sverige vill man öka friheten för högskola och universitet genom reformer. Man vill avskaffa de statligt reglerade examensmålen och tillförsäkra de högre lärosätena ekonomisk valfrihet. Därigenom vill man uppnå högre kvalitet. Studenternas inflytande ska stärkas och medbestämmanderätten i frågor som gäller deras utbildning vidgas. Det låter utmärkt. Men vad händer med Bologna-processens mål om de reglerade examensmålen avskaffas? Det är viktigt att värna alla europeiska studenters rättssäkerhet vad gäller studiekvalitet och en gemensam och jämförbar examen så att studierna från utländska universitet kan tillgodoräknas. Det gynnar alla.
Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ha. Ökad mångfald vid lärosätena är en rekryteringsbas för industrin och näringslivet och en viktig resurs för att utveckla det internationella samarbetet även utanför EU.
Gör Bologna universiteten till utbildningsinstitutioner? Hur uppnår man rätt balans mellan utbildning och yrkesutbildning? Är de så kallade orkidéstudierna "dödsdömda"? Finns det skillnad mellan en yrkesutbildning på en högskola och en universitetsexamen?
Tillgången på ingenjörer och forskare är essentiellt för den framtida utvecklingen inom kunskapsintensiva näringsgrenar och är en ren överlevnadsfråga för näringslivet och samhället. Utan välutbildad personal kan konsekvenserna för företagen bli dystra konkurrensmässigt.
Men är den intellektuella bildningen inte eftersträvansvärd, om den inte gagnar arbetsmarknaden? Det som på många håll föraktfullt kallas "orkidéstudier", exempelvis filosofie, psykologi, samhällsvetenskap och humaniora, formar människans intellekt mer än ett rent fackstudium. Genom de humanistiska ämnena lär sig studenten kritisk granskning, reflektion och åsiktsbildning och ett sådant studium borde därför på lång sikt gagna hela människan mer än en ren yrkesutbildning. Bildning leder även till tolerans för andra människors idéer och en förhoppningsvis demokratisk hållning, något som gagnar hela samhället.
Hur kan då balans uppnås mellan bildning och utbildning? Hur ser skillnaden ut mellan yrkesutbildningen på en högskola och universitetsstudier?
Jag lyssnade till en paneldiskussion i Wien med anledning av festligheterna kring Bologna-processens tioårsjubileum. Åsikterna gick ibland isär mellan diskussionsdeltagarna.
Författningsjuristen och universitetsrättsexperten Dr. Walter Berka ansåg att frågan om "Employability", en persons anställbarheten efter ett studium, ligger bakom oenigheten om Bologna-processen. Han medgav att det säkerligen inte finns något enhetligt svar som passar alla studieinriktningar. Av en läkare förväntas något annat än av en historiker. Han ansåg också att akademisk bildning eller utbildning har att göra med kvalifikationer utöver fackvetandet, nämligen metodisk kompetens, en människas förmåga att självständigt inhämta kunskaper och att kritiskt granska och reflektera. På tre år hinner man ändå inte bli fullärd inom något yrke, men man borde ha kommit så långt, att man skulle kunna förkovra sig praktiskt. Man behöver säkert även fackvetande, men vetandets betydelse i vårt dynamiska kunskapssamhälle borde inte överskattas. Då kan man börja diskutera läroplanerna, som många gånger röner rättvis kritik. Med hjälp av näringslivets yrkesföreträdare kläms alltför mycket dogmatiskt fackvetande in i studierna.
Dr. Guy Haug, själv en av upphovsmännen bakom Bologna-processen, medgav att han inte tvivlar på det gamla akademiska systemets fördelar. Men han var ändå inte heller övertygad om det gamla systemet som den enda och bästa lösningen för dagens samhälle och globala ekonomi. Han var även tvehågsen till införandet av Bolognasystemet som den enda lösningen. Själv kommer han från humaniora och arbetar bara indirekt för näringslivet. Han sade sig vara kritisk till att universiteten degraderas till "grundskola" och inte ger något utrymme för valfria ämnen. Varför måste alla läsa efter samma läroplan, när studenterna har olika intressen? dundrade han. Är avsikten att avveckla humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen helt?
Bolognaprocessen startade officiellt först 1999 resp. 1998 med Sorbonneförklaringen, men tar man sig en titt på OECD -dokumenten, framgår det klart att näringslivet varit den drivande kraften bakom processen. Bildning definieras som en ren handelsvara. På Lissabonagendan står att EU ska vara världsledande vad gäller den kunskapsbaserade ekonomin år 2010. Här såg Dr. Guy Haug ett stort problem, eftersom utbildning blir till en tvingande grundförutsättning för den ekonomiska återhämtningen och därför måste lyda rent ekonomiska förutsättningar.
Dr. Walter Berka ansåg att innan man börjar diskutera Bologna-processens för och nackdelar, borde man inse att systemet inte kan fungera på ett "massuniversitet". Därför har antagningsbegränsningar föreslagits och införts. Akademikerkvoten i exempelvis Österrike är redan alltför låg. Om man reducerar antalet studenter ytterligare till tjugo procent, så att universitet inte längre är ett "massuniversitet", är detta bara en skenlösning. Den enda lösningen vore, ansåg han, att öka antalet professorer radikalt. Först då skulle man kunna se vad Bologna-processen kan åstadkomma. Dagens läge är ohållbart, menade han.
Dr. Guy Haug var införstådd med att samhällets och näringslivets behov måste tillgodoses. Europa har tills för kort tid sedan haft en sorglig billans av långa studietider i kombination med hög arbetslöshet. Detta måste förändras och studieinriktningarna måste gagna samhället och ekonomin. Men det har gått för långt.
Den fria tillgången till universitetsutbildning är studenternas största och mest centrala krav. Alla ska kunna studera de ämnen de önskar. Studenterna på de filosofiska och germanistiska fakulteterna hade förut tillgång till ett visst antal fria ämnen, som de kunde välja efter intresse och få godkända i sina slutbetyg. Med den nya Bachelor-Master- PhD-utbildningen är detta inte längre möjligt. Studieplanerna ligger fast, lika för alla, även om universiteten sägs vara autonoma.
Beatrix Karl
Den nytillträdda österrikiska kulturministen Beatrix Karl (ÖVP) lovordade även införandet av samtal, förhör, prov och lämplighetstester förutom den obligatoriska studentexamen. Fyrtiotvå procent av de studenter som söker till universiteten blir nekade studieplatser eller avrådda från att börja studera. Bundeskansler Faymann(SPÖ) ansåg också högskolornas kompetenstester vara ett gott exempel på hur systemet ska fungera.
Vilka lämplighetstester har då införts? På högskolornas pedagogiska institutioner, där man utbildar lärare, testas förmågan att uttrycka sig språkligt och även röstresurserna kontrolleras. Därutöver bedöms genom samtal om vederbörande äger tillräckliga logopediska, psykiska och kroppsliga förutsättningar för läraryrket.
De studenter som önskar bli idrottslärare måste bevisa sin kroppsliga och motoriska förmåga, särskilt impopulär är dansuppvisningen.
Tyvärr verkar konststudier som ju inte är vinstbringande vara helt bortglömda, eftersom de inte leder till något konkret arbete.
Nya inskränkningar har införts vad gäller medicin-, veterinär-, tandläkar -och psykologi-studierna. Genom olika lämplighetstester sållas studenterna bort senast efter ett års grundstudier.
Ett av obehagen med Bologna-strukturen och Bachelorstudierna är att det före detta fyråriga diplomstudiet har pressats samman till tre år. Skolministeriet måste finna en utväg ur denna korvstoppningsmissär.
Kulturminister Beatrix Karl försvarade Bologna-processen och var osäker om omställningen till Bachelor-studiestrukturen bär skulden till förändringen av studieplanerna. Hon spekulerade i om orsaken till att studiernas tidslängd har minskats från fyra till tre år, innehållet utökats och tillvalet strukits, ligger i de olika autonoma högskolornas egna läroplaner. Dr. Walter Berka höll med henne och ansåg detta vara ett allvarligt problem, som emellertid inte kan tillskrivas Bolognaprocessen. Den ekonomiska krisen och de minskade budgetmedlen kan ha påverkat läroplanerna.
I Sverige vill man öka friheten för högskola och universitet genom reformer. Man vill avskaffa de statligt reglerade examensmålen och tillförsäkra de högre lärosätena ekonomisk valfrihet. Därigenom vill man uppnå högre kvalitet. Studenternas inflytande ska stärkas och medbestämmanderätten i frågor som gäller deras utbildning vidgas. Det låter utmärkt. Men vad händer med Bologna-processens mål om de reglerade examensmålen avskaffas? Det är viktigt att värna alla europeiska studenters rättssäkerhet vad gäller studiekvalitet och en gemensam och jämförbar examen så att studierna från utländska universitet kan tillgodoräknas. Det gynnar alla.
Europeiska studentdemonstrationer i Wien
Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-03-27 kl. 00:00
Vågorna om Bologna-Processens för och nackdelar går hett. I Österrike demonstrerade studenter från Italien, Spanien, Tyskland, Serbien, Grekland, Frankrike und Turkiet under tioårsjubileets firande i Wiener Hofburg. Studentprotesterna försökte förhindra att jubilaren gladde sig i överkant. Man hade räknat med en stor studenttillströming från Europas övriga universitet och i demonstrationen som utgick från Wien Westbahnhof den 11 mars, deltog enligt studenternas egna beräkningar cirka tio tusen deltagare, tretusen tvåhundra personer enligt polisen.
På banderollerna fanns slagord som "Morbus Bologna", "Widerstand schützt", "Burning University", "Make Bologna History", "Fuck die Uni, fuck den Staat, fuck Kapitalismus" och "Bologna stinkt".
Polismyndigheterna hade varnat för att demonstranterna skulle orsaka stora störningar i trafiken och flera spårvagnslinjer och bussar var inställda. Polisen spärrade av hela området runt Hofburg och Heldenplatz under onsdagen och torsdagen. När jag den 12 mars försökte komma in i Hofburg för att intervjua några av demonstrationsdeltagarna, blev jag bryskt avvisad: "Om ni vill prata med dem, vet ni säkert var de uppehåller sig!", upplyste mig en uppretad polisman. En lite vänligare vakt lät mig senare passera in på det avspärrade området och jag tilläts uppsöka presscentrumet. På TV-monitorer kunde jag där följa Bolognafestligheterna. Debatt och diskussioner pågick i festsalen intill och jag fick även tillfälle att intervjua några av de för demonstrationen ansvariga studenterna.
För många studenter i Europa är omställningen till Bachelor-Master-Phd systemet ett problem. Det är lätt att förstå:
Föreställ er en undervisningssal med 150 studenter. De ska lära sig svenska. Jag var inbjuden till Wiens Universitet som föreläsare på Institutionen för Skandinaviska språk. När jag ville informera mig om det beräknade antalet närvarande studenter vid föreläsningstillfället, försäkrade man mig att det säkert inte skulle bli fler än femtio. Normalt delningstal är visserligen 150, men den undervisande läraren hade tillkämpat sig ett maximalt studentantal på 50 personer, eftersom andra lärare hade gått med på att "ta resten". På min fråga hur man som lärare kunde hålla kontakt och kunskapskontroll på så många studenter, var svaret att det måste gå. "Men hur kan man förbättra och bedöma en persons språkliga uttrycksförmåga, utan att personligen träna henne?" undrade jag, som själv har undervisat i främmande språk under 30 års tid. "Jag läser in en text på band och sedan får studenterna imitera mig och lära sig den utantill", blev svaret. Det är självklart att bara de ivrigaste studenterna tycker att det ligger ett värde i att närvara vid denna "distansundervisning". I Sverige har vi under gynnsamma förhållanden ett delningstal på 20-25 elever i språkundervisningen.Budgetmedlen krymper ytterligare även kommande år och studenterna erbjuds allt färre kurser, allt medan de får konkurrera om sittplatserna i undervisningssalarna.
Det finns stora svårigheter vid övergången till den nya studieordningen, då många studenter har påbörjat sina studier enligt den gamla fyråriga diplomstudieordningen. De är oroliga för att deras studiepoäng inte ska räknas med i det nya systemet. Studieupplägget enligt Bologna-processen har förändrat utbildningen i grunden och det verkar inte finnas något övergångssystem. Därtill kommer den förkortade studietiden och alla de nya krav som lagts till i den nya studieförordningen. Studiekurser som studenterna redan har klarar av enligt den gamla läroplanen, krävs inte längre i den nya och kommer kanske därför heller inte räknas med i slutbetyget. Även de studenter som påbörjade sina studier enligt den gamla diplomstudieplanen tvingas avsluta sina studier på den nu maximerade studietiden, tre istället för fyra år. Inga överliggare accepteras längre. Praktiskt fungerar det nya systemet som på den svenska gymnasieskolans yrkeslinjer. Några av anpassningssvårigheterna är säkert hemmagjorda. Bildning har blivit skräddarsydd utbildning. Det är praktiskt. Företagen deltar i studieplaneringen och om studierna leder till jobb direkt, slipper näringslivet lära upp de nyanställda. Eftersom de olika branscherna förändras mycket och snabbt, krävs ständig uppdatering av utbildningen. Många föreläsare kommer från näringslivet, som även erbjuder praktikplatser. Det låter modernt och praktiskt.
De studenter, som studerar enligt den gamla diplomstudieförordningen har en känsla av att bli bortmotade. Universitetet föredrar de nya studenterna, de som kommer att studera helt enligt de nya studieplanerna. Å andra sidan värderar arbetsgivarna, skolan, inte den nya Bologna-Bachelor- lärar- examen lika mycket som den gamla lärarbehörigheten. Däremot kommer de i framtiden att föredra arbetstagare, vars kompletta studium har lästs enligt det nya Bachelor- Master och PhD-programmet. Detta skulle i sin tur medföra att endast de som har haft råd att studera i sammanlagt åtta år ( tre år för Bachelorutbildningen, ytterligare två år till Masterexamen plus minst tre år för doktoratet), kommer att bli attraktiva på lärarnas arbetsmarknad. Studielån i svensk tappning saknas, endast stipendier finns. Enligt studentrepresentanterna tvingas de flesta studenter arbeta minst 20 timmar i veckan för att kunna försörja sig.
Motståndarna till Bologna-processen fortsatte sina diskussioner på universitetscampus med seminarier och work-shops och dagarna avslutades med en manifestation med två tusen deltagare. Mer information om slutdokument och kommande program finns att läsa på: "http://bolognaburns.org".
< Föregående Nästa >
Vågorna om Bologna-Processens för och nackdelar går hett. I Österrike demonstrerade studenter från Italien, Spanien, Tyskland, Serbien, Grekland, Frankrike und Turkiet under tioårsjubileets firande i Wiener Hofburg. Studentprotesterna försökte förhindra att jubilaren gladde sig i överkant. Man hade räknat med en stor studenttillströming från Europas övriga universitet och i demonstrationen som utgick från Wien Westbahnhof den 11 mars, deltog enligt studenternas egna beräkningar cirka tio tusen deltagare, tretusen tvåhundra personer enligt polisen.
På banderollerna fanns slagord som "Morbus Bologna", "Widerstand schützt", "Burning University", "Make Bologna History", "Fuck die Uni, fuck den Staat, fuck Kapitalismus" och "Bologna stinkt".
Polismyndigheterna hade varnat för att demonstranterna skulle orsaka stora störningar i trafiken och flera spårvagnslinjer och bussar var inställda. Polisen spärrade av hela området runt Hofburg och Heldenplatz under onsdagen och torsdagen. När jag den 12 mars försökte komma in i Hofburg för att intervjua några av demonstrationsdeltagarna, blev jag bryskt avvisad: "Om ni vill prata med dem, vet ni säkert var de uppehåller sig!", upplyste mig en uppretad polisman. En lite vänligare vakt lät mig senare passera in på det avspärrade området och jag tilläts uppsöka presscentrumet. På TV-monitorer kunde jag där följa Bolognafestligheterna. Debatt och diskussioner pågick i festsalen intill och jag fick även tillfälle att intervjua några av de för demonstrationen ansvariga studenterna.
För många studenter i Europa är omställningen till Bachelor-Master-Phd systemet ett problem. Det är lätt att förstå:
Föreställ er en undervisningssal med 150 studenter. De ska lära sig svenska. Jag var inbjuden till Wiens Universitet som föreläsare på Institutionen för Skandinaviska språk. När jag ville informera mig om det beräknade antalet närvarande studenter vid föreläsningstillfället, försäkrade man mig att det säkert inte skulle bli fler än femtio. Normalt delningstal är visserligen 150, men den undervisande läraren hade tillkämpat sig ett maximalt studentantal på 50 personer, eftersom andra lärare hade gått med på att "ta resten". På min fråga hur man som lärare kunde hålla kontakt och kunskapskontroll på så många studenter, var svaret att det måste gå. "Men hur kan man förbättra och bedöma en persons språkliga uttrycksförmåga, utan att personligen träna henne?" undrade jag, som själv har undervisat i främmande språk under 30 års tid. "Jag läser in en text på band och sedan får studenterna imitera mig och lära sig den utantill", blev svaret. Det är självklart att bara de ivrigaste studenterna tycker att det ligger ett värde i att närvara vid denna "distansundervisning". I Sverige har vi under gynnsamma förhållanden ett delningstal på 20-25 elever i språkundervisningen.Budgetmedlen krymper ytterligare även kommande år och studenterna erbjuds allt färre kurser, allt medan de får konkurrera om sittplatserna i undervisningssalarna.
Det finns stora svårigheter vid övergången till den nya studieordningen, då många studenter har påbörjat sina studier enligt den gamla fyråriga diplomstudieordningen. De är oroliga för att deras studiepoäng inte ska räknas med i det nya systemet. Studieupplägget enligt Bologna-processen har förändrat utbildningen i grunden och det verkar inte finnas något övergångssystem. Därtill kommer den förkortade studietiden och alla de nya krav som lagts till i den nya studieförordningen. Studiekurser som studenterna redan har klarar av enligt den gamla läroplanen, krävs inte längre i den nya och kommer kanske därför heller inte räknas med i slutbetyget. Även de studenter som påbörjade sina studier enligt den gamla diplomstudieplanen tvingas avsluta sina studier på den nu maximerade studietiden, tre istället för fyra år. Inga överliggare accepteras längre. Praktiskt fungerar det nya systemet som på den svenska gymnasieskolans yrkeslinjer. Några av anpassningssvårigheterna är säkert hemmagjorda. Bildning har blivit skräddarsydd utbildning. Det är praktiskt. Företagen deltar i studieplaneringen och om studierna leder till jobb direkt, slipper näringslivet lära upp de nyanställda. Eftersom de olika branscherna förändras mycket och snabbt, krävs ständig uppdatering av utbildningen. Många föreläsare kommer från näringslivet, som även erbjuder praktikplatser. Det låter modernt och praktiskt.
De studenter, som studerar enligt den gamla diplomstudieförordningen har en känsla av att bli bortmotade. Universitetet föredrar de nya studenterna, de som kommer att studera helt enligt de nya studieplanerna. Å andra sidan värderar arbetsgivarna, skolan, inte den nya Bologna-Bachelor- lärar- examen lika mycket som den gamla lärarbehörigheten. Däremot kommer de i framtiden att föredra arbetstagare, vars kompletta studium har lästs enligt det nya Bachelor- Master och PhD-programmet. Detta skulle i sin tur medföra att endast de som har haft råd att studera i sammanlagt åtta år ( tre år för Bachelorutbildningen, ytterligare två år till Masterexamen plus minst tre år för doktoratet), kommer att bli attraktiva på lärarnas arbetsmarknad. Studielån i svensk tappning saknas, endast stipendier finns. Enligt studentrepresentanterna tvingas de flesta studenter arbeta minst 20 timmar i veckan för att kunna försörja sig.
Motståndarna till Bologna-processen fortsatte sina diskussioner på universitetscampus med seminarier och work-shops och dagarna avslutades med en manifestation med två tusen deltagare. Mer information om slutdokument och kommande program finns att läsa på: "http://bolognaburns.org".
< Föregående Nästa >
söndag 28 februari 2010
Österrikes studenter på barrikaderna: "Processa mot Bologna-processen"
Universitetsstudenterna i Wien inledde höstterminen 2009 med DJ-musik i Auditorium maximum. I hörsal 30 hejade man på Austria Wien i fotbollsmatchen mot Werder Bremen (2:2). I en annan hörsal kokades det soppa i stora grytor och alla närvarande var välkomna att ta för sig. Stort mediauppbåd, stora tidningsrubriker. Media undrade: "Vad är det ni håller på med? Partajar ni bort våra surt förvärvade skattemedel? Varför sitter ni inte böjda över era läroböcker eller på era platser i hörsalarna och lyssnar på föreläsningarna?"
"Nej", svarade studentrepresentanten på bästa teve-sändningstid, "vi österrikiska studenter har fått nog, vi ska tvinga politikerna att äntligen lyssna på oss! Vi ska se till att hela världen får veta hur katastrofalt läget är på våra universitet och högskolor. Efter denna svältkur måste staten investera i bildning och utbildning. Vi kan inte längre konkurrera kunskapsmässigt internationellt och om att vara obildning och fördumning blir mainstream i samhället hotas demokratin!"
När jag gick in genom den stora universitetsingången var vägen till Auditorium maximum avspärrad. I dagarna tre hade belägringen av Wiens universitet redan pågått och studenterna vägrade fortfarande att ge sig av. Dagen före hade studenterna ockuperat de vackra trapphusen. I de ärofyllda pelargångarna mellan marmorbysterna av gångna tiders storheter inom samtliga vetenskapsområden hade de protesterat mot neddragningarna. De hade klistrat upp banderoller på väggarna med uppmaningar till staten att inte bara förse bankerna med finansiellt stöd nu i kristider, utan att även satsa på utbildning för unga. Slagord som "Rika föräldrar åt alla!" ekade i korridorerna.
En stor polisinsats hade satts in för att driva ut de osnutna bildningstörstiga ur kunskapens tempel. Studenterna hade vandaliserat byggnaden och sprayat slagord på väggarna. "Universitetet fick extrainkalla städpersonal som tvingades arbeta hela natten med att tvätta bort eländet", enligt universitetsföreträdaren jag talade med. Men polisinsatsen hade avbrutits av självaste vice-rektorn: "Här behövs inga polisingripanden, studenternas kamp är rättvis!"
Genom en sidodörr på universitetsområdet kunde jag ta mig in till Auditorium maximum, där studenterna uppehöll sig. Korridorerna dit var belamrade och fullstaplade med sopsäckar och cigarettröken låg som en dimma över hörsalen. Överallt runt väggarna hade man hängt upp banderoller och plakat. Studenterna satt på långbänkarna och åt smörgåsar och drack ur sina ölburkar. På scenen stod några studenter och informerade om dagens aktionsschema, som de hade projecerat på en whiteboard.
"Det är tur att man kan gå hem och duscha emellanåt", anförtrodde mig en student vid ingången och berättade att ockupanterna hade avlöst varandra i tre dygn nu. Dag och natt hade de tillbringat på de hårda bänkarna eller på golven istället för i sina mjuka, varma sängar. Hon förklarade att de utser en ny ansvarsgrupp på 5-6 personer varje dag för att styra verksamheten, så att inga obehöriga ska kunna ta över eller någon speciell student ska få repressalier efter aktionerna. Alla olika fakulteter var representerade utom juristerna, som vägrade att befatta sig med slikt, berättade hon.
"Men vilka mål vill ni uppnå?" undrade jag samtidigt som jag förklarade att jag själv hade varit student vid samma universitet och att det kändes obehagligt att bevittna förödelsen.
"Om du kunde föreställa dig hur vi har det här nu för tiden! Många studieinriktningar har inte ens råd med egna institutioner. Undervisningen går till så, att professorerna eller adjunkterna föreläser i stora hörsalar som till exempel här i Auditorium maximum. Man måste vara här flera timmar i förväg för att vara säker på att få en sittplats. I andra hörsalar finns det trappsteg och har man tur, kan man tränga sig in där. Salarna är överfulla och vi har inte en chans att ställa en fråga till den som undervisar. I sorlet är det svårt att höra vad som sägs. När salen är fylld till bristningsgränsen, stängs dörrarna och råkar man försenad har man haft otur igen. Det erbjuds heller ingen möjlighet för kontakt med lärarna. Vid tentamensdags finns det inte plats att skriva åt alla och har man otur måste man vänta till nästa skrivtillfälle, som kanske äger rum flera månader senare. I den nya universitetslagen som trädde i kraft den 1 oktober i år har nya kvalitetskriterier införts, men inte specificerats. Det betyder godtyckliga antagningsprov, införande av tester, krav på studieframgång inom vissa tidsramar, inskränkningar av omprov etc. Det är bara elitstudenter med rika föräldrar som kommer att kunna klara av studierna i tid givet de förutsättningar som erbjuds. Vi kräver också att våra studier ska vara avgiftsfria som hitintills. Nu vill de konservativa (ÖVP) införa terminsavgifter. Den som samtidigt måste arbeta för sitt uppehälle och för studieavgifterna kommer inte att kunna avlägga examina inom fastlagda tidsramar. Våra rektorer försöker sedan länge att få gehör för sina krav. De skriker på hjälp, men politikerna lyssnar inte, anser dem vara hysteriska Kassandras. Här handlar det om intellektuell oförståelse, ideologisk ovilja och politisk oförmåga. Ingen av de ledande politikerna har hitintills vågat uttala sig för en bildningsplan. De konservativa har sitt mantra klart: "Arbete måste löna sig". Om läget på våra universitet yttrade vicekansler Josef Pröll bara: "Studieplatser åt alla". Och socialdemokraternas Werner Faymann (SPÖ) fegar ur och tiger."
Förutom i Wien pågår även protestaktioner på universiteten i Innsbruck, Salzburg, Linz och Graz. Studenterna kräver en grundläggande bildningsdiskussion, något som har försummats de senaste tio, femton åren. Diskussionen måste vidgas och inte endast handla om effektivitet och arbetsmarknadspolitik. Bildning har ett samhällsvärde i sig.
Bakgrunden till Bologna-processen är att de europeiska vetenskapsministrarna i Bologna i Italien år 1999 beslutade att skapa en enhetlig europeisk högskolenhet. Alla EU-medborgare skulle beredas tillträde till unionens alla universitet och man lovade att ömsesidigt godkänna betygen. Mer än så ingick inte i planerna. Resultatet blev att man övertolkade överenskommelsen och processen började leva sitt eget liv, man införde stora förvaltningar och fullstoppade läroplaner, onödiga evalueringar och talrika motsägelsefulla förordningar:
Antalet akademiker ska öka, samtidigt som studiekvoter införs.
Kvaliteten ska förbättras, men man genomför besparingar.
Universiteten ska vara självständiga, samtidigt som de måste ha likvärdig standard.
Kraven höjs, samtidigt som fler studenter ska fullgöra sina studier.
Mobiliteten ska främjas, men studietiden inte förlängas.
Grundkurserna ska vara yrkesförberedande men även förse studenterna med nödvändiga kunskaper inför vetenskapliga studier.
Listan kan göras lång. Sådana motsägelser är ohållbara i längden. Homboldts idéer om sambandet mellan forskning och bildning borde vara utgångspunkten för det moderna samhället, där vetenskapen har en så avgörande betydelse. Med vetenskap avses därför inte enbart forskning för tekniskt och socialt bruk, utan huvudsakligen på vad sätt den upplyste människan uppfattar och tar ställning till sin omvärld. Inom universitetens ram måste det finnas tid, möjlighet och frihet att kunna ägna sig åt nytänkande. Där ska nyfikenheten, kreativiteten och entusiasmen kunna tillfredställas, något som inte alltid ryms i en fastlagd läroplan. Denna tanke är inget ekonomiskt slöseri. Tvärtom är denna kunskapssyn samhällsnyttigare och därför profitablare än studier på en läroanstalt med krav på "input-output but no drop-outs". Av gårdagens arbetare vid det löpande bandet krävs det idag materialkemi, informationsteknik eller kulturvetenskapliga studier för att vederbörande ska ha en chans på den moderna arbetsmarknaden.
Det vore positivt om de ekonomer som kritiserar den Humboldtska filosofin istället kunde ägna en tanke åt vilka resurser som sedan tio års tid ödslats på att reformera Bologna-processen till ingen nytta.
De österrikiska universiteten och högskolorna har hitintills alltid varit öppna för utländska studenter. Men att Bologna-processen skulle få sådana konsekvenser för de österrikiska universiteten hade väl ingen kunnat förutspå. I Tyskland bestämmer delstaterna om sina universitet som därigenom är autonoma. Praktiskt taget varje tyskt universitet har infört "Numerus clausus" för sina studieinriktningar. De österrikiska universiteten har för de flesta studieinriktningar av hävd inga intagningsbegränsningar och heller inga intagningsprov med undantag för de medicinska fakulteterna. Tillströmningen av hugade studenter från alla tyskspråkiga länder till de österrikiska universiteten har medfört att de österrikiska studenterna inte får studieplats. Studielån i svensk tappning förekommer inte.
Vad säger den ansvarige vetenskapsministern Johannes Hahn själv? Efter nio dagars protestaktioner på samtliga österrikiska universitet drog han i nödbromsen och öppnade sin nödkassa för oförutsedda utgifter för att få tyst på protesterna. Han är en av kandidaterna till posten som Österrikes nye kommissionär i Bryssel och således fullt sysselsatt med sina egna karriärsplaner. Det är säkert bekvämare för honom än att ta ställning till de österrikiska studenternas och deras professorers ramaskrin.
De österrikiska fackföreningarna stödjer studenternas kamp. Förbundskansler Werner Faymann lovade först att diskutera med studenterna, men sedan ångrade han sig och inkallade sitt ministerråd för att höra efter om någon av ministrarna kunde tänka sig att avstå en slant från sin budget. Internationellt kommer stöddemonstrationer att hållas på många håll i världen, allt enligt uppgift från media.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
"Nej", svarade studentrepresentanten på bästa teve-sändningstid, "vi österrikiska studenter har fått nog, vi ska tvinga politikerna att äntligen lyssna på oss! Vi ska se till att hela världen får veta hur katastrofalt läget är på våra universitet och högskolor. Efter denna svältkur måste staten investera i bildning och utbildning. Vi kan inte längre konkurrera kunskapsmässigt internationellt och om att vara obildning och fördumning blir mainstream i samhället hotas demokratin!"
När jag gick in genom den stora universitetsingången var vägen till Auditorium maximum avspärrad. I dagarna tre hade belägringen av Wiens universitet redan pågått och studenterna vägrade fortfarande att ge sig av. Dagen före hade studenterna ockuperat de vackra trapphusen. I de ärofyllda pelargångarna mellan marmorbysterna av gångna tiders storheter inom samtliga vetenskapsområden hade de protesterat mot neddragningarna. De hade klistrat upp banderoller på väggarna med uppmaningar till staten att inte bara förse bankerna med finansiellt stöd nu i kristider, utan att även satsa på utbildning för unga. Slagord som "Rika föräldrar åt alla!" ekade i korridorerna.
En stor polisinsats hade satts in för att driva ut de osnutna bildningstörstiga ur kunskapens tempel. Studenterna hade vandaliserat byggnaden och sprayat slagord på väggarna. "Universitetet fick extrainkalla städpersonal som tvingades arbeta hela natten med att tvätta bort eländet", enligt universitetsföreträdaren jag talade med. Men polisinsatsen hade avbrutits av självaste vice-rektorn: "Här behövs inga polisingripanden, studenternas kamp är rättvis!"
Genom en sidodörr på universitetsområdet kunde jag ta mig in till Auditorium maximum, där studenterna uppehöll sig. Korridorerna dit var belamrade och fullstaplade med sopsäckar och cigarettröken låg som en dimma över hörsalen. Överallt runt väggarna hade man hängt upp banderoller och plakat. Studenterna satt på långbänkarna och åt smörgåsar och drack ur sina ölburkar. På scenen stod några studenter och informerade om dagens aktionsschema, som de hade projecerat på en whiteboard.
"Det är tur att man kan gå hem och duscha emellanåt", anförtrodde mig en student vid ingången och berättade att ockupanterna hade avlöst varandra i tre dygn nu. Dag och natt hade de tillbringat på de hårda bänkarna eller på golven istället för i sina mjuka, varma sängar. Hon förklarade att de utser en ny ansvarsgrupp på 5-6 personer varje dag för att styra verksamheten, så att inga obehöriga ska kunna ta över eller någon speciell student ska få repressalier efter aktionerna. Alla olika fakulteter var representerade utom juristerna, som vägrade att befatta sig med slikt, berättade hon.
"Men vilka mål vill ni uppnå?" undrade jag samtidigt som jag förklarade att jag själv hade varit student vid samma universitet och att det kändes obehagligt att bevittna förödelsen.
"Om du kunde föreställa dig hur vi har det här nu för tiden! Många studieinriktningar har inte ens råd med egna institutioner. Undervisningen går till så, att professorerna eller adjunkterna föreläser i stora hörsalar som till exempel här i Auditorium maximum. Man måste vara här flera timmar i förväg för att vara säker på att få en sittplats. I andra hörsalar finns det trappsteg och har man tur, kan man tränga sig in där. Salarna är överfulla och vi har inte en chans att ställa en fråga till den som undervisar. I sorlet är det svårt att höra vad som sägs. När salen är fylld till bristningsgränsen, stängs dörrarna och råkar man försenad har man haft otur igen. Det erbjuds heller ingen möjlighet för kontakt med lärarna. Vid tentamensdags finns det inte plats att skriva åt alla och har man otur måste man vänta till nästa skrivtillfälle, som kanske äger rum flera månader senare. I den nya universitetslagen som trädde i kraft den 1 oktober i år har nya kvalitetskriterier införts, men inte specificerats. Det betyder godtyckliga antagningsprov, införande av tester, krav på studieframgång inom vissa tidsramar, inskränkningar av omprov etc. Det är bara elitstudenter med rika föräldrar som kommer att kunna klara av studierna i tid givet de förutsättningar som erbjuds. Vi kräver också att våra studier ska vara avgiftsfria som hitintills. Nu vill de konservativa (ÖVP) införa terminsavgifter. Den som samtidigt måste arbeta för sitt uppehälle och för studieavgifterna kommer inte att kunna avlägga examina inom fastlagda tidsramar. Våra rektorer försöker sedan länge att få gehör för sina krav. De skriker på hjälp, men politikerna lyssnar inte, anser dem vara hysteriska Kassandras. Här handlar det om intellektuell oförståelse, ideologisk ovilja och politisk oförmåga. Ingen av de ledande politikerna har hitintills vågat uttala sig för en bildningsplan. De konservativa har sitt mantra klart: "Arbete måste löna sig". Om läget på våra universitet yttrade vicekansler Josef Pröll bara: "Studieplatser åt alla". Och socialdemokraternas Werner Faymann (SPÖ) fegar ur och tiger."
Förutom i Wien pågår även protestaktioner på universiteten i Innsbruck, Salzburg, Linz och Graz. Studenterna kräver en grundläggande bildningsdiskussion, något som har försummats de senaste tio, femton åren. Diskussionen måste vidgas och inte endast handla om effektivitet och arbetsmarknadspolitik. Bildning har ett samhällsvärde i sig.
Bakgrunden till Bologna-processen är att de europeiska vetenskapsministrarna i Bologna i Italien år 1999 beslutade att skapa en enhetlig europeisk högskolenhet. Alla EU-medborgare skulle beredas tillträde till unionens alla universitet och man lovade att ömsesidigt godkänna betygen. Mer än så ingick inte i planerna. Resultatet blev att man övertolkade överenskommelsen och processen började leva sitt eget liv, man införde stora förvaltningar och fullstoppade läroplaner, onödiga evalueringar och talrika motsägelsefulla förordningar:
Antalet akademiker ska öka, samtidigt som studiekvoter införs.
Kvaliteten ska förbättras, men man genomför besparingar.
Universiteten ska vara självständiga, samtidigt som de måste ha likvärdig standard.
Kraven höjs, samtidigt som fler studenter ska fullgöra sina studier.
Mobiliteten ska främjas, men studietiden inte förlängas.
Grundkurserna ska vara yrkesförberedande men även förse studenterna med nödvändiga kunskaper inför vetenskapliga studier.
Listan kan göras lång. Sådana motsägelser är ohållbara i längden. Homboldts idéer om sambandet mellan forskning och bildning borde vara utgångspunkten för det moderna samhället, där vetenskapen har en så avgörande betydelse. Med vetenskap avses därför inte enbart forskning för tekniskt och socialt bruk, utan huvudsakligen på vad sätt den upplyste människan uppfattar och tar ställning till sin omvärld. Inom universitetens ram måste det finnas tid, möjlighet och frihet att kunna ägna sig åt nytänkande. Där ska nyfikenheten, kreativiteten och entusiasmen kunna tillfredställas, något som inte alltid ryms i en fastlagd läroplan. Denna tanke är inget ekonomiskt slöseri. Tvärtom är denna kunskapssyn samhällsnyttigare och därför profitablare än studier på en läroanstalt med krav på "input-output but no drop-outs". Av gårdagens arbetare vid det löpande bandet krävs det idag materialkemi, informationsteknik eller kulturvetenskapliga studier för att vederbörande ska ha en chans på den moderna arbetsmarknaden.
Det vore positivt om de ekonomer som kritiserar den Humboldtska filosofin istället kunde ägna en tanke åt vilka resurser som sedan tio års tid ödslats på att reformera Bologna-processen till ingen nytta.
De österrikiska universiteten och högskolorna har hitintills alltid varit öppna för utländska studenter. Men att Bologna-processen skulle få sådana konsekvenser för de österrikiska universiteten hade väl ingen kunnat förutspå. I Tyskland bestämmer delstaterna om sina universitet som därigenom är autonoma. Praktiskt taget varje tyskt universitet har infört "Numerus clausus" för sina studieinriktningar. De österrikiska universiteten har för de flesta studieinriktningar av hävd inga intagningsbegränsningar och heller inga intagningsprov med undantag för de medicinska fakulteterna. Tillströmningen av hugade studenter från alla tyskspråkiga länder till de österrikiska universiteten har medfört att de österrikiska studenterna inte får studieplats. Studielån i svensk tappning förekommer inte.
Vad säger den ansvarige vetenskapsministern Johannes Hahn själv? Efter nio dagars protestaktioner på samtliga österrikiska universitet drog han i nödbromsen och öppnade sin nödkassa för oförutsedda utgifter för att få tyst på protesterna. Han är en av kandidaterna till posten som Österrikes nye kommissionär i Bryssel och således fullt sysselsatt med sina egna karriärsplaner. Det är säkert bekvämare för honom än att ta ställning till de österrikiska studenternas och deras professorers ramaskrin.
De österrikiska fackföreningarna stödjer studenternas kamp. Förbundskansler Werner Faymann lovade först att diskutera med studenterna, men sedan ångrade han sig och inkallade sitt ministerråd för att höra efter om någon av ministrarna kunde tänka sig att avstå en slant från sin budget. Internationellt kommer stöddemonstrationer att hållas på många håll i världen, allt enligt uppgift från media.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
tisdag 23 februari 2010
Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige
På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man lyssnar inte. På radions morgonnyheter rapporteras om att romer i Kosovo tvingas leva i läger på blyförgiftad mark. De försöker undkomma allvarliga sjukdomar genom att fly till andra länder, men blir utvisade och återbördade till lägret de rymde ifrån. Ingen vill kännas vid dem, alla stänger sina gränser. Nyligen visade en dansk teveproduktion hur romska föräldrar i Rumänien utnyttjar sina barn i kriminella syften. Romerna är själva ansvariga för sin situation. Så vem bryr sig? Man är likgiltig för deras situation.
De första romerna, på den tiden kallades de tartarer, välkomnades i Stockholms stad på 1500-talet, när Sverige var ett skråsamhälle. År 1637 stiftades en lag som förändrade deras situation i grunden. Det blev skottpengar på zigenarna: ”Varhelst ni ser en rom eller ett romskt följe äger ni rätt att hänga dem och få pengar för det.” Följden blev att romerna fick gömma sig undan i skogarna och på landsbygden. De livnärde sig på handel och som nyhetsförmedlare mellan byarna. Eftersom bönderna tacksamt tog emot den hjälp de fick av romerna i lantbruket, finns det fortfarande romer kvar i Sverige idag.
Under Andra världskriget internerades en halv miljon romer i Europa. Många av dem deporterades till förintelselägren, användes som tvångsarbetare och utsattes för massakrer. Strax efter krigsutbrottet dödades 250 romska barn i Buchenwald i ett experiment med giftgas som en teknik för massutrotning. Tiotusentals romer mördades av de tyska ”Einsatzgruppen” i det av Tyskland ockuperade öst.
År 1921 inrättades världens första rasbiologiska institut i Uppsala under Herman Lundborgs ledning. Forskningen koncentrerades på rashygien med uppgiften att bibehålla en hög kvalitet på "den svenska folkstammen". Under nazismen användes romer för forskningsexperiment. (Se ”Oönskad i folkhemmet, Rashygien och sterilisering i Sverige”, Broberg & Tydén, 1991), Man genomförde medicinska experiment, steriliseringar och lobotomier, satte in romer på mentalsjukhus, placerade romska barn på barnhem, i familjehem och på bondgårdar. Romer fick inte vistas längre än tre veckor i ett län, därefter krävdes nytt uppehållstillstånd. Fram till 1965 hade romer ingen rätt att bosätta sig eller gå i skola i Sverige. Först år 2000
erkändes romer som en nationell svensk minoritet och det skapades lagar som reglerar deras rättigheter och skyldigheter.
I samband med erkännandet som nationell minoritet uppfattar romerna sig inte längre som andra klassens medborgare och det gäller nu att från majoritetssamhällets sida förse romerna med utbildningsresurser för att de ska kunna bli aktivt delaktiga i samhället. Romerna önskar delta i integreringsarbetet, man förordar anställning av kompetenta romer som förebilder för barnen. De unga romerna önskar mer vägledning och uppmärksamhet, något som de anser sig sakna. Detta gäller särskilt i frågor som rör missbruk, snatterier och stölder, men även frågor om arbete och utbildning. Liksom andra minoriteter har romerna sin egen livsstil, sina traditioner, seder och bruk.
En speciellt viktig fråga handlar om kvinnornas jämställdhet. De romska kvinnorna säger sig vara skyddslösa. En kvinnlig deltagare på Temakonferensen om jämställdhet och empowerment, som arrangerades av ”Utvecklingspartnerskapet Romer i Sverige” i Lund i oktober 2006 anser enligt protokollet: ”De romska kvinnorna är helt utanför, vi har jättesvårt att få kvinnorna till de svenska kvinnojourerna, de blir inte väl bemötta där. Därför har vi startat olika projekt där vi pratar med kvinnorna och deras familjer och där vi försöker bygga en tillit utifrån det.” En annan kvinna säger: ”Kvinnorna måste bli integrerade och delaktiga i samhället, de måste få möjlighet att kunna försörja sig genom vanligt lönearbete och inte genom bidragsberoende, detta är en oerhört viktig fråga.” En tredje kvinna berättar: ”Jag jobbar med romska tjejer och jag känner väl till den diskriminering som unga upplever – vi känner oss helt utanför och det är det jobbigaste av allt. Jag tycker att det ska tas upp och diskuteras flera gånger och på flera ställen. Det skulle vara bra om romer själva kunde hålla föreläsningar ute i kommunerna, på skolor, på arbetsförmedling och inom sjukvården till exempel. Kanske skulle det påverka tjänstemännen som arbetar inom det offentliga, kanske skulle det leda till ett vänligare och bättre bemötande om de känner till vår situation och hur vi upplever diskrimineringen.”
Diskrimineringsombudsmannens rapport från 2006 ger en tydlig bild av det samhällsförtryck som fortfarande drabbar såväl romska individer som romer som grupp. Rapporten innehåller en lång rad beskrivningar av och exempel på inkomna anmälningar om diskriminering och visar att romernas förtroende för socialtjänst, polismyndigheter, sjukvård och domstol är mycket lågt.
Diskrimineringen av romer har skett i flera hundra år och sker fortfarande såväl i Sverige som på andra håll i världen. Många romer känner av utanförskapet inom alla samhällsområden trots att det finns lagstiftning mot diskriminering av minoritetsfolk. Men lagstiftningen räcker inte till för att komma tillrätta med fördomar och kränkningar. Romer förödmjukas i deras mänskliga rättigheter, värdighet och självkänsla. De nekas fortfarande att köpa och hyra bostäder, de granskas med argusögon i affärer, på hotell och på matställen. I skolan upplever romska barn och deras föräldrar att de får mindre resurser och behandlas sämre än andra barn och hemspråksundervisningen saknas fortfarande på många håll. Därigenom försvåras deras utbildning.
Skolan är av största vikt för alla barn. I grundskolan ska barnet lära sig allt som behövs för att som jämställd medborgare kunna fungera i samhället. Skolan lär barnet en värdegrund att stå på; tolerans, empati, egenvärde och samhällsregler. Romska barn får mestadels inte tillgång till de specialinsatser som andra barn får, vilket ofta leder till att de som vuxna inte kan bevaka sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Det brister ofta i läs- och skrivförmåga, deras ordförråd förblir otillräckligt. Stereotypa föreställningar om romer som grupp medför att deras kontakter med myndigheter försvåras.
T. van Dijk menar i sin bok ”Elitdiskurser och institutionell rasism, 2005” hämtat från utredningen ”Bortom vi och dom” att samhällsinstitutioner är exempel samhällseliter. Det är dessa eliter som skapar och bevarar rasismen i samhället. Den folkliga rasismen har först formulerats av politiska ledare, rättsväsende, företagsledare och massmedia i debatter, nyhetsrapporteringar, byråkratiska texter och skolans läroböcker. Samhället upprätthåller diskrimineringen genom att använda sig av sin sociala kontroll över ordets och talets makt.
Samhället består ju av människor och det är den enskilda människan som bemöter och förhåller sig till sina medmänniskor på gott och ont. Diskrimineringen skapas och vidmakthålls av människor. Varje myndighetsperson definierar och agerar utifrån sin egen personliga värdegrund. Om en minoritetsgrupp inte kan känna förtroende för myndigheternas och samhällsinstitutionernas företrädare, ämbetsmännen, utan känner sig kränkta och nedvärderade, kan gruppen aldrig förmås känna samhällstillhörighet och isoleringen fortsätter. All samhällsutveckling är avhängig av etiken, som i sin tur grundar sig på lagstiftningen. Den offentliga etiken ska vara vägledande för alla medborgare, även för ämbetsmän. Vem skulle idag vilja beskyllas för att vara antisemit? Men antiziganismen frodas.
Vad kan vi då göra för att förbättra situationen? Hur kan vanmakten brytas? Det är viktigt att romerna själva tar ansvar för sitt rykte. Det finns exempel på maktrelationer som förbättrats den senaste tiden. Relationerna mellan barnen och deras föräldrar, mellan män och kvinnor kan undersökas via motståndets former. Relationerna mellan makt, självbestämmande och vanmakt är inte statiska. De kan förändras genom trots, aktivt ifrågasättande, motstånd och olydnad som en väg till personlig utveckling. Att medvetet protestera mot en auktoritet och ta ansvar för det, är att uttrycka makt. Kunskap och fantasi krävs för att en omvärdering och en förändring ska ske. Det framhålls i rapporten att en öppen dialog mellan romer och myndigheter kan vara en väg till ökad ömsesidig kunskapsutveckling. Romernas politiska och samhälliga delaktighet måste främjas. Rapporten diskuterar även möjligheten att positivt särbehandla den hitintills missgynnade minoritetsgruppen, eftersom romernas situation är ojämlik vad gäller utbildning, arbete och bostad. DO:s rapport belyser även majoritetssamhällets bristande kunskaper om romernas levnadsvillkor.
År 2007 genomfördes den andra nationella konferensen i Uddevalla under titeln ”Temakonferens om mångfald och delaktighet”. Det framgick att regeringen arbetade på en ny diskrimineringslag, eftersom utanförskapet för romerna inte tycktes minska i Sverige. En nytillsatt delegation för romska frågor under ledning av Maria Leissner hade tillsatts. En fråga ställdes från publiken angående delegationens sammansättning: ”Jag skulle vilja se en delegation som består av romer. Romerna är fullt kapabla att lyfta fram de romska frågorna. Det finns ingen som är bättre på dessa frågor än romerna själva. Men idag är de romska aktörerna bortsorterade.”
Lennart Rohdin, politisk sakkunnig hos integrationsministern svarade: ”Den romska delegationen är ett svar från EU. Uppdraget är att lägga ett förslag på förbättringar. Självklart ska man involvera romerna, som bäst vet hur det är att leva som romer.”
Ny kommentar från frågeställaren: ”I Sverige utesluts de romska aktörerna, trots att de har bott i landet så länge.”
Svar: ”Ja, det finns stora brister. Jag tar med mig synpunkter på större delaktighet.”
De första romerna, på den tiden kallades de tartarer, välkomnades i Stockholms stad på 1500-talet, när Sverige var ett skråsamhälle. År 1637 stiftades en lag som förändrade deras situation i grunden. Det blev skottpengar på zigenarna: ”Varhelst ni ser en rom eller ett romskt följe äger ni rätt att hänga dem och få pengar för det.” Följden blev att romerna fick gömma sig undan i skogarna och på landsbygden. De livnärde sig på handel och som nyhetsförmedlare mellan byarna. Eftersom bönderna tacksamt tog emot den hjälp de fick av romerna i lantbruket, finns det fortfarande romer kvar i Sverige idag.
Under Andra världskriget internerades en halv miljon romer i Europa. Många av dem deporterades till förintelselägren, användes som tvångsarbetare och utsattes för massakrer. Strax efter krigsutbrottet dödades 250 romska barn i Buchenwald i ett experiment med giftgas som en teknik för massutrotning. Tiotusentals romer mördades av de tyska ”Einsatzgruppen” i det av Tyskland ockuperade öst.
År 1921 inrättades världens första rasbiologiska institut i Uppsala under Herman Lundborgs ledning. Forskningen koncentrerades på rashygien med uppgiften att bibehålla en hög kvalitet på "den svenska folkstammen". Under nazismen användes romer för forskningsexperiment. (Se ”Oönskad i folkhemmet, Rashygien och sterilisering i Sverige”, Broberg & Tydén, 1991), Man genomförde medicinska experiment, steriliseringar och lobotomier, satte in romer på mentalsjukhus, placerade romska barn på barnhem, i familjehem och på bondgårdar. Romer fick inte vistas längre än tre veckor i ett län, därefter krävdes nytt uppehållstillstånd. Fram till 1965 hade romer ingen rätt att bosätta sig eller gå i skola i Sverige. Först år 2000
erkändes romer som en nationell svensk minoritet och det skapades lagar som reglerar deras rättigheter och skyldigheter.
I samband med erkännandet som nationell minoritet uppfattar romerna sig inte längre som andra klassens medborgare och det gäller nu att från majoritetssamhällets sida förse romerna med utbildningsresurser för att de ska kunna bli aktivt delaktiga i samhället. Romerna önskar delta i integreringsarbetet, man förordar anställning av kompetenta romer som förebilder för barnen. De unga romerna önskar mer vägledning och uppmärksamhet, något som de anser sig sakna. Detta gäller särskilt i frågor som rör missbruk, snatterier och stölder, men även frågor om arbete och utbildning. Liksom andra minoriteter har romerna sin egen livsstil, sina traditioner, seder och bruk.
En speciellt viktig fråga handlar om kvinnornas jämställdhet. De romska kvinnorna säger sig vara skyddslösa. En kvinnlig deltagare på Temakonferensen om jämställdhet och empowerment, som arrangerades av ”Utvecklingspartnerskapet Romer i Sverige” i Lund i oktober 2006 anser enligt protokollet: ”De romska kvinnorna är helt utanför, vi har jättesvårt att få kvinnorna till de svenska kvinnojourerna, de blir inte väl bemötta där. Därför har vi startat olika projekt där vi pratar med kvinnorna och deras familjer och där vi försöker bygga en tillit utifrån det.” En annan kvinna säger: ”Kvinnorna måste bli integrerade och delaktiga i samhället, de måste få möjlighet att kunna försörja sig genom vanligt lönearbete och inte genom bidragsberoende, detta är en oerhört viktig fråga.” En tredje kvinna berättar: ”Jag jobbar med romska tjejer och jag känner väl till den diskriminering som unga upplever – vi känner oss helt utanför och det är det jobbigaste av allt. Jag tycker att det ska tas upp och diskuteras flera gånger och på flera ställen. Det skulle vara bra om romer själva kunde hålla föreläsningar ute i kommunerna, på skolor, på arbetsförmedling och inom sjukvården till exempel. Kanske skulle det påverka tjänstemännen som arbetar inom det offentliga, kanske skulle det leda till ett vänligare och bättre bemötande om de känner till vår situation och hur vi upplever diskrimineringen.”
Diskrimineringsombudsmannens rapport från 2006 ger en tydlig bild av det samhällsförtryck som fortfarande drabbar såväl romska individer som romer som grupp. Rapporten innehåller en lång rad beskrivningar av och exempel på inkomna anmälningar om diskriminering och visar att romernas förtroende för socialtjänst, polismyndigheter, sjukvård och domstol är mycket lågt.
Diskrimineringen av romer har skett i flera hundra år och sker fortfarande såväl i Sverige som på andra håll i världen. Många romer känner av utanförskapet inom alla samhällsområden trots att det finns lagstiftning mot diskriminering av minoritetsfolk. Men lagstiftningen räcker inte till för att komma tillrätta med fördomar och kränkningar. Romer förödmjukas i deras mänskliga rättigheter, värdighet och självkänsla. De nekas fortfarande att köpa och hyra bostäder, de granskas med argusögon i affärer, på hotell och på matställen. I skolan upplever romska barn och deras föräldrar att de får mindre resurser och behandlas sämre än andra barn och hemspråksundervisningen saknas fortfarande på många håll. Därigenom försvåras deras utbildning.
Skolan är av största vikt för alla barn. I grundskolan ska barnet lära sig allt som behövs för att som jämställd medborgare kunna fungera i samhället. Skolan lär barnet en värdegrund att stå på; tolerans, empati, egenvärde och samhällsregler. Romska barn får mestadels inte tillgång till de specialinsatser som andra barn får, vilket ofta leder till att de som vuxna inte kan bevaka sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Det brister ofta i läs- och skrivförmåga, deras ordförråd förblir otillräckligt. Stereotypa föreställningar om romer som grupp medför att deras kontakter med myndigheter försvåras.
T. van Dijk menar i sin bok ”Elitdiskurser och institutionell rasism, 2005” hämtat från utredningen ”Bortom vi och dom” att samhällsinstitutioner är exempel samhällseliter. Det är dessa eliter som skapar och bevarar rasismen i samhället. Den folkliga rasismen har först formulerats av politiska ledare, rättsväsende, företagsledare och massmedia i debatter, nyhetsrapporteringar, byråkratiska texter och skolans läroböcker. Samhället upprätthåller diskrimineringen genom att använda sig av sin sociala kontroll över ordets och talets makt.
Samhället består ju av människor och det är den enskilda människan som bemöter och förhåller sig till sina medmänniskor på gott och ont. Diskrimineringen skapas och vidmakthålls av människor. Varje myndighetsperson definierar och agerar utifrån sin egen personliga värdegrund. Om en minoritetsgrupp inte kan känna förtroende för myndigheternas och samhällsinstitutionernas företrädare, ämbetsmännen, utan känner sig kränkta och nedvärderade, kan gruppen aldrig förmås känna samhällstillhörighet och isoleringen fortsätter. All samhällsutveckling är avhängig av etiken, som i sin tur grundar sig på lagstiftningen. Den offentliga etiken ska vara vägledande för alla medborgare, även för ämbetsmän. Vem skulle idag vilja beskyllas för att vara antisemit? Men antiziganismen frodas.
Vad kan vi då göra för att förbättra situationen? Hur kan vanmakten brytas? Det är viktigt att romerna själva tar ansvar för sitt rykte. Det finns exempel på maktrelationer som förbättrats den senaste tiden. Relationerna mellan barnen och deras föräldrar, mellan män och kvinnor kan undersökas via motståndets former. Relationerna mellan makt, självbestämmande och vanmakt är inte statiska. De kan förändras genom trots, aktivt ifrågasättande, motstånd och olydnad som en väg till personlig utveckling. Att medvetet protestera mot en auktoritet och ta ansvar för det, är att uttrycka makt. Kunskap och fantasi krävs för att en omvärdering och en förändring ska ske. Det framhålls i rapporten att en öppen dialog mellan romer och myndigheter kan vara en väg till ökad ömsesidig kunskapsutveckling. Romernas politiska och samhälliga delaktighet måste främjas. Rapporten diskuterar även möjligheten att positivt särbehandla den hitintills missgynnade minoritetsgruppen, eftersom romernas situation är ojämlik vad gäller utbildning, arbete och bostad. DO:s rapport belyser även majoritetssamhällets bristande kunskaper om romernas levnadsvillkor.
År 2007 genomfördes den andra nationella konferensen i Uddevalla under titeln ”Temakonferens om mångfald och delaktighet”. Det framgick att regeringen arbetade på en ny diskrimineringslag, eftersom utanförskapet för romerna inte tycktes minska i Sverige. En nytillsatt delegation för romska frågor under ledning av Maria Leissner hade tillsatts. En fråga ställdes från publiken angående delegationens sammansättning: ”Jag skulle vilja se en delegation som består av romer. Romerna är fullt kapabla att lyfta fram de romska frågorna. Det finns ingen som är bättre på dessa frågor än romerna själva. Men idag är de romska aktörerna bortsorterade.”
Lennart Rohdin, politisk sakkunnig hos integrationsministern svarade: ”Den romska delegationen är ett svar från EU. Uppdraget är att lägga ett förslag på förbättringar. Självklart ska man involvera romerna, som bäst vet hur det är att leva som romer.”
Ny kommentar från frågeställaren: ”I Sverige utesluts de romska aktörerna, trots att de har bott i landet så länge.”
Svar: ”Ja, det finns stora brister. Jag tar med mig synpunkter på större delaktighet.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
