Gränslös intolerans?

Gamla testamentet är fyllt av berättelser om främlingskap, förföljelse och exil. Efter fördrivningen ut ur paradiset kom syndafloden. När Gud ansåg människan synda som mest genom skrytbygget av Babels torn, bestämde Han sig för att detta var övermaga och bestraffade henne med att dela upp språket i olika tungomål, så att den ena människan inte längre kunde förstå den Andre.

Då inträdde den stora språkförbistringens tidevarv. Främling är den som inte är som jag. En främling är någon som är annorlunda, någon som skiljer ut sig från normen, från mängden. Främlingskapet kan handla om allt ifrån språkets ordvändningar och intonation till kulturella och religiösa seder och bruk. Den främmande är en person som ännu inte har anpassat sig, den ännu inte självklare. Även om man lär sig behärska det nya språket i det nya landet, finns det fortfarande ett hav av oupptäckta nyanser och skiftningar som förblir ouppnåeliga. Varje språk, vare sig det handlar om ett tungomål eller ett beteende har sin egen ton och färg och är ett unikt uttryck för ett lands eller en grupps kulturella hemvist. Den fördjupade kunskapen inhalerar barnet tillsamans med modersmjölken.



"Du kommer och går utan att någon lägger märke till det eller saknar dig" beskrev en gång en väninna till mig sin känsla av främlingskap. Själv betraktar hon sig som världsmedborgare, talar sju olika språk, men inget av dem accentfritt. Hon är rotlös. Varhelst hon befinner sig på jorden är hon en främmande fågel, passar inte in någonstans. Hon känner sig samtidigt som en utomstående i sitt eget liv; avskuren, vinddriven och rotlös, oförmögen att finna glädje någonstans. 1938 hade hon flytt undan nazisterna och lever sedan dess i ödsligheten, överallt och ingenstans. Flyttar fåglarna hem eller bort? Borde det inte för alla varelser finnas ett borta och ett hemma?

Ända sedan den turkiska belägringen till dagens kulturella konflikter har Mellaneuropa varit fyllt av rivaliserande nationaliteter. I flera före detta mångkulturella centra, darrar folk vid tanken på att behöva dela med sig av sina ändå förhållandevis stora tillgångar eller att behöva tolerera någon annan kulturell eller religiös inställning. "Man kan ju bli som de!" Toleransen mot det som är annorlunda är ofta en måttstock på hur frisinnat ett samhälle är. I länder där personer med annorlunda beteende, uppfattningar eller synsätt trakasseras är avståndet inte långt till att bestraffa eller förfölja även andra grupper. Det börjar med hets mot en redan svag och utsatt människa och fortsätter med hets mot hela folkgrupper.

Rent geografiskt kan avståndet mellan liv och död vara nära. Du går över gränsen och hamnar i en värld med helt annorlunda koder. Det beteende som accepteras i Tel Aviv, blir man hängd för i Teheran. I Iran stenar statens företrädare kvinnor som beskylls för att ha varit otrogna mot sina män. Protesterar världssamfundet, hänger man dem istället. Det är hugget som stucket. Homosexuella män stenar man inte, hängning är kanske värdigare ändå. Alla länder bevakar sina geografiska och kulturella gränser med uniformklädda, vapenförsedda myndighetsutövare. På den ena sidan av gränsen är måhända polisens uniformer blå med guldknappar, på den andra kanske gröna med svarta knappar. Men de utför samma arbete. De kontrollerar och sorterar människor.

Att vara främling är det vidrigaste under solen. Den som inte foglöst passar in i ett sammanhang ses som ett hot, tvingas förklara och uppfinna sig själv gång efter annan. Den som en gång lämnat sin hemort är dömd att fortsättningsvis berätta sin historia om och om igen. Vilken historia du berättar beror på i vilken situation du befinner dig eller hamnar i. "Såväl sanningen om vårt liv som den sanna berättelsen om livet undgår oss. Endast ett konstruerat liv kan framstå som sant och dessutom meningsfullt.", skriver Theodor Kallifatides i sin bok "Ett nytt land utanför mitt fönster". Redan de gamla grekerna kallade främlingarna för barbarer, men erbjöd dem ändå sin gästfrihet. Gästfrihet? Kanske på den tiden, men inte nu längre. Greklands asylpolitik kritiseras skarpt av Amnesty International.

I det upplysta Skandinavien, där man är stolt över sin vidsynthet, omfamnar alla beteenden inom sexuallivet och strider för mänskliga rättigheter, kastar man i samma stund ut romer, även om de som EU-medborgare har laglig rätt att uppehålla sig i ett EU-land i tre månader. Deras tiggerier i tunnelbanan anses besvära oss i så hög grad att vi inte står ut med åsynen av dem. De svenska myndigheterna säger sig stödja sig på utlänningslagen att man som besökare måste kunna försörja sig på ett ärligt sätt. Eftersom många romer sträcker ut handen efter allmosor, betraktas de som brottslingar, även om tiggeri inte är förbjudet i svensk lag. I Frankrike raseras romernas läger och de som skapar "ordningsproblem" utvisas omedelbart från landet enligt Frankrikes inrikesminister Hortefeux.

Människorättsorganisationer menar att detta är ett sätt för Nicolas Sarkozy att återigen spela på folks rädsla och locka röster från extremhögern. Receptet har han kanske hämtat från Italien. Arizonas guvernör Jan Brewer säger att hon ska överklaga och kämpa ända upp till Högsta domstolen för den nya hårda invandringslag hon föreslagit, nämligen kravet på polisen att kontrollera personers identitet på blotta misstanken att de befinner sig i landet olagligt och arbetar utan arbetstillstånd. Lagen innebär att det blir brottsligt att inte bära med sig sitt uppehållstillstånd. Låter inte det som gammal mossig Sydafrikansk apartheidpolitik i repris?

Den som mot förmodan släpps in i ett land och inte blir bannlyst förpassas ofta till ett uppsamlingsläger eller till en segregerad förort, där alla andra oönskade inkräktare redan är inhysta. I de flesta storstäder i Europa förekommer tre olika kategorier av bostadsområden: nobelkvarter, arbetarförorter och invandrarområden. Låter det främmande? I Stockholm heter invandrargettona Rinkeby, Tensta, Fittja, Farsta, Alby och Norsborg för att nämna några. Södertälje är ett utmärkt exempel på segregationens utverkningar. I en högstadieskola i nämnda stad har man byggt upp en vägg inom samma skola och infört passerkort för att förhindra kontakten mellan "invandrarelever och svennar". Elevernas enda mötesplats är matsalen. Hur tror man att man ska kunna bygga upp en harmonisk och tolerant atmosfär där? Hatet mellan de olika grupperna växer på ömse sidor. Invandrarna kan ju inte ens lära sig snusa om de inte får umgås med "svennarna". Att tänka nytt är svårt, särskilt om det handlar om djupt liggande tankestrukturer.

Endast några få invandrare är delaktiga i samhällslivet. De ofta välutbildade och till övervägande delen sekulära immigranternas röster hörs knappast i samhällsdiskussionerna och de har heller ännu inte funnit vägen in i de kulturella institutionerna. Men det är en lisa att höra dem yttra sig i Ring P1.

En jord välver sig under människans fötter och över allas våra huvuden svävar molnen på en och samma himmel. Gränserna mellan de olika länderna löper härs och tvärs på jorden. Det borde finnas en plats för varje människa att få leva sitt korta liv på denna vår jord i harmoni med sig själv och med andra. Men tanken är väl alltför naiv, förstås. Någonstans finns det väl ändå en gräns? Och frågan är var den ska dras.

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Bilderna är från filmen Intolerance av D W Griffith