Österrikes studenter på barrikaderna: "Processa mot Bologna-processen"

Universitetsstudenterna i Wien inledde höstterminen 2009 med DJ-musik i Auditorium maximum. I hörsal 30 hejade man på Austria Wien i fotbollsmatchen mot Werder Bremen (2:2). I en annan hörsal kokades det soppa i stora grytor och alla närvarande var välkomna att ta för sig. Stort mediauppbåd, stora tidningsrubriker. Media undrade: "Vad är det ni håller på med? Partajar ni bort våra surt förvärvade skattemedel? Varför sitter ni inte böjda över era läroböcker eller på era platser i hörsalarna och lyssnar på föreläsningarna?"

"Nej", svarade studentrepresentanten på bästa teve-sändningstid, "vi österrikiska studenter har fått nog, vi ska tvinga politikerna att äntligen lyssna på oss! Vi ska se till att hela världen får veta hur katastrofalt läget är på våra universitet och högskolor. Efter denna svältkur måste staten investera i bildning och utbildning. Vi kan inte längre konkurrera kunskapsmässigt internationellt och om att vara obildning och fördumning blir mainstream i samhället hotas demokratin!"

När jag gick in genom den stora universitetsingången var vägen till Auditorium maximum avspärrad. I dagarna tre hade belägringen av Wiens universitet redan pågått och studenterna vägrade fortfarande att ge sig av. Dagen före hade studenterna ockuperat de vackra trapphusen. I de ärofyllda pelargångarna mellan marmorbysterna av gångna tiders storheter inom samtliga vetenskapsområden hade de protesterat mot neddragningarna. De hade klistrat upp banderoller på väggarna med uppmaningar till staten att inte bara förse bankerna med finansiellt stöd nu i kristider, utan att även satsa på utbildning för unga. Slagord som "Rika föräldrar åt alla!" ekade i korridorerna.

En stor polisinsats hade satts in för att driva ut de osnutna bildningstörstiga ur kunskapens tempel. Studenterna hade vandaliserat byggnaden och sprayat slagord på väggarna. "Universitetet fick extrainkalla städpersonal som tvingades arbeta hela natten med att tvätta bort eländet", enligt universitetsföreträdaren jag talade med. Men polisinsatsen hade avbrutits av självaste vice-rektorn: "Här behövs inga polisingripanden, studenternas kamp är rättvis!"

Genom en sidodörr på universitetsområdet kunde jag ta mig in till Auditorium maximum, där studenterna uppehöll sig. Korridorerna dit var belamrade och fullstaplade med sopsäckar och cigarettröken låg som en dimma över hörsalen. Överallt runt väggarna hade man hängt upp banderoller och plakat. Studenterna satt på långbänkarna och åt smörgåsar och drack ur sina ölburkar. På scenen stod några studenter och informerade om dagens aktionsschema, som de hade projecerat på en whiteboard.

"Det är tur att man kan gå hem och duscha emellanåt", anförtrodde mig en student vid ingången och berättade att ockupanterna hade avlöst varandra i tre dygn nu. Dag och natt hade de tillbringat på de hårda bänkarna eller på golven istället för i sina mjuka, varma sängar. Hon förklarade att de utser en ny ansvarsgrupp på 5-6 personer varje dag för att styra verksamheten, så att inga obehöriga ska kunna ta över eller någon speciell student ska få repressalier efter aktionerna. Alla olika fakulteter var representerade utom juristerna, som vägrade att befatta sig med slikt, berättade hon.

"Men vilka mål vill ni uppnå?" undrade jag samtidigt som jag förklarade att jag själv hade varit student vid samma universitet och att det kändes obehagligt att bevittna förödelsen.

"Om du kunde föreställa dig hur vi har det här nu för tiden! Många studieinriktningar har inte ens råd med egna institutioner. Undervisningen går till så, att professorerna eller adjunkterna föreläser i stora hörsalar som till exempel här i Auditorium maximum. Man måste vara här flera timmar i förväg för att vara säker på att få en sittplats. I andra hörsalar finns det trappsteg och har man tur, kan man tränga sig in där. Salarna är överfulla och vi har inte en chans att ställa en fråga till den som undervisar. I sorlet är det svårt att höra vad som sägs. När salen är fylld till bristningsgränsen, stängs dörrarna och råkar man försenad har man haft otur igen. Det erbjuds heller ingen möjlighet för kontakt med lärarna. Vid tentamensdags finns det inte plats att skriva åt alla och har man otur måste man vänta till nästa skrivtillfälle, som kanske äger rum flera månader senare. I den nya universitetslagen som trädde i kraft den 1 oktober i år har nya kvalitetskriterier införts, men inte specificerats. Det betyder godtyckliga antagningsprov, införande av tester, krav på studieframgång inom vissa tidsramar, inskränkningar av omprov etc. Det är bara elitstudenter med rika föräldrar som kommer att kunna klara av studierna i tid givet de förutsättningar som erbjuds. Vi kräver också att våra studier ska vara avgiftsfria som hitintills. Nu vill de konservativa (ÖVP) införa terminsavgifter. Den som samtidigt måste arbeta för sitt uppehälle och för studieavgifterna kommer inte att kunna avlägga examina inom fastlagda tidsramar. Våra rektorer försöker sedan länge att få gehör för sina krav. De skriker på hjälp, men politikerna lyssnar inte, anser dem vara hysteriska Kassandras. Här handlar det om intellektuell oförståelse, ideologisk ovilja och politisk oförmåga. Ingen av de ledande politikerna har hitintills vågat uttala sig för en bildningsplan. De konservativa har sitt mantra klart: "Arbete måste löna sig". Om läget på våra universitet yttrade vicekansler Josef Pröll bara: "Studieplatser åt alla". Och socialdemokraternas Werner Faymann (SPÖ) fegar ur och tiger."

Förutom i Wien pågår även protestaktioner på universiteten i Innsbruck, Salzburg, Linz och Graz. Studenterna kräver en grundläggande bildningsdiskussion, något som har försummats de senaste tio, femton åren. Diskussionen måste vidgas och inte endast handla om effektivitet och arbetsmarknadspolitik. Bildning har ett samhällsvärde i sig.

Bakgrunden till Bologna-processen är att de europeiska vetenskapsministrarna i Bologna i Italien år 1999 beslutade att skapa en enhetlig europeisk högskolenhet. Alla EU-medborgare skulle beredas tillträde till unionens alla universitet och man lovade att ömsesidigt godkänna betygen. Mer än så ingick inte i planerna. Resultatet blev att man övertolkade överenskommelsen och processen började leva sitt eget liv, man införde stora förvaltningar och fullstoppade läroplaner, onödiga evalueringar och talrika motsägelsefulla förordningar:

Antalet akademiker ska öka, samtidigt som studiekvoter införs.
Kvaliteten ska förbättras, men man genomför besparingar.
Universiteten ska vara självständiga, samtidigt som de måste ha likvärdig standard.
Kraven höjs, samtidigt som fler studenter ska fullgöra sina studier.
Mobiliteten ska främjas, men studietiden inte förlängas.
Grundkurserna ska vara yrkesförberedande men även förse studenterna med nödvändiga kunskaper inför vetenskapliga studier.
Listan kan göras lång. Sådana motsägelser är ohållbara i längden. Homboldts idéer om sambandet mellan forskning och bildning borde vara utgångspunkten för det moderna samhället, där vetenskapen har en så avgörande betydelse. Med vetenskap avses därför inte enbart forskning för tekniskt och socialt bruk, utan huvudsakligen på vad sätt den upplyste människan uppfattar och tar ställning till sin omvärld. Inom universitetens ram måste det finnas tid, möjlighet och frihet att kunna ägna sig åt nytänkande. Där ska nyfikenheten, kreativiteten och entusiasmen kunna tillfredställas, något som inte alltid ryms i en fastlagd läroplan. Denna tanke är inget ekonomiskt slöseri. Tvärtom är denna kunskapssyn samhällsnyttigare och därför profitablare än studier på en läroanstalt med krav på "input-output but no drop-outs". Av gårdagens arbetare vid det löpande bandet krävs det idag materialkemi, informationsteknik eller kulturvetenskapliga studier för att vederbörande ska ha en chans på den moderna arbetsmarknaden.

Det vore positivt om de ekonomer som kritiserar den Humboldtska filosofin istället kunde ägna en tanke åt vilka resurser som sedan tio års tid ödslats på att reformera Bologna-processen till ingen nytta.

De österrikiska universiteten och högskolorna har hitintills alltid varit öppna för utländska studenter. Men att Bologna-processen skulle få sådana konsekvenser för de österrikiska universiteten hade väl ingen kunnat förutspå. I Tyskland bestämmer delstaterna om sina universitet som därigenom är autonoma. Praktiskt taget varje tyskt universitet har infört "Numerus clausus" för sina studieinriktningar. De österrikiska universiteten har för de flesta studieinriktningar av hävd inga intagningsbegränsningar och heller inga intagningsprov med undantag för de medicinska fakulteterna. Tillströmningen av hugade studenter från alla tyskspråkiga länder till de österrikiska universiteten har medfört att de österrikiska studenterna inte får studieplats. Studielån i svensk tappning förekommer inte.

Vad säger den ansvarige vetenskapsministern Johannes Hahn själv? Efter nio dagars protestaktioner på samtliga österrikiska universitet drog han i nödbromsen och öppnade sin nödkassa för oförutsedda utgifter för att få tyst på protesterna. Han är en av kandidaterna till posten som Österrikes nye kommissionär i Bryssel och således fullt sysselsatt med sina egna karriärsplaner. Det är säkert bekvämare för honom än att ta ställning till de österrikiska studenternas och deras professorers ramaskrin.

De österrikiska fackföreningarna stödjer studenternas kamp. Förbundskansler Werner Faymann lovade först att diskutera med studenterna, men sedan ångrade han sig och inkallade sitt ministerråd för att höra efter om någon av ministrarna kunde tänka sig att avstå en slant från sin budget. Internationellt kommer stöddemonstrationer att hållas på många håll i världen, allt enligt uppgift från media.

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man lyssnar inte. På radions morgonnyheter rapporteras om att romer i Kosovo tvingas leva i läger på blyförgiftad mark. De försöker undkomma allvarliga sjukdomar genom att fly till andra länder, men blir utvisade och återbördade till lägret de rymde ifrån. Ingen vill kännas vid dem, alla stänger sina gränser. Nyligen visade en dansk teveproduktion hur romska föräldrar i Rumänien utnyttjar sina barn i kriminella syften. Romerna är själva ansvariga för sin situation. Så vem bryr sig? Man är likgiltig för deras situation.

De första romerna, på den tiden kallades de tartarer, välkomnades i Stockholms stad på 1500-talet, när Sverige var ett skråsamhälle. År 1637 stiftades en lag som förändrade deras situation i grunden. Det blev skottpengar på zigenarna: ”Varhelst ni ser en rom eller ett romskt följe äger ni rätt att hänga dem och få pengar för det.” Följden blev att romerna fick gömma sig undan i skogarna och på landsbygden. De livnärde sig på handel och som nyhetsförmedlare mellan byarna. Eftersom bönderna tacksamt tog emot den hjälp de fick av romerna i lantbruket, finns det fortfarande romer kvar i Sverige idag.

Under Andra världskriget internerades en halv miljon romer i Europa. Många av dem deporterades till förintelselägren, användes som tvångsarbetare och utsattes för massakrer. Strax efter krigsutbrottet dödades 250 romska barn i Buchenwald i ett experiment med giftgas som en teknik för massutrotning. Tiotusentals romer mördades av de tyska ”Einsatzgruppen” i det av Tyskland ockuperade öst.

År 1921 inrättades världens första rasbiologiska institut i Uppsala under Herman Lundborgs ledning. Forskningen koncentrerades på rashygien med uppgiften att bibehålla en hög kvalitet på "den svenska folkstammen". Under nazismen användes romer för forskningsexperiment. (Se ”Oönskad i folkhemmet, Rashygien och sterilisering i Sverige”, Broberg & Tydén, 1991), Man genomförde medicinska experiment, steriliseringar och lobotomier, satte in romer på mentalsjukhus, placerade romska barn på barnhem, i familjehem och på bondgårdar. Romer fick inte vistas längre än tre veckor i ett län, därefter krävdes nytt uppehållstillstånd. Fram till 1965 hade romer ingen rätt att bosätta sig eller gå i skola i Sverige. Först år 2000
erkändes romer som en nationell svensk minoritet och det skapades lagar som reglerar deras rättigheter och skyldigheter.

I samband med erkännandet som nationell minoritet uppfattar romerna sig inte längre som andra klassens medborgare och det gäller nu att från majoritetssamhällets sida förse romerna med utbildningsresurser för att de ska kunna bli aktivt delaktiga i samhället. Romerna önskar delta i integreringsarbetet, man förordar anställning av kompetenta romer som förebilder för barnen. De unga romerna önskar mer vägledning och uppmärksamhet, något som de anser sig sakna. Detta gäller särskilt i frågor som rör missbruk, snatterier och stölder, men även frågor om arbete och utbildning. Liksom andra minoriteter har romerna sin egen livsstil, sina traditioner, seder och bruk.

En speciellt viktig fråga handlar om kvinnornas jämställdhet. De romska kvinnorna säger sig vara skyddslösa. En kvinnlig deltagare på Temakonferensen om jämställdhet och empowerment, som arrangerades av ”Utvecklingspartnerskapet Romer i Sverige” i Lund i oktober 2006 anser enligt protokollet: ”De romska kvinnorna är helt utanför, vi har jättesvårt att få kvinnorna till de svenska kvinnojourerna, de blir inte väl bemötta där. Därför har vi startat olika projekt där vi pratar med kvinnorna och deras familjer och där vi försöker bygga en tillit utifrån det.” En annan kvinna säger: ”Kvinnorna måste bli integrerade och delaktiga i samhället, de måste få möjlighet att kunna försörja sig genom vanligt lönearbete och inte genom bidragsberoende, detta är en oerhört viktig fråga.” En tredje kvinna berättar: ”Jag jobbar med romska tjejer och jag känner väl till den diskriminering som unga upplever – vi känner oss helt utanför och det är det jobbigaste av allt. Jag tycker att det ska tas upp och diskuteras flera gånger och på flera ställen. Det skulle vara bra om romer själva kunde hålla föreläsningar ute i kommunerna, på skolor, på arbetsförmedling och inom sjukvården till exempel. Kanske skulle det påverka tjänstemännen som arbetar inom det offentliga, kanske skulle det leda till ett vänligare och bättre bemötande om de känner till vår situation och hur vi upplever diskrimineringen.”

Diskrimineringsombudsmannens rapport från 2006 ger en tydlig bild av det samhällsförtryck som fortfarande drabbar såväl romska individer som romer som grupp. Rapporten innehåller en lång rad beskrivningar av och exempel på inkomna anmälningar om diskriminering och visar att romernas förtroende för socialtjänst, polismyndigheter, sjukvård och domstol är mycket lågt.

Diskrimineringen av romer har skett i flera hundra år och sker fortfarande såväl i Sverige som på andra håll i världen. Många romer känner av utanförskapet inom alla samhällsområden trots att det finns lagstiftning mot diskriminering av minoritetsfolk. Men lagstiftningen räcker inte till för att komma tillrätta med fördomar och kränkningar. Romer förödmjukas i deras mänskliga rättigheter, värdighet och självkänsla. De nekas fortfarande att köpa och hyra bostäder, de granskas med argusögon i affärer, på hotell och på matställen. I skolan upplever romska barn och deras föräldrar att de får mindre resurser och behandlas sämre än andra barn och hemspråksundervisningen saknas fortfarande på många håll. Därigenom försvåras deras utbildning.

Skolan är av största vikt för alla barn. I grundskolan ska barnet lära sig allt som behövs för att som jämställd medborgare kunna fungera i samhället. Skolan lär barnet en värdegrund att stå på; tolerans, empati, egenvärde och samhällsregler. Romska barn får mestadels inte tillgång till de specialinsatser som andra barn får, vilket ofta leder till att de som vuxna inte kan bevaka sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Det brister ofta i läs- och skrivförmåga, deras ordförråd förblir otillräckligt. Stereotypa föreställningar om romer som grupp medför att deras kontakter med myndigheter försvåras.

T. van Dijk menar i sin bok ”Elitdiskurser och institutionell rasism, 2005” hämtat från utredningen ”Bortom vi och dom” att samhällsinstitutioner är exempel samhällseliter. Det är dessa eliter som skapar och bevarar rasismen i samhället. Den folkliga rasismen har först formulerats av politiska ledare, rättsväsende, företagsledare och massmedia i debatter, nyhetsrapporteringar, byråkratiska texter och skolans läroböcker. Samhället upprätthåller diskrimineringen genom att använda sig av sin sociala kontroll över ordets och talets makt.

Samhället består ju av människor och det är den enskilda människan som bemöter och förhåller sig till sina medmänniskor på gott och ont. Diskrimineringen skapas och vidmakthålls av människor. Varje myndighetsperson definierar och agerar utifrån sin egen personliga värdegrund. Om en minoritetsgrupp inte kan känna förtroende för myndigheternas och samhällsinstitutionernas företrädare, ämbetsmännen, utan känner sig kränkta och nedvärderade, kan gruppen aldrig förmås känna samhällstillhörighet och isoleringen fortsätter. All samhällsutveckling är avhängig av etiken, som i sin tur grundar sig på lagstiftningen. Den offentliga etiken ska vara vägledande för alla medborgare, även för ämbetsmän. Vem skulle idag vilja beskyllas för att vara antisemit? Men antiziganismen frodas.

Vad kan vi då göra för att förbättra situationen? Hur kan vanmakten brytas? Det är viktigt att romerna själva tar ansvar för sitt rykte. Det finns exempel på maktrelationer som förbättrats den senaste tiden. Relationerna mellan barnen och deras föräldrar, mellan män och kvinnor kan undersökas via motståndets former. Relationerna mellan makt, självbestämmande och vanmakt är inte statiska. De kan förändras genom trots, aktivt ifrågasättande, motstånd och olydnad som en väg till personlig utveckling. Att medvetet protestera mot en auktoritet och ta ansvar för det, är att uttrycka makt. Kunskap och fantasi krävs för att en omvärdering och en förändring ska ske. Det framhålls i rapporten att en öppen dialog mellan romer och myndigheter kan vara en väg till ökad ömsesidig kunskapsutveckling. Romernas politiska och samhälliga delaktighet måste främjas. Rapporten diskuterar även möjligheten att positivt särbehandla den hitintills missgynnade minoritetsgruppen, eftersom romernas situation är ojämlik vad gäller utbildning, arbete och bostad. DO:s rapport belyser även majoritetssamhällets bristande kunskaper om romernas levnadsvillkor.

År 2007 genomfördes den andra nationella konferensen i Uddevalla under titeln ”Temakonferens om mångfald och delaktighet”. Det framgick att regeringen arbetade på en ny diskrimineringslag, eftersom utanförskapet för romerna inte tycktes minska i Sverige. En nytillsatt delegation för romska frågor under ledning av Maria Leissner hade tillsatts. En fråga ställdes från publiken angående delegationens sammansättning: ”Jag skulle vilja se en delegation som består av romer. Romerna är fullt kapabla att lyfta fram de romska frågorna. Det finns ingen som är bättre på dessa frågor än romerna själva. Men idag är de romska aktörerna bortsorterade.”
Lennart Rohdin, politisk sakkunnig hos integrationsministern svarade: ”Den romska delegationen är ett svar från EU. Uppdraget är att lägga ett förslag på förbättringar. Självklart ska man involvera romerna, som bäst vet hur det är att leva som romer.”
Ny kommentar från frågeställaren: ”I Sverige utesluts de romska aktörerna, trots att de har bott i landet så länge.”
Svar: ”Ja, det finns stora brister. Jag tar med mig synpunkter på större delaktighet.”