"... där isen höll nyss" Östtyska erfarenheter före och under enhetsprocessen

Litteraturkritik av Lilian O. Montmar

Tjugo år med väst sedd ur östtysk synvinkel


"... där isen höll nyss" Östtyska erfarenheter före och under enhetsprocessen
Frank-Michael Kirsch (red)
Mångkulturellt centrum

Antologin "... där isen höll nyss" är resultatet av ett interdisciplinärt forskningsprojekt som finansierats av Östersjöstiftelsen med bidrag av Susanne Lüders, Frank Thomas Grub, Göran Wettlegren, Ernst-Ullrich Pinkert och Frank-Michael Kirsch. Särskilt i dessa tider är denna vetenskapliga studie högintressant per se och då inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv, när ett flertal länder inom EU har stora ekonomiska problem. Hur kan det komma sig att och vad händer när en stat går bankrutt?

Antologin inleds med ett känslomässigt färgat bidrag av Susanne Lüders från Magdeburg, idag EU-representant för kulturella frågor för den östtyska delstaten Sachsen-Anhalt i Brüssel. Hon ställer sig den retoriska frågan: "Skulle vi östtyskar, vi Ossis, verkligen vara mindre begåvade? Kan vi inte leva upp till den västliga elegansen och vältaligheten? Kan vi inte läsa och skriva och gå upprätt på två ben?" Hur kommer det sig annars att endast tre handläggare av de tio som representerar de östtyska delstaterna i Brüssel är östtyskar och resten härstammar från de gamla delstaterna i väst? Hennes röst andas förtvivlan, men även ilska när hon frågar sig själv och oss: "Varför hamnar jag alltid i den trista situationen att behöva försvara och förklara mig?" Med självbevarelsedrift utbrister hon: "Jag försvarar inte DDR-systemet, jag försvarar mitt eget liv."

DDR var en stat som trakasserade privata företag genom att begränsa deras möjligheter att investera, genom förbud av materialimport och genom föreskrifter om vad som skulle produceras till vilket pris, och till vem varorna fick levereras. Staten bestämde över lönerna i ett land där arbetskraft var en bristvara och det kunde hända att en anställd sa upp sig och i stället började arbeta i ett folkägt företag med högre lön. Konsumentpriserna fick endast motsvara dem från år 1950 trots att tillverkningspriserna hade ökat. Resultatet av en sådan prispolitik är självklar.

Tillsammans med företagsekonomerna Erik Borg och Renate Åkerhielm har germanisten och kulturforskaren Frank-Michael Kirsch undersökt ett antal östtyska företag som klarat sig väl efter den tyska föreningen 1990 och som idag till och med är marknadsledande, trots att västvärlden ansett att allt och alla som härrör från den kommunistiska ordningen inte är värda ett ruttet lingon.

I egenskap av chef i NCC vittnar affärsmannen och civilingenjören Göran Wettlegren om sina erfarenheter och personliga upplevelser under uppbyggnaden av Tyskland efter Andra världskriget. Medan Västtyskland fick hjälp av Marshallplanen, tillät ryssarna inte Marshallhjälp i öst. Tvärtom forslade Sovjetunionen bort allt de kunde ur landet; hela fabriker, råvaror och till och med räls från fungerande järnvägar blev till krigsbyte. Vid den tiden var de tre svenska byggnadsföretagen ABV, JCC och SIAB hårda inbördes konkurrenter och de tävlade bl.a. med andra utländska företag om uppdragen och betalningen finansierades med motköp.

Med hjälp av Bröderna Grimms sagor har flera skönlitterära tyska författare försökt bearbeta murens fall och vad som väckte den sovande Törnrosa. De antyder att tiden hade stått stilla i DDR; en fyrtioårig sömn, ett land i dvala, en mytologisering av ett tänkt tillstånd i en nation, som dignade under en dödsdömd statsform, alltmedan Törnrosa drömde om prinsen som skulle väcka henne till liv igen. Prinsen syntes komma ridande västerifrån, ifrån de obegränsade möjligheternas land, där honungen flödade och man bara behövde gapa för att de stekta fåglarna skulle flyga rakt in i den öppna munnen. Men drömmarna förverkligades inte; det förlovade landet var en myt: "varuhusens strålglans" bleknade och "varuhusäckel" infann sig, skriver Thomas Rosenlöcher. Det första glädjeruset förvandlades till hot. Under "den fyrtioåriga tuppluren" hade flodvatten fortsatt flöda, de tyska folkens sidosömmar passade inte längre ihop. Tidens tand hade gjort människorna omaka. Medan livet i öst hade fogat samman människor så som sker när man behöver varandra, hade västlänningarna vässat sina armbågar och fyllt ut sina liv med statusprylar och skrytbyggen. Lurade! Det kändes nästan som om Törnrosa hellre ville återfalla in i sömnens trygga värld än att behöva uppleva denna mardröm av missförstånd, smädelser och känslomässig nedvärdering.

Sagan slutade alltså inte med orden "sedan levde de lyckligt i alla sina dagar". Men man kan förstås se murens och DDR-diktaturens fall på olika sätt. Eller som litteraturforskaren Ernst-Ullrich Pinkert låter oss förstå i sitt bidrag om Törnrosa och de förespeglade blomstrande landskapen: Konsekvenserna "kan endast besvaras av varje enskild medborgare." Men det finns de som tvivlar. En östtysk som natten till den 9 november 1989 förlorade allt konstaterar: "Det var en fantastisk natt, men det var nästan bara denna enda natt - och sedan var allt över mycket fort."

Under 1990-talet påvisar kulturforskningen och sociologin att det finns stora skillnader mellan öst- och västtyskars inställning och uppfattning vad gäller matvanor, könsroller och sexualitet, jämställdheten mellan könen, arbetsfördelningen i hemmet, hushållsekonomin, inställningen till den egna kroppen, umgängesvanor, boendekultur, politiska och religiösa åsikter och inte minst medieanvändningen. Arbetslösheten i det före detta DDR är fortfarande hög. De av Helmut Kohl år 1990 utlovade "blomstrande landskapen" som Östtyskland skulle utvecklas till, blev till en retorisk bumerang och parodieras fortfarande - i hela Tyskland. Ett citat ur Der Spiegel 2004: "Där hitintills inget blomstrat, kommer heller inget att växa i framtiden."

Guido Westerwelle angrep arbetslösa och socialhjälpstagare i öst. Reaktionen blev att den tevesända bayerska politikersatiren på Nockherberg i mars 2010 riktade udden mot utrikesministern och tolkade hans utsagor "som att han nog helst ville låsa in dem i ett stort taggtrådsskyddat ökenläger i östra Tyskland, ... i de ödsliga, överblommade landskapen."

"Varför ostalgi" undrar Frank-Michael Kirsch i sitt kapitel om "Tankar kring ett outslitligt fenomen" och citerar bl.a. Lothar Fritze (1997), som i sitt arbete använder sig av begreppet "djupsucks-nostalgi": "Människor, som av de nya marknadsekonomiska förhållandena hade förväntat sig en omgående förbättring av levnadsstandarden ser sig nu mitt i ett främmande samhälle fullt av idel ovisshet när de jämför med sitt tidigare livs överskådlighet". Klyftan mellan önskedröm och realpolitik är och förblir en utopi.

Frank-Michael Kirsch ger flera exempel på fruktbart samarbete som underlättade det dagliga livet i DDR. Här handlar det om exempel på reella erfarenheter som östtyskarna gjort under DDR-tiden och som skulle kunna vara en god modell för att effektivisera och samordna den dyra hälsovården i väst; recyclingsystemet, lärarutbildningen, (som PISA-segraren Finland kopierade från DDR) och inte minst barnomsorgen och kvinnornas ställning i samhället, där 92 procent av kvinnorna var aktiva på arbetsmarknaden. Nu får en inte så liten andel av dessa östtyska kvinnor dela de många västtyska kvinnornas lott; de tre KKK-na, "Kinder, Kirche, Küche" (barn, kyrka, kök). Men eftersom erfarenheterna och ideérna härstammar från öst, från ett land vars samhällssystem har krackelerat, kommer förslagen från "fel håll och från fel system".

I sitt avsnitt "Östtyska märkesvaror gör comeback" förklarar Frank-Michael Kirsch varför östtyskarna efter murens fall först vände ryggen åt de egna varorna, men under 1991 upptäckte en klar kvalitetspreferens för östtyska produkter främst på livsmedelssektorn. Östtyskarnas självförtroende har i och med denna förändring naturligtvis stigit. Under de 20 år som gått har det vuxit fram en politisk motiverad uppgift att stärka östidentiteten.

Den ibland oförutsedda efterfrågan på östtyska varor innebar att tiotusentals jobb gick att rädda. Ett tecken på att "ossi-ämnet" plötsligt blev intressant även i väst, visade de sex miljoner tyska biobesökare som såg den västtyska regissören Wolfgang Beckers film "Good Bye, Lenin".

I de tre följande kapitlen redogör Frank-Michael Kirsch för tre östtyska företags väg in i marknadsekonomin. Här handlar det först om vinproducenten Rotkäppchen, som idag är marknadsledande i hela Tyskland och som sedan 2002 varje år vunnit i kategorin mousserande vin i den av Readers Digest utdelade "Pegasus Award European Most Trusted Brands". ASS Altenburger är traditionella spelkort som funnit sin väg in i marknadsekonomin och slutligen berättas solskenshistorien om krukmakerskan Hedwig Bollhagen som under 70 års tid genom sitt konstnärskap och sin yrkesskicklighet lyckades överleva och utveckla sin keramikframställning i fyra tyska stater; Weimarrepubliken, Tredje riket, DDR och det förenade Tyskland. 83 år gammal ansökte hon hos Treuhand om reprivatisering av sitt keramikföretag. Hon sammanförde konst, industri och hantverk och hennes okonstlade och funktionella skapelser älskas av många.

Sitt sista kapitel ägnar Frank-Michael Kirsch åt Treuhand, som mellan 1990 och 1994 var världens största holdingfirma och samtidigt den organisation som ansvarade för 8000 tidigare "folkägda" östtyska företag med fyra miljoner anställda. Treuhand hade som uppgift att under föreningsprocessen i första hand restaurera företag, i andra hand kompensera ägare av företag som inte kunde privatiseras. I största möjligaste mån skulle ägare återfå beslagtagen egendom. Detta skrämde upp östtyska husägare som hade köpt eller arrenderat sina hus i god tro av den östtyska staten. I en fotnot med hänvisning till "Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, Bulletin Nr. 1/04, s. 16 ff." konstateras att den svenska regeringen 1986 skrev ett avtal med DDR om att Sverige avsade sig alla svenska medborgares anspråk i DDR mot ett engångsbelopp på 70 miljoner kronor. "Hade man tur så fick man tillbaka några tusenlappar från den svenska regeringen, oftast för en fastighet som var värd flera miljoner. Hade man otur fick man ingenting", klagar Thomas Ahlström, Göteborg, som omnämns i fotnoten.

Principen "restitution före kompensation" medförde att Tyskland, genom att investera i föråldrade strukturer, gick med ryggen mot framtiden. Man offrade en allmänbildad, tekniskt och naturvetenskapligt skolad och erfaren personal och gick miste om tillväxtfaktorer. Företag som förväntades bli sålda av Treuhand tvingades ju reducera sin forskningspersonal. Konsekvenserna kan studeras idag. I Förbundsregeringens årsrapport 2009 "Frihet, enhet, demokrati" konstateras att "mindre än fem procent av de industriella forsknings- och untvecklingsmedlen utfaller på de nya länderna." Därmed går betydande marknadsandelar förlorade. Dessutom tillvaratogs inte östtyskarnas historia och livserfarenhet. Sommaren 1992 fanns det bland Treuhands styrelsemedlemmar och direktörer inte en enda östtysk kvar.

Att utestänga östtyskarna från alla viktiga beslut, att degradera dem till verktyg blev till ett hinder för det tyska folkets enande.

Trots att jag under hela min yrkesverksamma tid har ägnat mig åt de tyska och österrikiska samhällsfrågorna, har jag genom att ta del av denna vetenskapliga studie fått en ny syn på händelseutvecklingen efter Andra världskriget. Det är viktigt att lära av historien. Kan vi också i dessa ekonomiska kristider bli klokare och mer vidsynta av denna antologi, har detta forskningsprojekt verkligen bidragit till förändring.

Och det är väl vad forskning borde syfta till.

200-årsfirandet av Bernadottedynastins grundande i Sverige

Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-05-21 kl. 00:00

200 årsfirandet av Bernadottedynastins grundande i Sverige
Nyheter

I närvaro av Hennes Majestät Drottning Sylvia firade Franska Institutet 200-årsminnet (1810-2010) av Bernadottedynastins grundande. Firandet ägde rum i Börssalen i Stockholm. Konferensen leddes av Dick Harrison.

Författaren Herman Lindqvist skildrade den historiska bakgrunden till att baron Carl-Otto Mörner övertygade ministerrådet att värva marskalk Jean- Baptiste Bernadotte att leda Sverige ut ur krisen. Baronen var övertygad om att Sverige behövde en militärt framgångsrik kronprins för att ha en chans att vinna tillbaka Finland från Ryssland. År 1811 blev Jean- Baptiste Bernadotte regent i Sverige och 1818, efter Karl XIII död, besteg han den svenska tronen.

Historieprofessorn vid universitetet i Toulouse II-Le Mirail, Jean-François Berdahs, betonade Jean- Baptiste Bernadottes fredstiftande insats, hans bemödan att säkra landets gränser, hans övertygelse om att Sverige skulle vara neutralt för att kunna utvecklas maximalt, diplomatins betydelse för den goda sämjan med Ryssland och Storbritannien och inte minst hans insats för Sverige som jordbruksland.

Generalkonsuln Olof Sjöström som publicerat essän Karl XIV Johan: Det moderna Sveriges grundare, 2009, ansåg att svenskarna hitintills inte uppskattat Jean- Baptiste Bernadotte efter förtjänst. Kungen ställde till och med sin personliga förmögenhet till förfogande för att befria Sverige ur landets ekonomiska stagnation. Han förbättrade infrastrukturen, byggde ut banksystemet, organiserade statsapparaten, byggde Göta Kanal, skapade arbeten så att folk fick mat på bordet och lade grunden till det moderna svenska samhället.

Visserligen förlorade han stora penningsummor på banktransaktioner, något som han blev hårt kritiserad för, men betalade personligen tillbaka skulderna ur egen ficka. Den svenska valutan stabiliserades och när inte kassan räckte till, lånade han pengar av köpmännen i Ystad. Jean- Baptiste Bernadotte lät bygga sjukhus och införde socialsystemet.

I den efterföljande diskussionen ställdes frågan varför Jean- Baptiste Bernadotte ändå har fått ett sådant dåligt eftermäle. Man beskyller honom för att ha varit en konservativ gammal reaktionär, som aldrig lärde sig svenska, sina undersåtars modersmål.

Herman Lindqvist konstaterade att svenskarna inte gillar kungar, medan Olof Sjöström påpekade att språkförbistringen kan ha varit orsaken. Kungen skrev sina memoarer på franska, ett språk som ingen förstod. I Frankrike betraktas Jean- Baptiste Bernadotte alltjämt som förrädare. Hans relation med Napoleon sägs inte ha varit den bästa. Dick Harrison fick förklara varför ingen historiker hade intresserat sig för att skriva hans historia, när det finns så mycket material att gräva ur. Men han blev svaret skyldig, men betonade avslutningsvis fördelen med att lära sig det franska tungomålet.

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta

Litteraturkritiker anno 1931 ser Ivar Lo-Johanssons verk som bottennapp

Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-05-09 kl. 00:00

Essäer - Litteratur

Den första generationen arbetarskildrare, de som även kallas "de borgerliga", debuterade kring 1910 i Sverige. De kom från medelklassen eller var lantbrukarsöner och skildrade borgerliga miljöer. Författare som Elin Wägner och Norrlandsskildraren Ludvig Nordström arbetade tidvis även som journalister och lärde sig skriva rappt, åskådligt och medryckande. Martin Koch var en av de första författarna som skildrade arbetarklassen i Sverige och sömmerskan Maria Sandel var en av de första autodidakterna som skrev realistiska berättelser om stadsproletariatet; om förtryck och om orättvisor i samhället. Även Dan Andersson tillhörde de självlärda arbetarförfattarna. Dessa författare fullföljde 1880 och 1890-talens realism och naturalism i Strindbergsk och Söderbergsk tappning.

I början av 1900-talet kom Freuds psykoanalys, som skulle bana vägen för en öppen livsstil och befria människorna från hämningar och neuroser. Såväl Pär Lagerkvists diktsamling Ångest, 1916 och samlingen Onda sagor som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping är goda exempel på tiotalisternas inspirationskällor. Som grädde på moset utkom den adliga Agnes von Krusenstjernas romanserie om Tony som skildrar en ung flickas utveckling till kvinna. Hon skrev om allt från ung erotik till homosexualitet och incest och öppnade därmed vägen för realistiska skildringar av kärlek, äktenskap och familj. I början av 30-talet föranledde denna romanserie en het debatt om öppenhet och moral i litteraturen. En del kritiker skrämdes och skämdes, ansåg att "adelsdamen" borde visa "god ton" i sin skildring av det erotiska, men deras kritik bemöttes av en lång rad skribenter som ville rasera tabumurarna kring sexualiteten i ren Freudiansk anda.

Efter första världskriget hade man bildat Nationernas Förbund för att säkerställa en utveckling mot demokrati och efter rösträttsreformerna befann sig arbetarklassen i många länder på frammarsch. I Sovjetunionen pågick ett samhällsexperiment som fascinerade eller skrämde, i Italien och Tyskland uppstod fascistiska rörelser. I slutet av 20-talet diskuterades experimenterande romanförfattare som Joyce och Hemingway i litteraturartiklar och impulsgivare som Apollinaire, Sandburg och Eliot presenterades genom översättningar till svenska.

Nya bildningsvägar öppnades för de stora massorna genom folkhögskolorna och folkrörelsernas bildningsverksamhet. I Sovjetunionen uppstod den socialistiska realismen. För många hugade författare blev biblioteken till universitet och de bildade sig på egen hand genom att läsa böcker av Zola, Gorkij, Majakovskij, Jack London och inhemska föregångare som Strindberg och Dan Andersson. Den en gång av prästerskapet påtvingade läskunnigheten som kontrollerades genom husförhören för att fostra folk till lydnad och underkastelse ledde till att underklassen började läsa och diskutera Överhetens lagar och förordningar och därigenom även började ifrågasätta dem.

Under 30-talets demokratiseringsprocess framträdde en grupp autodidakta författare med proletär bakgrund. Vilhelm Moberg, vars far var soldattorpare, berättar hur vandringsbiblioteken påverkade hans liv. Eyvind Johnsons far var stenarbetare, Josef Kjellgrens sjöman. Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson växte upp i statarfamiljer., Moa Martinsons mamma arbetade på fabrik och Rudolf Värnlunds var tobaksarbeterska.

Eyvind Johnson och Vilhelm Mobergs böcker andas objektiv realism, medan det sociala engagemanget framträder tydligare hos Fridegård. Lo-Johanssons statarskildringar närmar sig kollektivromanen.

I början av 30-talet debatterades de nya idéerna dels i dagspressen och dels i de många nystartade tidskrifterna Fronten, Fönstret, Clarité och Folkrörelsetidskriften Folket i Bild, som innehöll följetonger, noveller, reportage och Rit-Olas serie Biffen och Bananen. Förlaget gav också ut lågprisböcker som Folkböckerna och Världsbiblioteket. De moderna maskinerna skulle överta det hårda arbetet. Man skulle inte behöva slita ut sina kroppar. Det skulle bli bättre tider för alla. Medier som radio och film förväntades ge fattigfolket nya kulturupplevelser. På 1930-talet var tron på den nya tidsåldern stark och slagordet vid den stora Stockholmsutställningen lydde "acceptera" eller med Artur Lundkvists ord:

Vi måste lära de nya melodierna
och plocka de nya orden ur rymden
med våra läppar.

Jag har i mitt researcharbete för min dokumentärroman om Kolonisterna på hjortronmyrarna som utkommer i höst gått igenom dagspressen mellan 1922 och 1935. Jag har främst haft anledning att koncentrera mig på samhällsdebatten om arbetslösheten och på vilket sätt staten under denna tid försökte lösa emigrationsfrågan för att "bevara det svenska blodet svenskt". Eftersom var femte svensk hade utvandrat mellan 1860 och 1920-talet gjorde Sveriges regering ett försök att hejda strömmen och erbjöd arbetslösa industriarbetare kolonat i norra Sverige. De arbetslösa industriarbetarna erbjöds att dika ur blötmyar för att skaffa sig och sina familjer mat på bordet och kläder på kroppen. Arbetslinjen anno 1920.
Den nya unga författargenerationen hade trätt fram i samlad trupp i tidskrifter och tidningsartiklar under en antiestetisk fana. I Stockholms-Tidningen, på den tiden Sveriges största liberala morgontidning, hittar jag en artikel daterad söndagen den 3 maj 1931 med titeln "Fram för esteticismen!" i vilken signaturen G- T-s i hatiska ordalag delar upp författarna i får och getter. Redaktionen försäkrar i en kommentar vid sidan om att artikelförfattaren själv är mycket ung och tillhör samma generation som de författare han hånar.

Proletärförfattarna hade skrämt vettet ur borgerligheten. Man var skräckslagen för att klasskampen skulle utmynna i ett socialistiskt samhälle, särskilt om man betraktade de protestdemonstrationer som ledde till dödsskjutningarna i Ådalen 11 dagar senare, den 14 maj 1931.

Skribenten ställer frågan: "Vart barkar det hän med den litterära svenska prosan och den svenska lyriken? Många ställer sig säkert frågan", fortsätter han, "om inte den svenska dikten sjuder av liv och lust, sprakar av nya idéer, är fylld till brädden av jäsande sav?" Han konstaterar sedan att det inte finns någon ny svensk lyrik och att de svaga ansatser som finns inte förtjänar namnet. Han anser att det på 1930-talet inte kommit ut någon ny diktsamling som haft en verkligt haltfull ton, vars värde varit högre än det boklådspris den optimistiske bokförläggaren satt. "Det finns faktiskt ingenting att läsa", skriver han, och det lilla som finns gör honom beklämd. "Aldrig förr har det skrivits så otympligt, klumpigt, tafatt och till form och innehåll så glanslöst och stillöst som då våra diktare står i kontakt med tiden", klagar han.

Signaturen G-T-s drar sitt svärd och hugger till: "Bottennappet står Ivar Lo-Johanssons diktsamling "Klyvnadens tid" för. Den som på fullt allvar fått ut något av denna så kallade diktsamling är antingen en storartad lögnare eller också äger han en godhet som inte är av denna värld." Han ser Ivar Lo-Johanssons diktverk som ett varnande exempel på hur illa det kan gå, när den unga arroganta generationen ger sig på att skapa en modern och frigjord verskonst som tar avstånd från det som de kallar "sentimentala joller och estetiska krimskrams, som präglar den äldre svenska diktkonsten". Resultatet anser han vara så löjeväckande att det inte är värt att spilla ord på. (Något som han ju i alla fall gör). Felet ligger enligt skribentens åsikt i att denna nya diktning förs fram under buller och bång av förlagen och tar plats i kulturdiskussionen. "Allmänheten blir lurad på konfekten och får ordrika förklaringar som andlig näring istället för litterär njutning".
I början av 1920-talet hade den europeiska modernismen fått ett snabbt genomslag i den finlandssvenska litteraturen, där den blev livskraftig. Den inspirerade i sin tur de svenska lyrikerna och gav dem viktiga impulser. Intresset för portalfiguren Edith Södergran hade blivit kultartat i Sverige. En modernistisk författargrupp, i vilken även den konstintresserade Elmer Diktonius ingick, hade bildats i Helsingfors. Liksom expressionisterna och futuristerna ansåg han att även lyriken borde vara uttrycksfull. I sin debutdiktsamling Jaguaren gör han sin inställning klar:

Så är vi två, min dikt och jag: en klo.
En vilja är vi två, ett gap en tand.
Tillsammans är vi: en maskin som slår.


"Folk luras att läsa sinnessjuka dikter av finska namn som Diktonius, Malmström, Parland m.fl. som de unga svenska lyrikerna ser som sina förebilder. Det vore ju som att tvinga in diktare i andliga fackföreningar", väser artikelförfattaren. Artur Lundkvist är bland dem som hyllar Diktonius för dennes internationalism och kollektivism. Även Lundkvists smak för den nya "hedendomen" som högst lämpligt ämne för tidens diktare, kritiseras hårt av skribenten, "fastän Lundkvists egen produktion uppvisat en betydligt djupare ambition". "Det skulle ju kunna hända att en skald skulle vilja sjunga om nationalism, individualism och gammal religiositet och sjunga starkt och härligt och fritt ur djupet av sitt hjärta och väsens egenart! Om han istället tvingades besjunga annat, skulle hans dikt bli matt, färglös och ointressant för att kunna hävda sig och behaga "de unga" och det nya kotteri som visat tydliga tendenser att vilja se sig själva som andliga ledare och föregångsmän med gester som de hämtat från enklare "Folkets Hus-möten". Man måste värja sig mot denna asociala esteticism", varnar han. Dikten "ska vara höjd över tiden, den ska springa fram ur unga diktarhjärtan som Pallas Athene en gång sprang fram ur Olympierns huvud; som blixt, som låga, som flamma, icke som reklamvers för politiska eller filosofiska system, då är den som en prostituerad, då är den såld!" Skalden ska aldrig få vara "A man in the Street", d.v.s. gatans.

Likadant anser han det vara med den skönlitterära prosan, som enligt hans åsikt hamnat i estetiskt förfall. Författarna saknar i hans tyckte stilkänsla i rent upprörande grad och de struntar helt i språket. Ett litet undantag inrymmer han för den som han skriver både originelle och reflekterande Eyvind Johnson. Prosan är för övrigt trist och enformig, utan varje spår av kultur och finess som den presenteras av de pretentiösa Ivar Lo-Johansson och Rudolf Värnlund. "Deras motstycke finns inte i hela Skandinavien", ryter han. Några högre formella talanger ser han sig inte heller med bästa vilja kunna tillerkänna Josef Kjellgren, Erik Asklund eller Gustaf Sandgren. De skriver visserligen en hygglig och anständig prosa, men den är inte mycket mer värd än den beskedliga romanstil som behärskas av damerna Anna Björkman, Elisabeth Högström-Lövberg eller Hanna Söderlund-Hammar. Men han lovordar bland andra Sven Stolpe och Franz G. Bengtson som företräder den konstnärliga svenska prosan. De slår vakt om traditionen. Här finns det rent estetiska intresset för ett vackert språk, här finns ett öra för raffinerade nyanser och välljud för välljudets egen skull. Raka motsatsen alltså till "den soppa som den yngsta författargenerationen bjuder oss på..." Pratbubblor.

När han delar ut rekommendationer motsäger han sig själv: "De unga ska uppträda mindre självmedvetet, snobba mindre med lösa slagord och tomma fraser, ha en ödmjukare inställning till det höga kall de vigt sina liv åt och framför allt ska de handskas varsammare med det svenska språket. De ska lära sig av kritikerna och journalisterna att språket har ett egenvärde, att Ordet alltjämt är det bästa och säkraste medlet att få folk att lyssna. Men det ska vara ord som sjunger högt och rent och fritt, inte ett som är grått och sömnigt och fantasilöst". Bl.a. uppmanar han arbetarförfattarna att rycka sig loss ur sin självförgudning, inbördes beundran och dödande kotteriväsen. Han uppmanar var och en att gå sin egen väg, tänka egna tankar och inte berusa sig med kollektivismens farliga evangelium. "Författarskapet ska vara strävsamt, metodiskt och ödmjukt. Man blir inte författare genom att köpa sig en skrivmaskin och habilt lyssna av och själlöst återge det nyaste modet och det sista skriket", förmanar han.

Till saken hör att några av de kritiserade och "undermåliga" författarna samtidigt var medarbetare på Stockholms-Tidningen, vars redaktion visade stor självironi, när de i samma tidningsutgåva publicerade två artiklar av de risade författarna, Rudolf Värnlund och Josef Kjellgren som ett tecken på Stockholms-Tidningens orubbade förtroende för dem. Redaktionen utlovar även ett genmäle, som jag emellertid inte kan hitta bland mikrofilmerna på Kungliga biblioteket.
Vilken betydelse fick då arbetarförfattarna? De medverkade till att en ny samhällsklass kunde skildra realistiska livsmiljöer som tidigare i stor utsträckning förekommit som komiska och pittoreska inslag i litteraturen. Det var författare ur livets egen skola som raserade tabuvallarna. IvarLo-Johanssons romaner och noveller om statarsystemet skapade en debatt som ledde till att statsystemet avskaffades år 1945. Han fick äretiteln "statarnas ombudsman i litteraturen". Arbetarförfattarna skildrade med allvar och inlevelse människors liv och bidrog till att folk som inte hade råd att läsa böcker började läsa dem som följetonger i veckotidningar som Folket i Bild och Konsumentbladet, det som senare blev tidskriften Vi. Dessa ickeakademiska berättare bidrog i hög grad till att hålla det svenska språket levande.

Läskunnigheten i landet förstärktes genom att folk kände igen sig i skildringarna och god litteratur blev allmänt tillgänglig. Allmänheten insåg bibliotekens värde, det värde som nu håller på att förstöras.

Sist men inte minst ställer jag mig frågan: Hur skulle vårt samhälle se ut idag utan författare som Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Per-Anders Fogelström, Jan Fridegård och Karin Boye?

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta

Kolonisterna på hjortronmyrarna

Under 2009 har en utställning om "Eskilstunakolonisterna" i Vilhelmina med omnejd visats på Vilhelmina Museum. Den har nu vandrat vidare till Umeå och museiintendent Laila Eliasson och jag som författare till dokumentärromanen KOLONISTERNA PÅ HJORTRONMYRARNA har föreslagit Nordiska Museet att visa utställningen, som Sune Jonsons bilder lade grunden för.

Den handlar om 16 arbetslösa Eskilstunabor; industriarbetare och deras familjer som erbjöds kolonat i Västerbotten. De anlände finklädda i hatt och lågskor till Vilhelmina 1922 och travade i djup snö genom väglöst land för att dika ut de lappländska myrarna och skapa sig och sina familjer en utkomst. De fick stort stöd av företagarna i Eskilstuna, som skickade upp nödvändiga verktyg och förnödenheter. Drivande till företaget var en journalist på Eskilstunakuriren vid namn Johan Edling.

Jag har skrivit dokumentärromanen "KOLONISTERNA PÅ HJORTRONMYRARNA" som bygger på officiella dokument, tidningsartiklar, efterlämnade uppteckningar och berättelser om folket i byn Mötingselberg utanför Vilhelmina. Boken kommer att släppas under hembygdsdagarna (lördagen den 10 juli) i Vilhelmina, eftersom många efterkommanden till dessa Eskilstunabor alltid återvänder till Vilhelmina under semestern. Boken innehåller många bilder och jag är säker på att flera familjer kommer att känna igen sig och sina släktingars historia.