Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-03-28 kl. 00:00
Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ha. Ökad mångfald vid lärosätena är en rekryteringsbas för industrin och näringslivet och en viktig resurs för att utveckla det internationella samarbetet även utanför EU.
Gör Bologna universiteten till utbildningsinstitutioner? Hur uppnår man rätt balans mellan utbildning och yrkesutbildning? Är de så kallade orkidéstudierna "dödsdömda"? Finns det skillnad mellan en yrkesutbildning på en högskola och en universitetsexamen?
Tillgången på ingenjörer och forskare är essentiellt för den framtida utvecklingen inom kunskapsintensiva näringsgrenar och är en ren överlevnadsfråga för näringslivet och samhället. Utan välutbildad personal kan konsekvenserna för företagen bli dystra konkurrensmässigt.
Men är den intellektuella bildningen inte eftersträvansvärd, om den inte gagnar arbetsmarknaden? Det som på många håll föraktfullt kallas "orkidéstudier", exempelvis filosofie, psykologi, samhällsvetenskap och humaniora, formar människans intellekt mer än ett rent fackstudium. Genom de humanistiska ämnena lär sig studenten kritisk granskning, reflektion och åsiktsbildning och ett sådant studium borde därför på lång sikt gagna hela människan mer än en ren yrkesutbildning. Bildning leder även till tolerans för andra människors idéer och en förhoppningsvis demokratisk hållning, något som gagnar hela samhället.
Hur kan då balans uppnås mellan bildning och utbildning? Hur ser skillnaden ut mellan yrkesutbildningen på en högskola och universitetsstudier?
Jag lyssnade till en paneldiskussion i Wien med anledning av festligheterna kring Bologna-processens tioårsjubileum. Åsikterna gick ibland isär mellan diskussionsdeltagarna.
Författningsjuristen och universitetsrättsexperten Dr. Walter Berka ansåg att frågan om "Employability", en persons anställbarheten efter ett studium, ligger bakom oenigheten om Bologna-processen. Han medgav att det säkerligen inte finns något enhetligt svar som passar alla studieinriktningar. Av en läkare förväntas något annat än av en historiker. Han ansåg också att akademisk bildning eller utbildning har att göra med kvalifikationer utöver fackvetandet, nämligen metodisk kompetens, en människas förmåga att självständigt inhämta kunskaper och att kritiskt granska och reflektera. På tre år hinner man ändå inte bli fullärd inom något yrke, men man borde ha kommit så långt, att man skulle kunna förkovra sig praktiskt. Man behöver säkert även fackvetande, men vetandets betydelse i vårt dynamiska kunskapssamhälle borde inte överskattas. Då kan man börja diskutera läroplanerna, som många gånger röner rättvis kritik. Med hjälp av näringslivets yrkesföreträdare kläms alltför mycket dogmatiskt fackvetande in i studierna.
Dr. Guy Haug, själv en av upphovsmännen bakom Bologna-processen, medgav att han inte tvivlar på det gamla akademiska systemets fördelar. Men han var ändå inte heller övertygad om det gamla systemet som den enda och bästa lösningen för dagens samhälle och globala ekonomi. Han var även tvehågsen till införandet av Bolognasystemet som den enda lösningen. Själv kommer han från humaniora och arbetar bara indirekt för näringslivet. Han sade sig vara kritisk till att universiteten degraderas till "grundskola" och inte ger något utrymme för valfria ämnen. Varför måste alla läsa efter samma läroplan, när studenterna har olika intressen? dundrade han. Är avsikten att avveckla humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen helt?
Bolognaprocessen startade officiellt först 1999 resp. 1998 med Sorbonneförklaringen, men tar man sig en titt på OECD -dokumenten, framgår det klart att näringslivet varit den drivande kraften bakom processen. Bildning definieras som en ren handelsvara. På Lissabonagendan står att EU ska vara världsledande vad gäller den kunskapsbaserade ekonomin år 2010. Här såg Dr. Guy Haug ett stort problem, eftersom utbildning blir till en tvingande grundförutsättning för den ekonomiska återhämtningen och därför måste lyda rent ekonomiska förutsättningar.
Dr. Walter Berka ansåg att innan man börjar diskutera Bologna-processens för och nackdelar, borde man inse att systemet inte kan fungera på ett "massuniversitet". Därför har antagningsbegränsningar föreslagits och införts. Akademikerkvoten i exempelvis Österrike är redan alltför låg. Om man reducerar antalet studenter ytterligare till tjugo procent, så att universitet inte längre är ett "massuniversitet", är detta bara en skenlösning. Den enda lösningen vore, ansåg han, att öka antalet professorer radikalt. Först då skulle man kunna se vad Bologna-processen kan åstadkomma. Dagens läge är ohållbart, menade han.
Dr. Guy Haug var införstådd med att samhällets och näringslivets behov måste tillgodoses. Europa har tills för kort tid sedan haft en sorglig billans av långa studietider i kombination med hög arbetslöshet. Detta måste förändras och studieinriktningarna måste gagna samhället och ekonomin. Men det har gått för långt.
Den fria tillgången till universitetsutbildning är studenternas största och mest centrala krav. Alla ska kunna studera de ämnen de önskar. Studenterna på de filosofiska och germanistiska fakulteterna hade förut tillgång till ett visst antal fria ämnen, som de kunde välja efter intresse och få godkända i sina slutbetyg. Med den nya Bachelor-Master- PhD-utbildningen är detta inte längre möjligt. Studieplanerna ligger fast, lika för alla, även om universiteten sägs vara autonoma.
Beatrix Karl
Den nytillträdda österrikiska kulturministen Beatrix Karl (ÖVP) lovordade även införandet av samtal, förhör, prov och lämplighetstester förutom den obligatoriska studentexamen. Fyrtiotvå procent av de studenter som söker till universiteten blir nekade studieplatser eller avrådda från att börja studera. Bundeskansler Faymann(SPÖ) ansåg också högskolornas kompetenstester vara ett gott exempel på hur systemet ska fungera.
Vilka lämplighetstester har då införts? På högskolornas pedagogiska institutioner, där man utbildar lärare, testas förmågan att uttrycka sig språkligt och även röstresurserna kontrolleras. Därutöver bedöms genom samtal om vederbörande äger tillräckliga logopediska, psykiska och kroppsliga förutsättningar för läraryrket.
De studenter som önskar bli idrottslärare måste bevisa sin kroppsliga och motoriska förmåga, särskilt impopulär är dansuppvisningen.
Tyvärr verkar konststudier som ju inte är vinstbringande vara helt bortglömda, eftersom de inte leder till något konkret arbete.
Nya inskränkningar har införts vad gäller medicin-, veterinär-, tandläkar -och psykologi-studierna. Genom olika lämplighetstester sållas studenterna bort senast efter ett års grundstudier.
Ett av obehagen med Bologna-strukturen och Bachelorstudierna är att det före detta fyråriga diplomstudiet har pressats samman till tre år. Skolministeriet måste finna en utväg ur denna korvstoppningsmissär.
Kulturminister Beatrix Karl försvarade Bologna-processen och var osäker om omställningen till Bachelor-studiestrukturen bär skulden till förändringen av studieplanerna. Hon spekulerade i om orsaken till att studiernas tidslängd har minskats från fyra till tre år, innehållet utökats och tillvalet strukits, ligger i de olika autonoma högskolornas egna läroplaner. Dr. Walter Berka höll med henne och ansåg detta vara ett allvarligt problem, som emellertid inte kan tillskrivas Bolognaprocessen. Den ekonomiska krisen och de minskade budgetmedlen kan ha påverkat läroplanerna.
I Sverige vill man öka friheten för högskola och universitet genom reformer. Man vill avskaffa de statligt reglerade examensmålen och tillförsäkra de högre lärosätena ekonomisk valfrihet. Därigenom vill man uppnå högre kvalitet. Studenternas inflytande ska stärkas och medbestämmanderätten i frågor som gäller deras utbildning vidgas. Det låter utmärkt. Men vad händer med Bologna-processens mål om de reglerade examensmålen avskaffas? Det är viktigt att värna alla europeiska studenters rättssäkerhet vad gäller studiekvalitet och en gemensam och jämförbar examen så att studierna från utländska universitet kan tillgodoräknas. Det gynnar alla.
måndag 29 mars 2010
Europeiska studentdemonstrationer i Wien
Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-03-27 kl. 00:00
Vågorna om Bologna-Processens för och nackdelar går hett. I Österrike demonstrerade studenter från Italien, Spanien, Tyskland, Serbien, Grekland, Frankrike und Turkiet under tioårsjubileets firande i Wiener Hofburg. Studentprotesterna försökte förhindra att jubilaren gladde sig i överkant. Man hade räknat med en stor studenttillströming från Europas övriga universitet och i demonstrationen som utgick från Wien Westbahnhof den 11 mars, deltog enligt studenternas egna beräkningar cirka tio tusen deltagare, tretusen tvåhundra personer enligt polisen.
På banderollerna fanns slagord som "Morbus Bologna", "Widerstand schützt", "Burning University", "Make Bologna History", "Fuck die Uni, fuck den Staat, fuck Kapitalismus" och "Bologna stinkt".
Polismyndigheterna hade varnat för att demonstranterna skulle orsaka stora störningar i trafiken och flera spårvagnslinjer och bussar var inställda. Polisen spärrade av hela området runt Hofburg och Heldenplatz under onsdagen och torsdagen. När jag den 12 mars försökte komma in i Hofburg för att intervjua några av demonstrationsdeltagarna, blev jag bryskt avvisad: "Om ni vill prata med dem, vet ni säkert var de uppehåller sig!", upplyste mig en uppretad polisman. En lite vänligare vakt lät mig senare passera in på det avspärrade området och jag tilläts uppsöka presscentrumet. På TV-monitorer kunde jag där följa Bolognafestligheterna. Debatt och diskussioner pågick i festsalen intill och jag fick även tillfälle att intervjua några av de för demonstrationen ansvariga studenterna.
För många studenter i Europa är omställningen till Bachelor-Master-Phd systemet ett problem. Det är lätt att förstå:
Föreställ er en undervisningssal med 150 studenter. De ska lära sig svenska. Jag var inbjuden till Wiens Universitet som föreläsare på Institutionen för Skandinaviska språk. När jag ville informera mig om det beräknade antalet närvarande studenter vid föreläsningstillfället, försäkrade man mig att det säkert inte skulle bli fler än femtio. Normalt delningstal är visserligen 150, men den undervisande läraren hade tillkämpat sig ett maximalt studentantal på 50 personer, eftersom andra lärare hade gått med på att "ta resten". På min fråga hur man som lärare kunde hålla kontakt och kunskapskontroll på så många studenter, var svaret att det måste gå. "Men hur kan man förbättra och bedöma en persons språkliga uttrycksförmåga, utan att personligen träna henne?" undrade jag, som själv har undervisat i främmande språk under 30 års tid. "Jag läser in en text på band och sedan får studenterna imitera mig och lära sig den utantill", blev svaret. Det är självklart att bara de ivrigaste studenterna tycker att det ligger ett värde i att närvara vid denna "distansundervisning". I Sverige har vi under gynnsamma förhållanden ett delningstal på 20-25 elever i språkundervisningen.Budgetmedlen krymper ytterligare även kommande år och studenterna erbjuds allt färre kurser, allt medan de får konkurrera om sittplatserna i undervisningssalarna.
Det finns stora svårigheter vid övergången till den nya studieordningen, då många studenter har påbörjat sina studier enligt den gamla fyråriga diplomstudieordningen. De är oroliga för att deras studiepoäng inte ska räknas med i det nya systemet. Studieupplägget enligt Bologna-processen har förändrat utbildningen i grunden och det verkar inte finnas något övergångssystem. Därtill kommer den förkortade studietiden och alla de nya krav som lagts till i den nya studieförordningen. Studiekurser som studenterna redan har klarar av enligt den gamla läroplanen, krävs inte längre i den nya och kommer kanske därför heller inte räknas med i slutbetyget. Även de studenter som påbörjade sina studier enligt den gamla diplomstudieplanen tvingas avsluta sina studier på den nu maximerade studietiden, tre istället för fyra år. Inga överliggare accepteras längre. Praktiskt fungerar det nya systemet som på den svenska gymnasieskolans yrkeslinjer. Några av anpassningssvårigheterna är säkert hemmagjorda. Bildning har blivit skräddarsydd utbildning. Det är praktiskt. Företagen deltar i studieplaneringen och om studierna leder till jobb direkt, slipper näringslivet lära upp de nyanställda. Eftersom de olika branscherna förändras mycket och snabbt, krävs ständig uppdatering av utbildningen. Många föreläsare kommer från näringslivet, som även erbjuder praktikplatser. Det låter modernt och praktiskt.
De studenter, som studerar enligt den gamla diplomstudieförordningen har en känsla av att bli bortmotade. Universitetet föredrar de nya studenterna, de som kommer att studera helt enligt de nya studieplanerna. Å andra sidan värderar arbetsgivarna, skolan, inte den nya Bologna-Bachelor- lärar- examen lika mycket som den gamla lärarbehörigheten. Däremot kommer de i framtiden att föredra arbetstagare, vars kompletta studium har lästs enligt det nya Bachelor- Master och PhD-programmet. Detta skulle i sin tur medföra att endast de som har haft råd att studera i sammanlagt åtta år ( tre år för Bachelorutbildningen, ytterligare två år till Masterexamen plus minst tre år för doktoratet), kommer att bli attraktiva på lärarnas arbetsmarknad. Studielån i svensk tappning saknas, endast stipendier finns. Enligt studentrepresentanterna tvingas de flesta studenter arbeta minst 20 timmar i veckan för att kunna försörja sig.
Motståndarna till Bologna-processen fortsatte sina diskussioner på universitetscampus med seminarier och work-shops och dagarna avslutades med en manifestation med två tusen deltagare. Mer information om slutdokument och kommande program finns att läsa på: "http://bolognaburns.org".
< Föregående Nästa >
Vågorna om Bologna-Processens för och nackdelar går hett. I Österrike demonstrerade studenter från Italien, Spanien, Tyskland, Serbien, Grekland, Frankrike und Turkiet under tioårsjubileets firande i Wiener Hofburg. Studentprotesterna försökte förhindra att jubilaren gladde sig i överkant. Man hade räknat med en stor studenttillströming från Europas övriga universitet och i demonstrationen som utgick från Wien Westbahnhof den 11 mars, deltog enligt studenternas egna beräkningar cirka tio tusen deltagare, tretusen tvåhundra personer enligt polisen.
På banderollerna fanns slagord som "Morbus Bologna", "Widerstand schützt", "Burning University", "Make Bologna History", "Fuck die Uni, fuck den Staat, fuck Kapitalismus" och "Bologna stinkt".
Polismyndigheterna hade varnat för att demonstranterna skulle orsaka stora störningar i trafiken och flera spårvagnslinjer och bussar var inställda. Polisen spärrade av hela området runt Hofburg och Heldenplatz under onsdagen och torsdagen. När jag den 12 mars försökte komma in i Hofburg för att intervjua några av demonstrationsdeltagarna, blev jag bryskt avvisad: "Om ni vill prata med dem, vet ni säkert var de uppehåller sig!", upplyste mig en uppretad polisman. En lite vänligare vakt lät mig senare passera in på det avspärrade området och jag tilläts uppsöka presscentrumet. På TV-monitorer kunde jag där följa Bolognafestligheterna. Debatt och diskussioner pågick i festsalen intill och jag fick även tillfälle att intervjua några av de för demonstrationen ansvariga studenterna.
För många studenter i Europa är omställningen till Bachelor-Master-Phd systemet ett problem. Det är lätt att förstå:
Föreställ er en undervisningssal med 150 studenter. De ska lära sig svenska. Jag var inbjuden till Wiens Universitet som föreläsare på Institutionen för Skandinaviska språk. När jag ville informera mig om det beräknade antalet närvarande studenter vid föreläsningstillfället, försäkrade man mig att det säkert inte skulle bli fler än femtio. Normalt delningstal är visserligen 150, men den undervisande läraren hade tillkämpat sig ett maximalt studentantal på 50 personer, eftersom andra lärare hade gått med på att "ta resten". På min fråga hur man som lärare kunde hålla kontakt och kunskapskontroll på så många studenter, var svaret att det måste gå. "Men hur kan man förbättra och bedöma en persons språkliga uttrycksförmåga, utan att personligen träna henne?" undrade jag, som själv har undervisat i främmande språk under 30 års tid. "Jag läser in en text på band och sedan får studenterna imitera mig och lära sig den utantill", blev svaret. Det är självklart att bara de ivrigaste studenterna tycker att det ligger ett värde i att närvara vid denna "distansundervisning". I Sverige har vi under gynnsamma förhållanden ett delningstal på 20-25 elever i språkundervisningen.Budgetmedlen krymper ytterligare även kommande år och studenterna erbjuds allt färre kurser, allt medan de får konkurrera om sittplatserna i undervisningssalarna.
Det finns stora svårigheter vid övergången till den nya studieordningen, då många studenter har påbörjat sina studier enligt den gamla fyråriga diplomstudieordningen. De är oroliga för att deras studiepoäng inte ska räknas med i det nya systemet. Studieupplägget enligt Bologna-processen har förändrat utbildningen i grunden och det verkar inte finnas något övergångssystem. Därtill kommer den förkortade studietiden och alla de nya krav som lagts till i den nya studieförordningen. Studiekurser som studenterna redan har klarar av enligt den gamla läroplanen, krävs inte längre i den nya och kommer kanske därför heller inte räknas med i slutbetyget. Även de studenter som påbörjade sina studier enligt den gamla diplomstudieplanen tvingas avsluta sina studier på den nu maximerade studietiden, tre istället för fyra år. Inga överliggare accepteras längre. Praktiskt fungerar det nya systemet som på den svenska gymnasieskolans yrkeslinjer. Några av anpassningssvårigheterna är säkert hemmagjorda. Bildning har blivit skräddarsydd utbildning. Det är praktiskt. Företagen deltar i studieplaneringen och om studierna leder till jobb direkt, slipper näringslivet lära upp de nyanställda. Eftersom de olika branscherna förändras mycket och snabbt, krävs ständig uppdatering av utbildningen. Många föreläsare kommer från näringslivet, som även erbjuder praktikplatser. Det låter modernt och praktiskt.
De studenter, som studerar enligt den gamla diplomstudieförordningen har en känsla av att bli bortmotade. Universitetet föredrar de nya studenterna, de som kommer att studera helt enligt de nya studieplanerna. Å andra sidan värderar arbetsgivarna, skolan, inte den nya Bologna-Bachelor- lärar- examen lika mycket som den gamla lärarbehörigheten. Däremot kommer de i framtiden att föredra arbetstagare, vars kompletta studium har lästs enligt det nya Bachelor- Master och PhD-programmet. Detta skulle i sin tur medföra att endast de som har haft råd att studera i sammanlagt åtta år ( tre år för Bachelorutbildningen, ytterligare två år till Masterexamen plus minst tre år för doktoratet), kommer att bli attraktiva på lärarnas arbetsmarknad. Studielån i svensk tappning saknas, endast stipendier finns. Enligt studentrepresentanterna tvingas de flesta studenter arbeta minst 20 timmar i veckan för att kunna försörja sig.
Motståndarna till Bologna-processen fortsatte sina diskussioner på universitetscampus med seminarier och work-shops och dagarna avslutades med en manifestation med två tusen deltagare. Mer information om slutdokument och kommande program finns att läsa på: "http://bolognaburns.org".
< Föregående Nästa >
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
