Kolonisterna på hjortronmyrarna

Skrivet av Benny Holmberg 2010-06-10 kl. 00:00

Litteratur: Lilian O. Montmar,
Kritik
Nybyggare i eget land

Lilian O. Montmar

Kolonisterna på hjortronmyrarna
Bokförlaget Alerta

"De klev ombord på ett materialtåg i Eskilstuna och den 22 april 1922 steg de av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan nu hade dragits. Eskilstunaborna hade visat sig från sin generösa sida. De hade skänkt pionjärerna spadar, yxor, hackor och kokkärl. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per-Albin var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro"

När Lilian O. Montmar hittar en dammig kartong med brev och dokument i övervåningen i den gamla släktbostaden Mötingselberg är det en bit svensk historia hon dammar av. Det är hennes släktingars efterlämnade vittnesmål om det hårda liv och slit som var vardag kring 1900- talet när svälten stod för dörren och arbetslösheten och kriget präglade tillvaron och det bara tycktes finnas en utväg kvar, att emigrera. I Sverige var vid denna tid 158000 arbetslösa. Detta medförde att ca 400000 familjemedlemmar led nöd och många unga människor emigrerade till USA.

Montmar bestämmer sig för att skriva en dokumentärroman om Per- Albin Andersson, hans hustru Ester och deras barn och om familjens uppbrott från arbetslöshetens verkningar och deras envisa vilja att överleva. Hon skildrar hur de tillsammans med några andra eskilstunafamiljer startar en ny tillvaro i Lapplands myrmarker och också om hur Per- Albin gör en dramatisk avstickare till Brasilien för att hitta en bättre utkomst för familjen.

Dessa familjer som drabbats så hårt av arbetslösheten önskade ändå stanna i sitt land och de undrade varför staten inte kunde hjälpa till och bereda väg så att man kunde odla upp myrmark som arbetslösa kunde försörja sig på i stället för att tvingas till svält eller emigration? Staten satte sig till en början emot men när de energiska arbetarna låg på åstadkoms en öppning. Per- Albin och Ester, bestämmer sig för att försöka skapa en ny framtid uppe i Lappland:
" - Ester, jag har fått veta att Kronan tänker staka in områden som folk skall få behålla som sin egendom.

- Ja Per Albin, Våra barn ska få trampa egen jord igen och ingen ska få jaga bort oss".

Det handlade om att dika ut ren myrmark och det var väglöst land. Det väntade ett mycket hårt arbete som trots det omänskliga slitet knappt gav annat än nödtorftet för överlevnad. Förebilden att odla upp våtmarker finner man i Holland där sådana blev vanliga redan på 1600-talet. I Tyskland hade man satsa på kolonat i slutet av 1800-talet. Tyska nybyggarsamhällen i våtmarker hade etablerats i bland annat Polen. Straffångar hade blivit kommenderade att bryta ny åkermark i våtmarkerna. Nu skulle svenska arbetare göra samma sak i Lappland. De måste först bygga en väg, sedan bygga bostäder och därefter torrlägga blötmyren för odling. Att dika blötmyr uppe i Lapplands vildmark borgade inte för dagdrönarliv då det absolut inte var frågan om något latmansgöra.

Man kan konstatera att Montmars släkt är ett stycke svensk arbetar- och kulturhistoria. Genom denna familj passerar arbetslösheten, världskrigen, emigrationen, och till och med nymodigheten telefonen.

Det är en fascinerande läsning att följa det slit och den initiativlusta som driver dessa nybyggare i eget land som gav sig upp till Lappland och började dika ut myrar för att skapa sig en utkomst istället för att gå arbetslösa och svälta eller emigrera.

Montmar skriver: "Jag ville försöka skildra kolonisternas och krontorparnas villkor och tidsandan som präglades av emigration, två världskrig och statens maktapparat. Avsikten är att dokumentera folket, tiden och en försvunnen bygd"

Montmar låter händelserna och personernas verksamhet spegla deras karaktärer säger hon. Och den rika dokumentationen, detaljrikedomen och ett gediget researcharbete förstärker detta intryck.

Montmar berättar om sin önskan att skriva dokumentärt om kolonisterna men att hon erhöll problem med gestaltningen om hon inte dramatiserade och "lade till" en smula. Annars skulle berättelsen "dö" enligt Montmar. Det infinner sig ett visst obehag i att göra våld på folk genom att lägga ord i munnen på dem speciellt om det rör sig om släktingar, men hon var tvungen säger hon.

Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd. Dessutom är det en oumbärlig dokumentation och historieskrivning för eftervärlden om en svår tid.

Benny Holmberg