På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man lyssnar inte. På radions morgonnyheter rapporteras om att romer i Kosovo tvingas leva i läger på blyförgiftad mark. De försöker undkomma allvarliga sjukdomar genom att fly till andra länder, men blir utvisade och återbördade till lägret de rymde ifrån. Ingen vill kännas vid dem, alla stänger sina gränser. Nyligen visade en dansk teveproduktion hur romska föräldrar i Rumänien utnyttjar sina barn i kriminella syften. Romerna är själva ansvariga för sin situation. Så vem bryr sig? Man är likgiltig för deras situation.
De första romerna, på den tiden kallades de tartarer, välkomnades i Stockholms stad på 1500-talet, när Sverige var ett skråsamhälle. År 1637 stiftades en lag som förändrade deras situation i grunden. Det blev skottpengar på zigenarna: ”Varhelst ni ser en rom eller ett romskt följe äger ni rätt att hänga dem och få pengar för det.” Följden blev att romerna fick gömma sig undan i skogarna och på landsbygden. De livnärde sig på handel och som nyhetsförmedlare mellan byarna. Eftersom bönderna tacksamt tog emot den hjälp de fick av romerna i lantbruket, finns det fortfarande romer kvar i Sverige idag.
Under Andra världskriget internerades en halv miljon romer i Europa. Många av dem deporterades till förintelselägren, användes som tvångsarbetare och utsattes för massakrer. Strax efter krigsutbrottet dödades 250 romska barn i Buchenwald i ett experiment med giftgas som en teknik för massutrotning. Tiotusentals romer mördades av de tyska ”Einsatzgruppen” i det av Tyskland ockuperade öst.
År 1921 inrättades världens första rasbiologiska institut i Uppsala under Herman Lundborgs ledning. Forskningen koncentrerades på rashygien med uppgiften att bibehålla en hög kvalitet på "den svenska folkstammen". Under nazismen användes romer för forskningsexperiment. (Se ”Oönskad i folkhemmet, Rashygien och sterilisering i Sverige”, Broberg & Tydén, 1991), Man genomförde medicinska experiment, steriliseringar och lobotomier, satte in romer på mentalsjukhus, placerade romska barn på barnhem, i familjehem och på bondgårdar. Romer fick inte vistas längre än tre veckor i ett län, därefter krävdes nytt uppehållstillstånd. Fram till 1965 hade romer ingen rätt att bosätta sig eller gå i skola i Sverige. Först år 2000
erkändes romer som en nationell svensk minoritet och det skapades lagar som reglerar deras rättigheter och skyldigheter.
I samband med erkännandet som nationell minoritet uppfattar romerna sig inte längre som andra klassens medborgare och det gäller nu att från majoritetssamhällets sida förse romerna med utbildningsresurser för att de ska kunna bli aktivt delaktiga i samhället. Romerna önskar delta i integreringsarbetet, man förordar anställning av kompetenta romer som förebilder för barnen. De unga romerna önskar mer vägledning och uppmärksamhet, något som de anser sig sakna. Detta gäller särskilt i frågor som rör missbruk, snatterier och stölder, men även frågor om arbete och utbildning. Liksom andra minoriteter har romerna sin egen livsstil, sina traditioner, seder och bruk.
En speciellt viktig fråga handlar om kvinnornas jämställdhet. De romska kvinnorna säger sig vara skyddslösa. En kvinnlig deltagare på Temakonferensen om jämställdhet och empowerment, som arrangerades av ”Utvecklingspartnerskapet Romer i Sverige” i Lund i oktober 2006 anser enligt protokollet: ”De romska kvinnorna är helt utanför, vi har jättesvårt att få kvinnorna till de svenska kvinnojourerna, de blir inte väl bemötta där. Därför har vi startat olika projekt där vi pratar med kvinnorna och deras familjer och där vi försöker bygga en tillit utifrån det.” En annan kvinna säger: ”Kvinnorna måste bli integrerade och delaktiga i samhället, de måste få möjlighet att kunna försörja sig genom vanligt lönearbete och inte genom bidragsberoende, detta är en oerhört viktig fråga.” En tredje kvinna berättar: ”Jag jobbar med romska tjejer och jag känner väl till den diskriminering som unga upplever – vi känner oss helt utanför och det är det jobbigaste av allt. Jag tycker att det ska tas upp och diskuteras flera gånger och på flera ställen. Det skulle vara bra om romer själva kunde hålla föreläsningar ute i kommunerna, på skolor, på arbetsförmedling och inom sjukvården till exempel. Kanske skulle det påverka tjänstemännen som arbetar inom det offentliga, kanske skulle det leda till ett vänligare och bättre bemötande om de känner till vår situation och hur vi upplever diskrimineringen.”
Diskrimineringsombudsmannens rapport från 2006 ger en tydlig bild av det samhällsförtryck som fortfarande drabbar såväl romska individer som romer som grupp. Rapporten innehåller en lång rad beskrivningar av och exempel på inkomna anmälningar om diskriminering och visar att romernas förtroende för socialtjänst, polismyndigheter, sjukvård och domstol är mycket lågt.
Diskrimineringen av romer har skett i flera hundra år och sker fortfarande såväl i Sverige som på andra håll i världen. Många romer känner av utanförskapet inom alla samhällsområden trots att det finns lagstiftning mot diskriminering av minoritetsfolk. Men lagstiftningen räcker inte till för att komma tillrätta med fördomar och kränkningar. Romer förödmjukas i deras mänskliga rättigheter, värdighet och självkänsla. De nekas fortfarande att köpa och hyra bostäder, de granskas med argusögon i affärer, på hotell och på matställen. I skolan upplever romska barn och deras föräldrar att de får mindre resurser och behandlas sämre än andra barn och hemspråksundervisningen saknas fortfarande på många håll. Därigenom försvåras deras utbildning.
Skolan är av största vikt för alla barn. I grundskolan ska barnet lära sig allt som behövs för att som jämställd medborgare kunna fungera i samhället. Skolan lär barnet en värdegrund att stå på; tolerans, empati, egenvärde och samhällsregler. Romska barn får mestadels inte tillgång till de specialinsatser som andra barn får, vilket ofta leder till att de som vuxna inte kan bevaka sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Det brister ofta i läs- och skrivförmåga, deras ordförråd förblir otillräckligt. Stereotypa föreställningar om romer som grupp medför att deras kontakter med myndigheter försvåras.
T. van Dijk menar i sin bok ”Elitdiskurser och institutionell rasism, 2005” hämtat från utredningen ”Bortom vi och dom” att samhällsinstitutioner är exempel samhällseliter. Det är dessa eliter som skapar och bevarar rasismen i samhället. Den folkliga rasismen har först formulerats av politiska ledare, rättsväsende, företagsledare och massmedia i debatter, nyhetsrapporteringar, byråkratiska texter och skolans läroböcker. Samhället upprätthåller diskrimineringen genom att använda sig av sin sociala kontroll över ordets och talets makt.
Samhället består ju av människor och det är den enskilda människan som bemöter och förhåller sig till sina medmänniskor på gott och ont. Diskrimineringen skapas och vidmakthålls av människor. Varje myndighetsperson definierar och agerar utifrån sin egen personliga värdegrund. Om en minoritetsgrupp inte kan känna förtroende för myndigheternas och samhällsinstitutionernas företrädare, ämbetsmännen, utan känner sig kränkta och nedvärderade, kan gruppen aldrig förmås känna samhällstillhörighet och isoleringen fortsätter. All samhällsutveckling är avhängig av etiken, som i sin tur grundar sig på lagstiftningen. Den offentliga etiken ska vara vägledande för alla medborgare, även för ämbetsmän. Vem skulle idag vilja beskyllas för att vara antisemit? Men antiziganismen frodas.
Vad kan vi då göra för att förbättra situationen? Hur kan vanmakten brytas? Det är viktigt att romerna själva tar ansvar för sitt rykte. Det finns exempel på maktrelationer som förbättrats den senaste tiden. Relationerna mellan barnen och deras föräldrar, mellan män och kvinnor kan undersökas via motståndets former. Relationerna mellan makt, självbestämmande och vanmakt är inte statiska. De kan förändras genom trots, aktivt ifrågasättande, motstånd och olydnad som en väg till personlig utveckling. Att medvetet protestera mot en auktoritet och ta ansvar för det, är att uttrycka makt. Kunskap och fantasi krävs för att en omvärdering och en förändring ska ske. Det framhålls i rapporten att en öppen dialog mellan romer och myndigheter kan vara en väg till ökad ömsesidig kunskapsutveckling. Romernas politiska och samhälliga delaktighet måste främjas. Rapporten diskuterar även möjligheten att positivt särbehandla den hitintills missgynnade minoritetsgruppen, eftersom romernas situation är ojämlik vad gäller utbildning, arbete och bostad. DO:s rapport belyser även majoritetssamhällets bristande kunskaper om romernas levnadsvillkor.
År 2007 genomfördes den andra nationella konferensen i Uddevalla under titeln ”Temakonferens om mångfald och delaktighet”. Det framgick att regeringen arbetade på en ny diskrimineringslag, eftersom utanförskapet för romerna inte tycktes minska i Sverige. En nytillsatt delegation för romska frågor under ledning av Maria Leissner hade tillsatts. En fråga ställdes från publiken angående delegationens sammansättning: ”Jag skulle vilja se en delegation som består av romer. Romerna är fullt kapabla att lyfta fram de romska frågorna. Det finns ingen som är bättre på dessa frågor än romerna själva. Men idag är de romska aktörerna bortsorterade.”
Lennart Rohdin, politisk sakkunnig hos integrationsministern svarade: ”Den romska delegationen är ett svar från EU. Uppdraget är att lägga ett förslag på förbättringar. Självklart ska man involvera romerna, som bäst vet hur det är att leva som romer.”
Ny kommentar från frågeställaren: ”I Sverige utesluts de romska aktörerna, trots att de har bott i landet så länge.”
Svar: ”Ja, det finns stora brister. Jag tar med mig synpunkter på större delaktighet.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar