Universitetsstudenterna i Wien inledde höstterminen 2009 med DJ-musik i Auditorium maximum. I hörsal 30 hejade man på Austria Wien i fotbollsmatchen mot Werder Bremen (2:2). I en annan hörsal kokades det soppa i stora grytor och alla närvarande var välkomna att ta för sig. Stort mediauppbåd, stora tidningsrubriker. Media undrade: "Vad är det ni håller på med? Partajar ni bort våra surt förvärvade skattemedel? Varför sitter ni inte böjda över era läroböcker eller på era platser i hörsalarna och lyssnar på föreläsningarna?"
"Nej", svarade studentrepresentanten på bästa teve-sändningstid, "vi österrikiska studenter har fått nog, vi ska tvinga politikerna att äntligen lyssna på oss! Vi ska se till att hela världen får veta hur katastrofalt läget är på våra universitet och högskolor. Efter denna svältkur måste staten investera i bildning och utbildning. Vi kan inte längre konkurrera kunskapsmässigt internationellt och om att vara obildning och fördumning blir mainstream i samhället hotas demokratin!"
När jag gick in genom den stora universitetsingången var vägen till Auditorium maximum avspärrad. I dagarna tre hade belägringen av Wiens universitet redan pågått och studenterna vägrade fortfarande att ge sig av. Dagen före hade studenterna ockuperat de vackra trapphusen. I de ärofyllda pelargångarna mellan marmorbysterna av gångna tiders storheter inom samtliga vetenskapsområden hade de protesterat mot neddragningarna. De hade klistrat upp banderoller på väggarna med uppmaningar till staten att inte bara förse bankerna med finansiellt stöd nu i kristider, utan att även satsa på utbildning för unga. Slagord som "Rika föräldrar åt alla!" ekade i korridorerna.
En stor polisinsats hade satts in för att driva ut de osnutna bildningstörstiga ur kunskapens tempel. Studenterna hade vandaliserat byggnaden och sprayat slagord på väggarna. "Universitetet fick extrainkalla städpersonal som tvingades arbeta hela natten med att tvätta bort eländet", enligt universitetsföreträdaren jag talade med. Men polisinsatsen hade avbrutits av självaste vice-rektorn: "Här behövs inga polisingripanden, studenternas kamp är rättvis!"
Genom en sidodörr på universitetsområdet kunde jag ta mig in till Auditorium maximum, där studenterna uppehöll sig. Korridorerna dit var belamrade och fullstaplade med sopsäckar och cigarettröken låg som en dimma över hörsalen. Överallt runt väggarna hade man hängt upp banderoller och plakat. Studenterna satt på långbänkarna och åt smörgåsar och drack ur sina ölburkar. På scenen stod några studenter och informerade om dagens aktionsschema, som de hade projecerat på en whiteboard.
"Det är tur att man kan gå hem och duscha emellanåt", anförtrodde mig en student vid ingången och berättade att ockupanterna hade avlöst varandra i tre dygn nu. Dag och natt hade de tillbringat på de hårda bänkarna eller på golven istället för i sina mjuka, varma sängar. Hon förklarade att de utser en ny ansvarsgrupp på 5-6 personer varje dag för att styra verksamheten, så att inga obehöriga ska kunna ta över eller någon speciell student ska få repressalier efter aktionerna. Alla olika fakulteter var representerade utom juristerna, som vägrade att befatta sig med slikt, berättade hon.
"Men vilka mål vill ni uppnå?" undrade jag samtidigt som jag förklarade att jag själv hade varit student vid samma universitet och att det kändes obehagligt att bevittna förödelsen.
"Om du kunde föreställa dig hur vi har det här nu för tiden! Många studieinriktningar har inte ens råd med egna institutioner. Undervisningen går till så, att professorerna eller adjunkterna föreläser i stora hörsalar som till exempel här i Auditorium maximum. Man måste vara här flera timmar i förväg för att vara säker på att få en sittplats. I andra hörsalar finns det trappsteg och har man tur, kan man tränga sig in där. Salarna är överfulla och vi har inte en chans att ställa en fråga till den som undervisar. I sorlet är det svårt att höra vad som sägs. När salen är fylld till bristningsgränsen, stängs dörrarna och råkar man försenad har man haft otur igen. Det erbjuds heller ingen möjlighet för kontakt med lärarna. Vid tentamensdags finns det inte plats att skriva åt alla och har man otur måste man vänta till nästa skrivtillfälle, som kanske äger rum flera månader senare. I den nya universitetslagen som trädde i kraft den 1 oktober i år har nya kvalitetskriterier införts, men inte specificerats. Det betyder godtyckliga antagningsprov, införande av tester, krav på studieframgång inom vissa tidsramar, inskränkningar av omprov etc. Det är bara elitstudenter med rika föräldrar som kommer att kunna klara av studierna i tid givet de förutsättningar som erbjuds. Vi kräver också att våra studier ska vara avgiftsfria som hitintills. Nu vill de konservativa (ÖVP) införa terminsavgifter. Den som samtidigt måste arbeta för sitt uppehälle och för studieavgifterna kommer inte att kunna avlägga examina inom fastlagda tidsramar. Våra rektorer försöker sedan länge att få gehör för sina krav. De skriker på hjälp, men politikerna lyssnar inte, anser dem vara hysteriska Kassandras. Här handlar det om intellektuell oförståelse, ideologisk ovilja och politisk oförmåga. Ingen av de ledande politikerna har hitintills vågat uttala sig för en bildningsplan. De konservativa har sitt mantra klart: "Arbete måste löna sig". Om läget på våra universitet yttrade vicekansler Josef Pröll bara: "Studieplatser åt alla". Och socialdemokraternas Werner Faymann (SPÖ) fegar ur och tiger."
Förutom i Wien pågår även protestaktioner på universiteten i Innsbruck, Salzburg, Linz och Graz. Studenterna kräver en grundläggande bildningsdiskussion, något som har försummats de senaste tio, femton åren. Diskussionen måste vidgas och inte endast handla om effektivitet och arbetsmarknadspolitik. Bildning har ett samhällsvärde i sig.
Bakgrunden till Bologna-processen är att de europeiska vetenskapsministrarna i Bologna i Italien år 1999 beslutade att skapa en enhetlig europeisk högskolenhet. Alla EU-medborgare skulle beredas tillträde till unionens alla universitet och man lovade att ömsesidigt godkänna betygen. Mer än så ingick inte i planerna. Resultatet blev att man övertolkade överenskommelsen och processen började leva sitt eget liv, man införde stora förvaltningar och fullstoppade läroplaner, onödiga evalueringar och talrika motsägelsefulla förordningar:
Antalet akademiker ska öka, samtidigt som studiekvoter införs.
Kvaliteten ska förbättras, men man genomför besparingar.
Universiteten ska vara självständiga, samtidigt som de måste ha likvärdig standard.
Kraven höjs, samtidigt som fler studenter ska fullgöra sina studier.
Mobiliteten ska främjas, men studietiden inte förlängas.
Grundkurserna ska vara yrkesförberedande men även förse studenterna med nödvändiga kunskaper inför vetenskapliga studier.
Listan kan göras lång. Sådana motsägelser är ohållbara i längden. Homboldts idéer om sambandet mellan forskning och bildning borde vara utgångspunkten för det moderna samhället, där vetenskapen har en så avgörande betydelse. Med vetenskap avses därför inte enbart forskning för tekniskt och socialt bruk, utan huvudsakligen på vad sätt den upplyste människan uppfattar och tar ställning till sin omvärld. Inom universitetens ram måste det finnas tid, möjlighet och frihet att kunna ägna sig åt nytänkande. Där ska nyfikenheten, kreativiteten och entusiasmen kunna tillfredställas, något som inte alltid ryms i en fastlagd läroplan. Denna tanke är inget ekonomiskt slöseri. Tvärtom är denna kunskapssyn samhällsnyttigare och därför profitablare än studier på en läroanstalt med krav på "input-output but no drop-outs". Av gårdagens arbetare vid det löpande bandet krävs det idag materialkemi, informationsteknik eller kulturvetenskapliga studier för att vederbörande ska ha en chans på den moderna arbetsmarknaden.
Det vore positivt om de ekonomer som kritiserar den Humboldtska filosofin istället kunde ägna en tanke åt vilka resurser som sedan tio års tid ödslats på att reformera Bologna-processen till ingen nytta.
De österrikiska universiteten och högskolorna har hitintills alltid varit öppna för utländska studenter. Men att Bologna-processen skulle få sådana konsekvenser för de österrikiska universiteten hade väl ingen kunnat förutspå. I Tyskland bestämmer delstaterna om sina universitet som därigenom är autonoma. Praktiskt taget varje tyskt universitet har infört "Numerus clausus" för sina studieinriktningar. De österrikiska universiteten har för de flesta studieinriktningar av hävd inga intagningsbegränsningar och heller inga intagningsprov med undantag för de medicinska fakulteterna. Tillströmningen av hugade studenter från alla tyskspråkiga länder till de österrikiska universiteten har medfört att de österrikiska studenterna inte får studieplats. Studielån i svensk tappning förekommer inte.
Vad säger den ansvarige vetenskapsministern Johannes Hahn själv? Efter nio dagars protestaktioner på samtliga österrikiska universitet drog han i nödbromsen och öppnade sin nödkassa för oförutsedda utgifter för att få tyst på protesterna. Han är en av kandidaterna till posten som Österrikes nye kommissionär i Bryssel och således fullt sysselsatt med sina egna karriärsplaner. Det är säkert bekvämare för honom än att ta ställning till de österrikiska studenternas och deras professorers ramaskrin.
De österrikiska fackföreningarna stödjer studenternas kamp. Förbundskansler Werner Faymann lovade först att diskutera med studenterna, men sedan ångrade han sig och inkallade sitt ministerråd för att höra efter om någon av ministrarna kunde tänka sig att avstå en slant från sin budget. Internationellt kommer stöddemonstrationer att hållas på många håll i världen, allt enligt uppgift från media.
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar