"... där isen höll nyss" Östtyska erfarenheter före och under enhetsprocessen

Litteraturkritik av Lilian O. Montmar

Tjugo år med väst sedd ur östtysk synvinkel


"... där isen höll nyss" Östtyska erfarenheter före och under enhetsprocessen
Frank-Michael Kirsch (red)
Mångkulturellt centrum

Antologin "... där isen höll nyss" är resultatet av ett interdisciplinärt forskningsprojekt som finansierats av Östersjöstiftelsen med bidrag av Susanne Lüders, Frank Thomas Grub, Göran Wettlegren, Ernst-Ullrich Pinkert och Frank-Michael Kirsch. Särskilt i dessa tider är denna vetenskapliga studie högintressant per se och då inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv, när ett flertal länder inom EU har stora ekonomiska problem. Hur kan det komma sig att och vad händer när en stat går bankrutt?

Antologin inleds med ett känslomässigt färgat bidrag av Susanne Lüders från Magdeburg, idag EU-representant för kulturella frågor för den östtyska delstaten Sachsen-Anhalt i Brüssel. Hon ställer sig den retoriska frågan: "Skulle vi östtyskar, vi Ossis, verkligen vara mindre begåvade? Kan vi inte leva upp till den västliga elegansen och vältaligheten? Kan vi inte läsa och skriva och gå upprätt på två ben?" Hur kommer det sig annars att endast tre handläggare av de tio som representerar de östtyska delstaterna i Brüssel är östtyskar och resten härstammar från de gamla delstaterna i väst? Hennes röst andas förtvivlan, men även ilska när hon frågar sig själv och oss: "Varför hamnar jag alltid i den trista situationen att behöva försvara och förklara mig?" Med självbevarelsedrift utbrister hon: "Jag försvarar inte DDR-systemet, jag försvarar mitt eget liv."

DDR var en stat som trakasserade privata företag genom att begränsa deras möjligheter att investera, genom förbud av materialimport och genom föreskrifter om vad som skulle produceras till vilket pris, och till vem varorna fick levereras. Staten bestämde över lönerna i ett land där arbetskraft var en bristvara och det kunde hända att en anställd sa upp sig och i stället började arbeta i ett folkägt företag med högre lön. Konsumentpriserna fick endast motsvara dem från år 1950 trots att tillverkningspriserna hade ökat. Resultatet av en sådan prispolitik är självklar.

Tillsammans med företagsekonomerna Erik Borg och Renate Åkerhielm har germanisten och kulturforskaren Frank-Michael Kirsch undersökt ett antal östtyska företag som klarat sig väl efter den tyska föreningen 1990 och som idag till och med är marknadsledande, trots att västvärlden ansett att allt och alla som härrör från den kommunistiska ordningen inte är värda ett ruttet lingon.

I egenskap av chef i NCC vittnar affärsmannen och civilingenjören Göran Wettlegren om sina erfarenheter och personliga upplevelser under uppbyggnaden av Tyskland efter Andra världskriget. Medan Västtyskland fick hjälp av Marshallplanen, tillät ryssarna inte Marshallhjälp i öst. Tvärtom forslade Sovjetunionen bort allt de kunde ur landet; hela fabriker, råvaror och till och med räls från fungerande järnvägar blev till krigsbyte. Vid den tiden var de tre svenska byggnadsföretagen ABV, JCC och SIAB hårda inbördes konkurrenter och de tävlade bl.a. med andra utländska företag om uppdragen och betalningen finansierades med motköp.

Med hjälp av Bröderna Grimms sagor har flera skönlitterära tyska författare försökt bearbeta murens fall och vad som väckte den sovande Törnrosa. De antyder att tiden hade stått stilla i DDR; en fyrtioårig sömn, ett land i dvala, en mytologisering av ett tänkt tillstånd i en nation, som dignade under en dödsdömd statsform, alltmedan Törnrosa drömde om prinsen som skulle väcka henne till liv igen. Prinsen syntes komma ridande västerifrån, ifrån de obegränsade möjligheternas land, där honungen flödade och man bara behövde gapa för att de stekta fåglarna skulle flyga rakt in i den öppna munnen. Men drömmarna förverkligades inte; det förlovade landet var en myt: "varuhusens strålglans" bleknade och "varuhusäckel" infann sig, skriver Thomas Rosenlöcher. Det första glädjeruset förvandlades till hot. Under "den fyrtioåriga tuppluren" hade flodvatten fortsatt flöda, de tyska folkens sidosömmar passade inte längre ihop. Tidens tand hade gjort människorna omaka. Medan livet i öst hade fogat samman människor så som sker när man behöver varandra, hade västlänningarna vässat sina armbågar och fyllt ut sina liv med statusprylar och skrytbyggen. Lurade! Det kändes nästan som om Törnrosa hellre ville återfalla in i sömnens trygga värld än att behöva uppleva denna mardröm av missförstånd, smädelser och känslomässig nedvärdering.

Sagan slutade alltså inte med orden "sedan levde de lyckligt i alla sina dagar". Men man kan förstås se murens och DDR-diktaturens fall på olika sätt. Eller som litteraturforskaren Ernst-Ullrich Pinkert låter oss förstå i sitt bidrag om Törnrosa och de förespeglade blomstrande landskapen: Konsekvenserna "kan endast besvaras av varje enskild medborgare." Men det finns de som tvivlar. En östtysk som natten till den 9 november 1989 förlorade allt konstaterar: "Det var en fantastisk natt, men det var nästan bara denna enda natt - och sedan var allt över mycket fort."

Under 1990-talet påvisar kulturforskningen och sociologin att det finns stora skillnader mellan öst- och västtyskars inställning och uppfattning vad gäller matvanor, könsroller och sexualitet, jämställdheten mellan könen, arbetsfördelningen i hemmet, hushållsekonomin, inställningen till den egna kroppen, umgängesvanor, boendekultur, politiska och religiösa åsikter och inte minst medieanvändningen. Arbetslösheten i det före detta DDR är fortfarande hög. De av Helmut Kohl år 1990 utlovade "blomstrande landskapen" som Östtyskland skulle utvecklas till, blev till en retorisk bumerang och parodieras fortfarande - i hela Tyskland. Ett citat ur Der Spiegel 2004: "Där hitintills inget blomstrat, kommer heller inget att växa i framtiden."

Guido Westerwelle angrep arbetslösa och socialhjälpstagare i öst. Reaktionen blev att den tevesända bayerska politikersatiren på Nockherberg i mars 2010 riktade udden mot utrikesministern och tolkade hans utsagor "som att han nog helst ville låsa in dem i ett stort taggtrådsskyddat ökenläger i östra Tyskland, ... i de ödsliga, överblommade landskapen."

"Varför ostalgi" undrar Frank-Michael Kirsch i sitt kapitel om "Tankar kring ett outslitligt fenomen" och citerar bl.a. Lothar Fritze (1997), som i sitt arbete använder sig av begreppet "djupsucks-nostalgi": "Människor, som av de nya marknadsekonomiska förhållandena hade förväntat sig en omgående förbättring av levnadsstandarden ser sig nu mitt i ett främmande samhälle fullt av idel ovisshet när de jämför med sitt tidigare livs överskådlighet". Klyftan mellan önskedröm och realpolitik är och förblir en utopi.

Frank-Michael Kirsch ger flera exempel på fruktbart samarbete som underlättade det dagliga livet i DDR. Här handlar det om exempel på reella erfarenheter som östtyskarna gjort under DDR-tiden och som skulle kunna vara en god modell för att effektivisera och samordna den dyra hälsovården i väst; recyclingsystemet, lärarutbildningen, (som PISA-segraren Finland kopierade från DDR) och inte minst barnomsorgen och kvinnornas ställning i samhället, där 92 procent av kvinnorna var aktiva på arbetsmarknaden. Nu får en inte så liten andel av dessa östtyska kvinnor dela de många västtyska kvinnornas lott; de tre KKK-na, "Kinder, Kirche, Küche" (barn, kyrka, kök). Men eftersom erfarenheterna och ideérna härstammar från öst, från ett land vars samhällssystem har krackelerat, kommer förslagen från "fel håll och från fel system".

I sitt avsnitt "Östtyska märkesvaror gör comeback" förklarar Frank-Michael Kirsch varför östtyskarna efter murens fall först vände ryggen åt de egna varorna, men under 1991 upptäckte en klar kvalitetspreferens för östtyska produkter främst på livsmedelssektorn. Östtyskarnas självförtroende har i och med denna förändring naturligtvis stigit. Under de 20 år som gått har det vuxit fram en politisk motiverad uppgift att stärka östidentiteten.

Den ibland oförutsedda efterfrågan på östtyska varor innebar att tiotusentals jobb gick att rädda. Ett tecken på att "ossi-ämnet" plötsligt blev intressant även i väst, visade de sex miljoner tyska biobesökare som såg den västtyska regissören Wolfgang Beckers film "Good Bye, Lenin".

I de tre följande kapitlen redogör Frank-Michael Kirsch för tre östtyska företags väg in i marknadsekonomin. Här handlar det först om vinproducenten Rotkäppchen, som idag är marknadsledande i hela Tyskland och som sedan 2002 varje år vunnit i kategorin mousserande vin i den av Readers Digest utdelade "Pegasus Award European Most Trusted Brands". ASS Altenburger är traditionella spelkort som funnit sin väg in i marknadsekonomin och slutligen berättas solskenshistorien om krukmakerskan Hedwig Bollhagen som under 70 års tid genom sitt konstnärskap och sin yrkesskicklighet lyckades överleva och utveckla sin keramikframställning i fyra tyska stater; Weimarrepubliken, Tredje riket, DDR och det förenade Tyskland. 83 år gammal ansökte hon hos Treuhand om reprivatisering av sitt keramikföretag. Hon sammanförde konst, industri och hantverk och hennes okonstlade och funktionella skapelser älskas av många.

Sitt sista kapitel ägnar Frank-Michael Kirsch åt Treuhand, som mellan 1990 och 1994 var världens största holdingfirma och samtidigt den organisation som ansvarade för 8000 tidigare "folkägda" östtyska företag med fyra miljoner anställda. Treuhand hade som uppgift att under föreningsprocessen i första hand restaurera företag, i andra hand kompensera ägare av företag som inte kunde privatiseras. I största möjligaste mån skulle ägare återfå beslagtagen egendom. Detta skrämde upp östtyska husägare som hade köpt eller arrenderat sina hus i god tro av den östtyska staten. I en fotnot med hänvisning till "Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, Bulletin Nr. 1/04, s. 16 ff." konstateras att den svenska regeringen 1986 skrev ett avtal med DDR om att Sverige avsade sig alla svenska medborgares anspråk i DDR mot ett engångsbelopp på 70 miljoner kronor. "Hade man tur så fick man tillbaka några tusenlappar från den svenska regeringen, oftast för en fastighet som var värd flera miljoner. Hade man otur fick man ingenting", klagar Thomas Ahlström, Göteborg, som omnämns i fotnoten.

Principen "restitution före kompensation" medförde att Tyskland, genom att investera i föråldrade strukturer, gick med ryggen mot framtiden. Man offrade en allmänbildad, tekniskt och naturvetenskapligt skolad och erfaren personal och gick miste om tillväxtfaktorer. Företag som förväntades bli sålda av Treuhand tvingades ju reducera sin forskningspersonal. Konsekvenserna kan studeras idag. I Förbundsregeringens årsrapport 2009 "Frihet, enhet, demokrati" konstateras att "mindre än fem procent av de industriella forsknings- och untvecklingsmedlen utfaller på de nya länderna." Därmed går betydande marknadsandelar förlorade. Dessutom tillvaratogs inte östtyskarnas historia och livserfarenhet. Sommaren 1992 fanns det bland Treuhands styrelsemedlemmar och direktörer inte en enda östtysk kvar.

Att utestänga östtyskarna från alla viktiga beslut, att degradera dem till verktyg blev till ett hinder för det tyska folkets enande.

Trots att jag under hela min yrkesverksamma tid har ägnat mig åt de tyska och österrikiska samhällsfrågorna, har jag genom att ta del av denna vetenskapliga studie fått en ny syn på händelseutvecklingen efter Andra världskriget. Det är viktigt att lära av historien. Kan vi också i dessa ekonomiska kristider bli klokare och mer vidsynta av denna antologi, har detta forskningsprojekt verkligen bidragit till förändring.

Och det är väl vad forskning borde syfta till.