Skrivet av Lilian O. Montmar 2010-05-09 kl. 00:00
Essäer - Litteratur
Den första generationen arbetarskildrare, de som även kallas "de borgerliga", debuterade kring 1910 i Sverige. De kom från medelklassen eller var lantbrukarsöner och skildrade borgerliga miljöer. Författare som Elin Wägner och Norrlandsskildraren Ludvig Nordström arbetade tidvis även som journalister och lärde sig skriva rappt, åskådligt och medryckande. Martin Koch var en av de första författarna som skildrade arbetarklassen i Sverige och sömmerskan Maria Sandel var en av de första autodidakterna som skrev realistiska berättelser om stadsproletariatet; om förtryck och om orättvisor i samhället. Även Dan Andersson tillhörde de självlärda arbetarförfattarna. Dessa författare fullföljde 1880 och 1890-talens realism och naturalism i Strindbergsk och Söderbergsk tappning.
I början av 1900-talet kom Freuds psykoanalys, som skulle bana vägen för en öppen livsstil och befria människorna från hämningar och neuroser. Såväl Pär Lagerkvists diktsamling Ångest, 1916 och samlingen Onda sagor som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping är goda exempel på tiotalisternas inspirationskällor. Som grädde på moset utkom den adliga Agnes von Krusenstjernas romanserie om Tony som skildrar en ung flickas utveckling till kvinna. Hon skrev om allt från ung erotik till homosexualitet och incest och öppnade därmed vägen för realistiska skildringar av kärlek, äktenskap och familj. I början av 30-talet föranledde denna romanserie en het debatt om öppenhet och moral i litteraturen. En del kritiker skrämdes och skämdes, ansåg att "adelsdamen" borde visa "god ton" i sin skildring av det erotiska, men deras kritik bemöttes av en lång rad skribenter som ville rasera tabumurarna kring sexualiteten i ren Freudiansk anda.
Efter första världskriget hade man bildat Nationernas Förbund för att säkerställa en utveckling mot demokrati och efter rösträttsreformerna befann sig arbetarklassen i många länder på frammarsch. I Sovjetunionen pågick ett samhällsexperiment som fascinerade eller skrämde, i Italien och Tyskland uppstod fascistiska rörelser. I slutet av 20-talet diskuterades experimenterande romanförfattare som Joyce och Hemingway i litteraturartiklar och impulsgivare som Apollinaire, Sandburg och Eliot presenterades genom översättningar till svenska.
Nya bildningsvägar öppnades för de stora massorna genom folkhögskolorna och folkrörelsernas bildningsverksamhet. I Sovjetunionen uppstod den socialistiska realismen. För många hugade författare blev biblioteken till universitet och de bildade sig på egen hand genom att läsa böcker av Zola, Gorkij, Majakovskij, Jack London och inhemska föregångare som Strindberg och Dan Andersson. Den en gång av prästerskapet påtvingade läskunnigheten som kontrollerades genom husförhören för att fostra folk till lydnad och underkastelse ledde till att underklassen började läsa och diskutera Överhetens lagar och förordningar och därigenom även började ifrågasätta dem.
Under 30-talets demokratiseringsprocess framträdde en grupp autodidakta författare med proletär bakgrund. Vilhelm Moberg, vars far var soldattorpare, berättar hur vandringsbiblioteken påverkade hans liv. Eyvind Johnsons far var stenarbetare, Josef Kjellgrens sjöman. Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson växte upp i statarfamiljer., Moa Martinsons mamma arbetade på fabrik och Rudolf Värnlunds var tobaksarbeterska.
Eyvind Johnson och Vilhelm Mobergs böcker andas objektiv realism, medan det sociala engagemanget framträder tydligare hos Fridegård. Lo-Johanssons statarskildringar närmar sig kollektivromanen.
I början av 30-talet debatterades de nya idéerna dels i dagspressen och dels i de många nystartade tidskrifterna Fronten, Fönstret, Clarité och Folkrörelsetidskriften Folket i Bild, som innehöll följetonger, noveller, reportage och Rit-Olas serie Biffen och Bananen. Förlaget gav också ut lågprisböcker som Folkböckerna och Världsbiblioteket. De moderna maskinerna skulle överta det hårda arbetet. Man skulle inte behöva slita ut sina kroppar. Det skulle bli bättre tider för alla. Medier som radio och film förväntades ge fattigfolket nya kulturupplevelser. På 1930-talet var tron på den nya tidsåldern stark och slagordet vid den stora Stockholmsutställningen lydde "acceptera" eller med Artur Lundkvists ord:
Vi måste lära de nya melodierna
och plocka de nya orden ur rymden
med våra läppar.
Jag har i mitt researcharbete för min dokumentärroman om Kolonisterna på hjortronmyrarna som utkommer i höst gått igenom dagspressen mellan 1922 och 1935. Jag har främst haft anledning att koncentrera mig på samhällsdebatten om arbetslösheten och på vilket sätt staten under denna tid försökte lösa emigrationsfrågan för att "bevara det svenska blodet svenskt". Eftersom var femte svensk hade utvandrat mellan 1860 och 1920-talet gjorde Sveriges regering ett försök att hejda strömmen och erbjöd arbetslösa industriarbetare kolonat i norra Sverige. De arbetslösa industriarbetarna erbjöds att dika ur blötmyar för att skaffa sig och sina familjer mat på bordet och kläder på kroppen. Arbetslinjen anno 1920.
Den nya unga författargenerationen hade trätt fram i samlad trupp i tidskrifter och tidningsartiklar under en antiestetisk fana. I Stockholms-Tidningen, på den tiden Sveriges största liberala morgontidning, hittar jag en artikel daterad söndagen den 3 maj 1931 med titeln "Fram för esteticismen!" i vilken signaturen G- T-s i hatiska ordalag delar upp författarna i får och getter. Redaktionen försäkrar i en kommentar vid sidan om att artikelförfattaren själv är mycket ung och tillhör samma generation som de författare han hånar.
Proletärförfattarna hade skrämt vettet ur borgerligheten. Man var skräckslagen för att klasskampen skulle utmynna i ett socialistiskt samhälle, särskilt om man betraktade de protestdemonstrationer som ledde till dödsskjutningarna i Ådalen 11 dagar senare, den 14 maj 1931.
Skribenten ställer frågan: "Vart barkar det hän med den litterära svenska prosan och den svenska lyriken? Många ställer sig säkert frågan", fortsätter han, "om inte den svenska dikten sjuder av liv och lust, sprakar av nya idéer, är fylld till brädden av jäsande sav?" Han konstaterar sedan att det inte finns någon ny svensk lyrik och att de svaga ansatser som finns inte förtjänar namnet. Han anser att det på 1930-talet inte kommit ut någon ny diktsamling som haft en verkligt haltfull ton, vars värde varit högre än det boklådspris den optimistiske bokförläggaren satt. "Det finns faktiskt ingenting att läsa", skriver han, och det lilla som finns gör honom beklämd. "Aldrig förr har det skrivits så otympligt, klumpigt, tafatt och till form och innehåll så glanslöst och stillöst som då våra diktare står i kontakt med tiden", klagar han.
Signaturen G-T-s drar sitt svärd och hugger till: "Bottennappet står Ivar Lo-Johanssons diktsamling "Klyvnadens tid" för. Den som på fullt allvar fått ut något av denna så kallade diktsamling är antingen en storartad lögnare eller också äger han en godhet som inte är av denna värld." Han ser Ivar Lo-Johanssons diktverk som ett varnande exempel på hur illa det kan gå, när den unga arroganta generationen ger sig på att skapa en modern och frigjord verskonst som tar avstånd från det som de kallar "sentimentala joller och estetiska krimskrams, som präglar den äldre svenska diktkonsten". Resultatet anser han vara så löjeväckande att det inte är värt att spilla ord på. (Något som han ju i alla fall gör). Felet ligger enligt skribentens åsikt i att denna nya diktning förs fram under buller och bång av förlagen och tar plats i kulturdiskussionen. "Allmänheten blir lurad på konfekten och får ordrika förklaringar som andlig näring istället för litterär njutning".
I början av 1920-talet hade den europeiska modernismen fått ett snabbt genomslag i den finlandssvenska litteraturen, där den blev livskraftig. Den inspirerade i sin tur de svenska lyrikerna och gav dem viktiga impulser. Intresset för portalfiguren Edith Södergran hade blivit kultartat i Sverige. En modernistisk författargrupp, i vilken även den konstintresserade Elmer Diktonius ingick, hade bildats i Helsingfors. Liksom expressionisterna och futuristerna ansåg han att även lyriken borde vara uttrycksfull. I sin debutdiktsamling Jaguaren gör han sin inställning klar:
Så är vi två, min dikt och jag: en klo.
En vilja är vi två, ett gap en tand.
Tillsammans är vi: en maskin som slår.
"Folk luras att läsa sinnessjuka dikter av finska namn som Diktonius, Malmström, Parland m.fl. som de unga svenska lyrikerna ser som sina förebilder. Det vore ju som att tvinga in diktare i andliga fackföreningar", väser artikelförfattaren. Artur Lundkvist är bland dem som hyllar Diktonius för dennes internationalism och kollektivism. Även Lundkvists smak för den nya "hedendomen" som högst lämpligt ämne för tidens diktare, kritiseras hårt av skribenten, "fastän Lundkvists egen produktion uppvisat en betydligt djupare ambition". "Det skulle ju kunna hända att en skald skulle vilja sjunga om nationalism, individualism och gammal religiositet och sjunga starkt och härligt och fritt ur djupet av sitt hjärta och väsens egenart! Om han istället tvingades besjunga annat, skulle hans dikt bli matt, färglös och ointressant för att kunna hävda sig och behaga "de unga" och det nya kotteri som visat tydliga tendenser att vilja se sig själva som andliga ledare och föregångsmän med gester som de hämtat från enklare "Folkets Hus-möten". Man måste värja sig mot denna asociala esteticism", varnar han. Dikten "ska vara höjd över tiden, den ska springa fram ur unga diktarhjärtan som Pallas Athene en gång sprang fram ur Olympierns huvud; som blixt, som låga, som flamma, icke som reklamvers för politiska eller filosofiska system, då är den som en prostituerad, då är den såld!" Skalden ska aldrig få vara "A man in the Street", d.v.s. gatans.
Likadant anser han det vara med den skönlitterära prosan, som enligt hans åsikt hamnat i estetiskt förfall. Författarna saknar i hans tyckte stilkänsla i rent upprörande grad och de struntar helt i språket. Ett litet undantag inrymmer han för den som han skriver både originelle och reflekterande Eyvind Johnson. Prosan är för övrigt trist och enformig, utan varje spår av kultur och finess som den presenteras av de pretentiösa Ivar Lo-Johansson och Rudolf Värnlund. "Deras motstycke finns inte i hela Skandinavien", ryter han. Några högre formella talanger ser han sig inte heller med bästa vilja kunna tillerkänna Josef Kjellgren, Erik Asklund eller Gustaf Sandgren. De skriver visserligen en hygglig och anständig prosa, men den är inte mycket mer värd än den beskedliga romanstil som behärskas av damerna Anna Björkman, Elisabeth Högström-Lövberg eller Hanna Söderlund-Hammar. Men han lovordar bland andra Sven Stolpe och Franz G. Bengtson som företräder den konstnärliga svenska prosan. De slår vakt om traditionen. Här finns det rent estetiska intresset för ett vackert språk, här finns ett öra för raffinerade nyanser och välljud för välljudets egen skull. Raka motsatsen alltså till "den soppa som den yngsta författargenerationen bjuder oss på..." Pratbubblor.
När han delar ut rekommendationer motsäger han sig själv: "De unga ska uppträda mindre självmedvetet, snobba mindre med lösa slagord och tomma fraser, ha en ödmjukare inställning till det höga kall de vigt sina liv åt och framför allt ska de handskas varsammare med det svenska språket. De ska lära sig av kritikerna och journalisterna att språket har ett egenvärde, att Ordet alltjämt är det bästa och säkraste medlet att få folk att lyssna. Men det ska vara ord som sjunger högt och rent och fritt, inte ett som är grått och sömnigt och fantasilöst". Bl.a. uppmanar han arbetarförfattarna att rycka sig loss ur sin självförgudning, inbördes beundran och dödande kotteriväsen. Han uppmanar var och en att gå sin egen väg, tänka egna tankar och inte berusa sig med kollektivismens farliga evangelium. "Författarskapet ska vara strävsamt, metodiskt och ödmjukt. Man blir inte författare genom att köpa sig en skrivmaskin och habilt lyssna av och själlöst återge det nyaste modet och det sista skriket", förmanar han.
Till saken hör att några av de kritiserade och "undermåliga" författarna samtidigt var medarbetare på Stockholms-Tidningen, vars redaktion visade stor självironi, när de i samma tidningsutgåva publicerade två artiklar av de risade författarna, Rudolf Värnlund och Josef Kjellgren som ett tecken på Stockholms-Tidningens orubbade förtroende för dem. Redaktionen utlovar även ett genmäle, som jag emellertid inte kan hitta bland mikrofilmerna på Kungliga biblioteket.
Vilken betydelse fick då arbetarförfattarna? De medverkade till att en ny samhällsklass kunde skildra realistiska livsmiljöer som tidigare i stor utsträckning förekommit som komiska och pittoreska inslag i litteraturen. Det var författare ur livets egen skola som raserade tabuvallarna. IvarLo-Johanssons romaner och noveller om statarsystemet skapade en debatt som ledde till att statsystemet avskaffades år 1945. Han fick äretiteln "statarnas ombudsman i litteraturen". Arbetarförfattarna skildrade med allvar och inlevelse människors liv och bidrog till att folk som inte hade råd att läsa böcker började läsa dem som följetonger i veckotidningar som Folket i Bild och Konsumentbladet, det som senare blev tidskriften Vi. Dessa ickeakademiska berättare bidrog i hög grad till att hålla det svenska språket levande.
Läskunnigheten i landet förstärktes genom att folk kände igen sig i skildringarna och god litteratur blev allmänt tillgänglig. Allmänheten insåg bibliotekens värde, det värde som nu håller på att förstöras.
Sist men inte minst ställer jag mig frågan: Hur skulle vårt samhälle se ut idag utan författare som Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Per-Anders Fogelström, Jan Fridegård och Karin Boye?
Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar